Jobbig människa
Nä, nu är det väl på tiden. En uppdatering är på sin plats. Det har hänt en del sen mitt senaste inlägg. En del som har med det att göra och lite annat som har med annat att göra.
Jag tycker att jag ser en ljusning just nu. En ljusning lite längre fram. Jag kom till en punkt där jag var tvungen att bryta mönstret och tänka nytt. Det är nog svårare än vilken fysisk ansträngning som helst. Att tänka nytt. Att byta spår mentalt.
Jag verkar vara av en sån sort som kommer till såna där punkter ibland. Alla gör nog inte det, men jag har gjort det förut och har börjat inse att det kommer att hända igen. Kris och utveckling, kallas det nog. Har lite lätt för att krisa, antar jag. Men hoppas att det medför något gott i mitt liv nånstans.
Det är lätt att tro att det är klart nu liksom. Jag small lite, sökte hjälp, pratade och ändrar mitt beteende. Men det måste nog ta sin tid. Började svaja nyss t ex, när jag behöver boka om nästa veckas tid hos psykologen (som jag fick kontakt med via vårdcentralen! Hur WOW är inte det?). En snabb tanke om att jag nog är klar nu och att jag inte behöver fler besök hos henne, for genom skallen. Det är lite bökigt att boka om tiden hos henne dessutom, så det skulle vara enkelt att låta bli. Men i den fällan får jag inte gå. Med tanke på hur lång tid det tog att bli en sansad människa efter förra besöket, är det nog totalkorkat att inte fortsätta. Det måste ju betyda nåt när hon bara genom en enkel fråga får alla inre fördämningar att brista. Skit som ska ut, helt enkelt.
Förra helgen var jag i Madrid. Med jobbet. Det var inte helt fel! Konferensen var tröttsam och resan lång, men natten mellan fredag och lördag hade vi så satans roligt på stan att jag inte skulle vilja vara utan det minnet för allt i världen. Ofantligt barnsliga var vi. Drack öl och vin gjorde vi. Pratade för högt. Flamsade ordentligt. Men det var så skönt att göra det. Snacka om team-building...
Jag tycker att jag ser en ljusning just nu. En ljusning lite längre fram. Jag kom till en punkt där jag var tvungen att bryta mönstret och tänka nytt. Det är nog svårare än vilken fysisk ansträngning som helst. Att tänka nytt. Att byta spår mentalt.
Jag verkar vara av en sån sort som kommer till såna där punkter ibland. Alla gör nog inte det, men jag har gjort det förut och har börjat inse att det kommer att hända igen. Kris och utveckling, kallas det nog. Har lite lätt för att krisa, antar jag. Men hoppas att det medför något gott i mitt liv nånstans.
Det är lätt att tro att det är klart nu liksom. Jag small lite, sökte hjälp, pratade och ändrar mitt beteende. Men det måste nog ta sin tid. Började svaja nyss t ex, när jag behöver boka om nästa veckas tid hos psykologen (som jag fick kontakt med via vårdcentralen! Hur WOW är inte det?). En snabb tanke om att jag nog är klar nu och att jag inte behöver fler besök hos henne, for genom skallen. Det är lite bökigt att boka om tiden hos henne dessutom, så det skulle vara enkelt att låta bli. Men i den fällan får jag inte gå. Med tanke på hur lång tid det tog att bli en sansad människa efter förra besöket, är det nog totalkorkat att inte fortsätta. Det måste ju betyda nåt när hon bara genom en enkel fråga får alla inre fördämningar att brista. Skit som ska ut, helt enkelt.
Förra helgen var jag i Madrid. Med jobbet. Det var inte helt fel! Konferensen var tröttsam och resan lång, men natten mellan fredag och lördag hade vi så satans roligt på stan att jag inte skulle vilja vara utan det minnet för allt i världen. Ofantligt barnsliga var vi. Drack öl och vin gjorde vi. Pratade för högt. Flamsade ordentligt. Men det var så skönt att göra det. Snacka om team-building...
Kommentarer