Ups and downs

En vecka till har gått. Swisch, sa det nog minst. Har varit i Stockholm två dagar. Möten hela dagarna. Agendor och tidplaner där mitt namn var med överallt och kvällen blev fruktansvärd, som på beställning. Satt på hotellrumsgolvet med iPod-musik i öronen och grät krampaktigt. Kan inte säga exakt varför jag mådde så, men det var en känsla av maktlöshet, hopplöshet, trötthet, otillräcklighet och att det aldrig blir ett slut. Ironiskt nog kom låtarna "It's alright, (och sen sjunger de "I know it's gonna be alright")" och "This is your life" i öronen när jag satt där. Var det nån som försökte trösta mig? Skulle ha varit på stan för lite shopping med en kollega, men det gick inte. Dagen efter gick det bättre och alla kollegor är så otroligt förstående och snälla, så mina "ursäkta att jag inte jobbade mer och följde med på studiebesök och..." viftades bort med kommentarerna "Helt OK, ta det lugnt, tänk på dig själv, vi vill ha dig kvar" å sånt. Alla andra verkar fatta vad som är bäst för mig, utom jag själv...

Sen blev det roligare! Fredag-lördag tillbringades på liten kick-off här. Jag är så glad att jag fick följa med och det var så grymt roligt. Vi lagade mat - italiensk buffé som såklart var makalöst god - och garvade hela kvällen. Nån dansade Povels "Itmah Hohah" (om den indiske självplågaren) på en stol, en annan sjöng Owe Törnqvists "På festplatsen" med gylfdragning som ackompanjemang, flera drog historier av varierande kvalitet och stämningen var bara varm, rolig och galen. En sån där kväll som man kan leva på ett tag. Energigivande och minnesvärd.

Att sen resten av lördagen innebar lite pann-ont och brist på ork, gjorde väl inte så mycket. Det var det värt.