Paniken å kärringen
Har mått lite sämre i ett par dagar. Surkärringen jag har på ena axeln kraxar att det är för att jag skrev det där positiva inlägget för ett par dagar sen.
Surkärringen upptäckte jag hos Alma. Hon är tjock, kort, skrynklig och gapig. Elak, och tycker aldrig att jag gör tillräckligt. Hon är aldrig nöjd med mig. Tycker alltid att jag ska jobba längre å mer, göra bättre, ha dåligt samvete för allt. Hon står å hötter med näven så snart jag vill ta en paus, gå hem, lata mig eller bara var nöjd med mig själv en stund. Hon är bitter och pessimistisk, och ser det mesta i svart.
En del av jobbet hos Alma var att lära mig att hantera kärringen. Hon kommer alltid att sitta där, men jag tränar varje dag på att sluta att lyssna på henne. Hon får sitta där och gnata, men jag försöker lugnt bara säga till henne att jag tar hand om det.
Jag har fått för mig att jag inte ska skriva här i detalj om hur jag mår när jag inte mår så jättebra. För att jag inte vill klaga, för att jag inte vill sprida det dåliga, för att det inte gagnar nån att jag ynkar mig. Har jag nog tänkt. Men så säger syster Lisa att det kan hjälpa andra att jag beskriver det. Så brukar jag tänka om andra, men inte om mig själv. Men jag testar lite.
De här dagarna har kroppen snörpt ihop sig.
Tungan känns lite svullen och som att den delvis har somnat. Halsen drar ihop sig och "slemmar". Jag sväljer hela tiden. Jag inbillar mig att smådelar från det jag äter ska fastna i halsen och jag kommer att få andnöd och dö. Måste spotta ut tomatskalsbitar och liknande. Jag får svårt att fokusera och koncentrera mig mer än få sekunder i taget. Jag glömmer stundtals att andas. Jag känner hela tiden att jag inte gjort tillräckligt. Minsta planeringsändring/hinder blir stort och påverkar hela mig. Jag svettas floder på nätterna. Och jag gör allt som står i min makt under dagarna för att dölja hur jag känner.
Första gången jag fick en "äkta" panikångestattack var nog 2009. Tror jag. Den tiden är lite luddig. Jag hade just satt mig i bilen efter ett kundbesök i Borås. Körde ut på motorvägen, tog ett tuggummi och började sjunga med till radions skval. Då började det kännas väldigt konstigt i halsen/nacken. Det drog sig snabbt uppåt käkarna. Jag kunde inte tugga längre, och absolut inte sjunga. Det började pirra i fingrarna och det spred sig upp i båda armarna. Plötsligt kunde jag inte svälja. Varje sväljning var en kvävning. Efter nästa sväljning skulle jag dö. Jag körde i 130 km/h och var säker på att jag skulle dö. HELT säker. Jag hade en gammal pekskärmstelefon som jag fipplade fram och tänkte på hur jag skulle klara att slå 112 på den. Funderade på om jag skulle köra in till vägkanten och lägga mig att dö där. Om ambulansen skulle kunna plocka upp mig där på motorvägen. Bisarrt, såhär i efterhand. Men väldigt verkligt då. Jag var helt säker på att detta var slutet. Svettades och hyperventilerade.
I Bollebygd lyckades jag ta mig in till Statoil-macken. Efter att först ha kört in på avfarten. Höll på att hamna på motorvägen igen, i fel färdriktning.
När jag kom till macken ställde jag bilen vid kanten, öppnade dörren och kastade mig ut. Flämtade. Hängde över en mur. Ringde hem. Exmannen förstod ganska snart att det egentligen inte var nåt fysiskt fel på mig. Han försökte lugna mig så gott det gick. Stackarn. Jag hängde där över muren en stund tills andningen hade lugnat sig lite. Satte mig i bilen, snurrig, men drog iväg. Ville bara hem. I Landvetter var det dags igen. Då hade jag laddat upp en ny attack (eller så dog aldrig den första ut). Samma sak där, men jag samlade kraft och stapplade in och köpte en flaska vatten, helt i min yra bubbla. Bestämde mig för att det var smart att vara därinne när jag skulle falla ner och dö - för då kanske jag skulle kunna hinna bli räddad.
Jag tog mig hem till slut, och efter den här första episoden var det som att proppen hade lossnat. Jag hade många såna anfall i början. Och skräcken för att få en ny attack har funnits där sen dess, även om det har minskat betydligt. Oerhört svårt att förklara för omgivningen. Oerhört jobbigt att vakna på natten och inte få luft. Oerhört jobbigt att inte våga somna på kvällen eftersom jag nog inte skulle vakna mer. Oerhört påfrestande att höra hjärtat slå så hårt att det ekar i hela sängen och dessutom hoppa över slag ibland.
Och eftersom det hände första gången i bilen, har bilkörning sedan den dagen varit en kamp. Jag GILLAR att köra bil. Men jag har fortfarande perioder då jag måste ha halstabletter i bilen för att inte bli tät i halsen. Låter bli att sjunga ibland för att inte trilla dit. Påbörjar attacker fortfarande då och då, men kan numera stävja dem tidigt m h a djupandning och tankens kraft.
De där senaste dåliga dagarna tror jag hänger ihop med den första attacken. Jag går lätt upp i stress och med det kommer symptomen. Symptomen som är som ett förstadium till panik, men mer blir som ett utdraget förspel.
Och med den första händelsen där i bilen den där dagen 2009, öppnades portarna till dödsångesten. De står fortfarande öppna.
Jag tycker inte synd om mig själv. Jag vill inte att andra ska tycka synd om mig. Det märks inte särskilt på mig att jag går omkring med en massa rädslor. Jag VILL inte heller att det ska märkas.
Men jag har lätt för att förstå andra. Och jag jobbar vidare med mig själv. I alla mina dagar.
Surkärringen upptäckte jag hos Alma. Hon är tjock, kort, skrynklig och gapig. Elak, och tycker aldrig att jag gör tillräckligt. Hon är aldrig nöjd med mig. Tycker alltid att jag ska jobba längre å mer, göra bättre, ha dåligt samvete för allt. Hon står å hötter med näven så snart jag vill ta en paus, gå hem, lata mig eller bara var nöjd med mig själv en stund. Hon är bitter och pessimistisk, och ser det mesta i svart.
En del av jobbet hos Alma var att lära mig att hantera kärringen. Hon kommer alltid att sitta där, men jag tränar varje dag på att sluta att lyssna på henne. Hon får sitta där och gnata, men jag försöker lugnt bara säga till henne att jag tar hand om det.
Jag har fått för mig att jag inte ska skriva här i detalj om hur jag mår när jag inte mår så jättebra. För att jag inte vill klaga, för att jag inte vill sprida det dåliga, för att det inte gagnar nån att jag ynkar mig. Har jag nog tänkt. Men så säger syster Lisa att det kan hjälpa andra att jag beskriver det. Så brukar jag tänka om andra, men inte om mig själv. Men jag testar lite.
De här dagarna har kroppen snörpt ihop sig.
Tungan känns lite svullen och som att den delvis har somnat. Halsen drar ihop sig och "slemmar". Jag sväljer hela tiden. Jag inbillar mig att smådelar från det jag äter ska fastna i halsen och jag kommer att få andnöd och dö. Måste spotta ut tomatskalsbitar och liknande. Jag får svårt att fokusera och koncentrera mig mer än få sekunder i taget. Jag glömmer stundtals att andas. Jag känner hela tiden att jag inte gjort tillräckligt. Minsta planeringsändring/hinder blir stort och påverkar hela mig. Jag svettas floder på nätterna. Och jag gör allt som står i min makt under dagarna för att dölja hur jag känner.
Första gången jag fick en "äkta" panikångestattack var nog 2009. Tror jag. Den tiden är lite luddig. Jag hade just satt mig i bilen efter ett kundbesök i Borås. Körde ut på motorvägen, tog ett tuggummi och började sjunga med till radions skval. Då började det kännas väldigt konstigt i halsen/nacken. Det drog sig snabbt uppåt käkarna. Jag kunde inte tugga längre, och absolut inte sjunga. Det började pirra i fingrarna och det spred sig upp i båda armarna. Plötsligt kunde jag inte svälja. Varje sväljning var en kvävning. Efter nästa sväljning skulle jag dö. Jag körde i 130 km/h och var säker på att jag skulle dö. HELT säker. Jag hade en gammal pekskärmstelefon som jag fipplade fram och tänkte på hur jag skulle klara att slå 112 på den. Funderade på om jag skulle köra in till vägkanten och lägga mig att dö där. Om ambulansen skulle kunna plocka upp mig där på motorvägen. Bisarrt, såhär i efterhand. Men väldigt verkligt då. Jag var helt säker på att detta var slutet. Svettades och hyperventilerade.
I Bollebygd lyckades jag ta mig in till Statoil-macken. Efter att först ha kört in på avfarten. Höll på att hamna på motorvägen igen, i fel färdriktning.
När jag kom till macken ställde jag bilen vid kanten, öppnade dörren och kastade mig ut. Flämtade. Hängde över en mur. Ringde hem. Exmannen förstod ganska snart att det egentligen inte var nåt fysiskt fel på mig. Han försökte lugna mig så gott det gick. Stackarn. Jag hängde där över muren en stund tills andningen hade lugnat sig lite. Satte mig i bilen, snurrig, men drog iväg. Ville bara hem. I Landvetter var det dags igen. Då hade jag laddat upp en ny attack (eller så dog aldrig den första ut). Samma sak där, men jag samlade kraft och stapplade in och köpte en flaska vatten, helt i min yra bubbla. Bestämde mig för att det var smart att vara därinne när jag skulle falla ner och dö - för då kanske jag skulle kunna hinna bli räddad.
Jag tog mig hem till slut, och efter den här första episoden var det som att proppen hade lossnat. Jag hade många såna anfall i början. Och skräcken för att få en ny attack har funnits där sen dess, även om det har minskat betydligt. Oerhört svårt att förklara för omgivningen. Oerhört jobbigt att vakna på natten och inte få luft. Oerhört jobbigt att inte våga somna på kvällen eftersom jag nog inte skulle vakna mer. Oerhört påfrestande att höra hjärtat slå så hårt att det ekar i hela sängen och dessutom hoppa över slag ibland.
Och eftersom det hände första gången i bilen, har bilkörning sedan den dagen varit en kamp. Jag GILLAR att köra bil. Men jag har fortfarande perioder då jag måste ha halstabletter i bilen för att inte bli tät i halsen. Låter bli att sjunga ibland för att inte trilla dit. Påbörjar attacker fortfarande då och då, men kan numera stävja dem tidigt m h a djupandning och tankens kraft.
De där senaste dåliga dagarna tror jag hänger ihop med den första attacken. Jag går lätt upp i stress och med det kommer symptomen. Symptomen som är som ett förstadium till panik, men mer blir som ett utdraget förspel.
Och med den första händelsen där i bilen den där dagen 2009, öppnades portarna till dödsångesten. De står fortfarande öppna.
Jag tycker inte synd om mig själv. Jag vill inte att andra ska tycka synd om mig. Det märks inte särskilt på mig att jag går omkring med en massa rädslor. Jag VILL inte heller att det ska märkas.
Men jag har lätt för att förstå andra. Och jag jobbar vidare med mig själv. I alla mina dagar.
Kommentarer