Valium-metoden
Fick oväntad push från syster. Syster Lisa, som har stor förståelse för psykiska tillstånd och känsliga själar. Jag har egentligen en stor inneboende lust att skriva, men i perioder trängs den undan. Annat är i vägen och tar plats. Så det blir inlägg ryckvis.
Jag har varit min sista gång hos Alma. Det finns gamla inlägg om avsked hos terapeuter i den här bloggen. Senast hette hon Lena. Nu hette hon Alma.
De gånger jag har gått i terapi, har jag alltid upplevt den sista gången på samma sätt. Båda vet att det verkligen är sista gången. Inte för att man har bestämt det innan, utan för att det ÄR det. Så var det även den här gången. Vi lutade oss tillbaka och samlade ihop mina 8 ggr (inte så många ju). Gjorde en sammanfattning av mitt psyke. Mitt nuvarande tillstånd/läge. Och vi kom fram till att jag hade gjort ett bra jobb. VI hade gjort ett bra jobb. Igen. Det gick relativt fort den här gången, men det kanske beror på att det inte var så länge sen förra gången och att allt det jag lärde mig då, bara behövde komma upp till ytan. Jag behövde "bara" påminnas.
Påminnas om att vara kärleksfull mot mig själv. Det är fantamej det svåraste jag vet. En salig röra av Luther och karga nordbohuslänska klippor och taskig självkänsla grundar för ett nästintill omöjligt uppdrag. Särskilt när man (jag) är som mest skör och trött och tårfylld. När jag anklagar mig själv för det mesta. När jag undergivet ber om ursäkt för att jag finns och tar plats. När jag inte kan svara på frågan "hur är det?" utan att tårarna flödar nerför kinderna. Då är det LÅNGT till kärleken till mig själv.
Så egentligen är det magiskt att jag rest mig igen. Att Alma kunde hjälpa mig att tänka i nya banor igen. Att jag kunde komma ner i varv. Kunde börja andas igen. Kunde börja somna på kvällarna utan att tungan domnar och halsen slemmar. Kunde sänka röstläget. Kunde börja skönja den riktiga där inne igen.
Det är faktiskt magiskt.
En metod jag oavsiktligt (?) börjat använda är den jag själv kallar för Valium-metoden. När kollegorna säger "du verkar så lugn. Går du på nåt bra, eller?". Då har jag satt upp skyddet. Skalet runt mig - som jag så väl behöver - men glömmer att stänga när jag brakar ner i svarta hålet. Nu har jag lärt mig igen. Att stänga till det. Att stänga ute rummets stämningar, andras tonfall, ilska, irritation, elakheter och (som jag tolkar det) ofta uttryck för deras egna tillkortakommanden. Allt det där som jag har en tendens att suga åt mig och bli påverkad av. Påverkad förresten. Det är som att jag TAR ÖVER de andras känslor. Allas. På en gång. Och jag blir tömd på energi. Då stänger jag numera till ordentligt och går omkring som om jag inte är riktigt närvarande. Som vore jag i en fluffig bubbla.
Att stänga till helt så, är inte det ultimata. Men innan jag har justerat den där porten till att vara lagom mycket öppen, är det skönt att stänga helt.
Hellre misstänkt suddig och sederad, än uppenbart oskyddad och skör.
Jag har varit min sista gång hos Alma. Det finns gamla inlägg om avsked hos terapeuter i den här bloggen. Senast hette hon Lena. Nu hette hon Alma.
De gånger jag har gått i terapi, har jag alltid upplevt den sista gången på samma sätt. Båda vet att det verkligen är sista gången. Inte för att man har bestämt det innan, utan för att det ÄR det. Så var det även den här gången. Vi lutade oss tillbaka och samlade ihop mina 8 ggr (inte så många ju). Gjorde en sammanfattning av mitt psyke. Mitt nuvarande tillstånd/läge. Och vi kom fram till att jag hade gjort ett bra jobb. VI hade gjort ett bra jobb. Igen. Det gick relativt fort den här gången, men det kanske beror på att det inte var så länge sen förra gången och att allt det jag lärde mig då, bara behövde komma upp till ytan. Jag behövde "bara" påminnas.
Påminnas om att vara kärleksfull mot mig själv. Det är fantamej det svåraste jag vet. En salig röra av Luther och karga nordbohuslänska klippor och taskig självkänsla grundar för ett nästintill omöjligt uppdrag. Särskilt när man (jag) är som mest skör och trött och tårfylld. När jag anklagar mig själv för det mesta. När jag undergivet ber om ursäkt för att jag finns och tar plats. När jag inte kan svara på frågan "hur är det?" utan att tårarna flödar nerför kinderna. Då är det LÅNGT till kärleken till mig själv.
Så egentligen är det magiskt att jag rest mig igen. Att Alma kunde hjälpa mig att tänka i nya banor igen. Att jag kunde komma ner i varv. Kunde börja andas igen. Kunde börja somna på kvällarna utan att tungan domnar och halsen slemmar. Kunde sänka röstläget. Kunde börja skönja den riktiga där inne igen.
Det är faktiskt magiskt.
En metod jag oavsiktligt (?) börjat använda är den jag själv kallar för Valium-metoden. När kollegorna säger "du verkar så lugn. Går du på nåt bra, eller?". Då har jag satt upp skyddet. Skalet runt mig - som jag så väl behöver - men glömmer att stänga när jag brakar ner i svarta hålet. Nu har jag lärt mig igen. Att stänga till det. Att stänga ute rummets stämningar, andras tonfall, ilska, irritation, elakheter och (som jag tolkar det) ofta uttryck för deras egna tillkortakommanden. Allt det där som jag har en tendens att suga åt mig och bli påverkad av. Påverkad förresten. Det är som att jag TAR ÖVER de andras känslor. Allas. På en gång. Och jag blir tömd på energi. Då stänger jag numera till ordentligt och går omkring som om jag inte är riktigt närvarande. Som vore jag i en fluffig bubbla.
Att stänga till helt så, är inte det ultimata. Men innan jag har justerat den där porten till att vara lagom mycket öppen, är det skönt att stänga helt.
Hellre misstänkt suddig och sederad, än uppenbart oskyddad och skör.
Kommentarer