Mäneralisering
Jag har tidigare flera gånger uttryckt mitt motstånd mot att kategorisera och generalisera. Att gruppera och tro att ens egen definition av möjlig gemensam nämnare i en grupp (om det så är en stor näsa eller svart hår eller fräknar) ger en tillåtelse att behandla alla individer i den som vore de samma. Om det tycker jag INTE.
Men. Jag har hamnat i ett dilemma. Och diskussioner med bl a min man. Ang feminism, kvinnoförtryck, patriarkat. Där klumpar vi ihop män till en homogen grupp. Det är ju lika illa? Eller?
Well. Nu blir det svårt. För mig åtminstone. Det ÄR ju ett strukturellt mansproblem. Vi lever fortfarande i ett mansstyrt samhälle. Om än mindre än många andra länder. Men. Det handlar om män vs kvinnor. Den grupperingen kommer vi inte ifrån. Men det är ju inte alla män...
Jag spottar och fräser när nån nu använder "inte alla män"-repliken. Jag tycker att den är så tröttsam, uttjatad och meningslös. Och det där fräsandet leder ju inte direkt till en konstruktiv dialog. Jag måste reda ut detta för mig själv så att argumenten finns och håller.
Jag förstår ändå män som använder den där "inte alla män"-grejen. För de känner sig träffade. De känner ju att de blir ihopkopplade med alla andra män, och särskilt med de män som lever ut mansmakten på mer eller mindre avskyvärda sätt. Det är ju inte rättvist. Men. Fortfarande är det män mot kvinnor. Fortfarande är det kvinnor som blir utsatta för män. Där klumpar vi ihop kvinnorna också, för det handlar om en struktur.
JAG har inte blivit våldtagen. Men jag har blivit utsatt för sexuella påhopp, fysiska övertramp, lägre lön, "lilla gumman", osv osv osv, i all evighet. Jag tillhör gruppen kvinnor. Jag har också lärt mig samma normer som männen. Jag har lagt över skulden på mig. Jag har inte sagt ifrån ordentligt när en hand har tagit i min rumpa utan lov. Jag har känt skuld och skam när någon har dragit i mina bröst. Jag har fått lära mig att "killar är såna", "ta det som en komplimang", "det var väl inte så farligt". De, männen, har fått tillåtelse av alla, att ta för sig av oss kvinnor, i alla tider.
Det ÄR faktiskt grupp mot grupp - även om "inte alla män" och inte ens "alla kvinnor". För det handlar om vilka attityder män är tillåtna att ha, som inte kvinnor får.
NU handlar det om att säga ifrån när någon går över gränsen - och inte ryckas med i jargongen och beteendet. Fr o m nu är det markering och tillsägelse som gäller.
Jag VET att de bra männen (och de är många) inte utnyttjar sin mansmakt. Men bara det att den existerar, är underlag nog för att klumpa ihop dem. Männen.
Men. Jag har hamnat i ett dilemma. Och diskussioner med bl a min man. Ang feminism, kvinnoförtryck, patriarkat. Där klumpar vi ihop män till en homogen grupp. Det är ju lika illa? Eller?
Well. Nu blir det svårt. För mig åtminstone. Det ÄR ju ett strukturellt mansproblem. Vi lever fortfarande i ett mansstyrt samhälle. Om än mindre än många andra länder. Men. Det handlar om män vs kvinnor. Den grupperingen kommer vi inte ifrån. Men det är ju inte alla män...
Jag spottar och fräser när nån nu använder "inte alla män"-repliken. Jag tycker att den är så tröttsam, uttjatad och meningslös. Och det där fräsandet leder ju inte direkt till en konstruktiv dialog. Jag måste reda ut detta för mig själv så att argumenten finns och håller.
Jag förstår ändå män som använder den där "inte alla män"-grejen. För de känner sig träffade. De känner ju att de blir ihopkopplade med alla andra män, och särskilt med de män som lever ut mansmakten på mer eller mindre avskyvärda sätt. Det är ju inte rättvist. Men. Fortfarande är det män mot kvinnor. Fortfarande är det kvinnor som blir utsatta för män. Där klumpar vi ihop kvinnorna också, för det handlar om en struktur.
JAG har inte blivit våldtagen. Men jag har blivit utsatt för sexuella påhopp, fysiska övertramp, lägre lön, "lilla gumman", osv osv osv, i all evighet. Jag tillhör gruppen kvinnor. Jag har också lärt mig samma normer som männen. Jag har lagt över skulden på mig. Jag har inte sagt ifrån ordentligt när en hand har tagit i min rumpa utan lov. Jag har känt skuld och skam när någon har dragit i mina bröst. Jag har fått lära mig att "killar är såna", "ta det som en komplimang", "det var väl inte så farligt". De, männen, har fått tillåtelse av alla, att ta för sig av oss kvinnor, i alla tider.
Det ÄR faktiskt grupp mot grupp - även om "inte alla män" och inte ens "alla kvinnor". För det handlar om vilka attityder män är tillåtna att ha, som inte kvinnor får.
NU handlar det om att säga ifrån när någon går över gränsen - och inte ryckas med i jargongen och beteendet. Fr o m nu är det markering och tillsägelse som gäller.
Jag VET att de bra männen (och de är många) inte utnyttjar sin mansmakt. Men bara det att den existerar, är underlag nog för att klumpa ihop dem. Männen.
Kommentarer