Lalalalalalaleh!

Igår började Göteborgs kulturkalas. Brukar jämt missa det och glömma bort alltihop, för att komma på det en vecka senare och ångra att jag inte såg den och den artisten, eller gjorde det eller det roliga.

Men igår tog jag initiativ! Kollade hemsidan och hittade vad jag ville se och sms'ade runt till alla möjliga. Slutade med att maken, släktingen och grannan följde med mig in till Götaplatsen för att få uppleva Laleh.

Jag har sett henne flera gånger förut och är väldigt förtjust i hennes live-uppträdanden (de är alltid bättre än skivorna - vilket alla fick veta igår...) och jag blev inte besviken den här gången heller. Hon är otroligt musikalisk och leker med rösten och instrumenten och hela kroppen. Hennes musiker ser alltid så glada ut bakom henne - som att de blir överraskade varje gång. Tyvärr strulade nåt strax innan konserten började, vilket gav lite Madonna-tristess en liten stund, men sen kom hon upp på scenen... och inget var längre trist.

Jag känner att jag kanske blir lite för lyrisk (om man nu kan det) men jag går bara på vad jag känner när hon spelar och sjunger och hoppar och sprattlar och kastar slängpussar och viskar och nynnar och trudeluttar. Jag blir på bra humör. Blir glad.

Det räcker väl?

Dock. En lite tråkig sordinpåläggare var att vi, strax innan konserten, av grannans son fick veta att det just då var polispådrag med helikoptrar och hundar nära våra hus, där våra barn fanns. Grannan åkte hem för att hon blev orolig, men när hon kom hem var poliserna borta. Vi vet inte vad som hade hänt. Kanske spanade de efter bilföraren från Stora Höga-morden? Hur som helst hade våra barn låst dörren och inte märkt ett dugg av vare sig poliser eller hundar. Helikoptrarna är vardagsmat så nära en flygplats, så de var ju inget konstigt heller.

Kändes skönt att komma hem i alla fall. Lite lagom Laleh-hög sådär.