På kurs
Nu är det bara några få dagar kvar. Igår tog de bort plasten. Det kändes ju tomt. Ett tag. Menar... man har ju klivit igenom de små hålen till kök och vardagsrum i snart åtta veckor, så nu blev det väldigt öppet och luftigt. T o m katten undrade lite. Hon har ju varje dag hoppat över en fladdrig plasttröskel. Nu kunde hon spatsera rakt in i hallen.
Men skönt. Hoppas att de städar idag, typ eller så. Och gärna lagar det de gjort ofint.
I lördags var jag på författarkurs. Skrivkurs, åtminstone. Lite förmätet att tro att man blir författare på det viset. Men visst. Jag har läst fler än en artikel om succéförfattare som börjat banan med en liten skrivkurs.
Jag tror att jag vet att jag är en vänsterhjärnhalvig person. En inte så kreativ. Men jag vill inte vara det. Jag vill vara båda. Och egentligen kanske inte ett facebook-test eller mina komplex (hämmad, dålig självkänsla å allt det där) duger som källa och referens. Samtidigt är jag högkänslig och tar in och förvaltar allas sinnesstämningar, känslolägen och kroppsspråk, inombords. Kan prata om signaler och känslor. Det måste vara mer höger? Jag vet inte. Men jag har i alla fall svårt för att hitta på saker utan koppling till egna erfarenheter eller utifrån ingenting. Jag har svårt att skapa från ett blankt papper. Har jag märkt. Får jag en grund, en uppgift, en teknik eller metod, så kan jag få flow. Men förmågan att flumma fritt är en egenskap jag saknar. Tror jag.
Tänk bara keramikkursen. I början. När jag fick en lerklump i handen och skulle göra nåt. Skapa nåt. Funkar ju inte. Jag kan inte bara börja forma nåt magiskt. Skittråkigt. Medpassagerare på kursen gick igång totalt och skapade fantastiska kreationer, men jag satt där och letade efter nån mall.
Dreja däremot. Det går bra. Det kan inte bli så många varianter (mest skålar) och det krävs teknik. Det krävs att man lär sig HUR man gör. Sen kan jag greja. Och dreja.
Jag upplevde samma fenomen på skrivkursen. Jag kan beskriva det jag ser, men jag kan inte (än) hitta på en fri historia baserat på det. Jag kan inte hitta på en saga. Tvärstopp. Men jag kan spinna vidare på en mening om jag har något personligt att relatera till. Jag vet att jag kan stava och formulera mig och språkpolisen i mig lever än, men fantasin. Den tryter. Tröt. Kommer att tryta. Evighetstryt.
Så. Då uppstod frågan i mitt inre. Ska jag bestämma mig för att det är OK att skriva som jag gör, utifrån mig själv och mina tankar? Eller ska jag sträva mot att bli mer kreativ och fantasirik? Mindre hämmad och mer fri i tanken? Är det ena mer rätt eller fel? Mer intressant eller tråkigt?
Hur som helst var det en spännande upplevelse att sitta i ring med tolv damer i olika åldrar och läsa högt från en text man på tre minuter plötsligt fått ur sig, som en direktlänk mellan dolda rum i hjärnan och pennan.
(Sen att jag fick mina vanliga ångestsymptom och inte kunde äta och svälja som folk, är ju en parentes. Den kan få ett annat kapitel.)
Men skönt. Hoppas att de städar idag, typ eller så. Och gärna lagar det de gjort ofint.
I lördags var jag på författarkurs. Skrivkurs, åtminstone. Lite förmätet att tro att man blir författare på det viset. Men visst. Jag har läst fler än en artikel om succéförfattare som börjat banan med en liten skrivkurs.
Jag tror att jag vet att jag är en vänsterhjärnhalvig person. En inte så kreativ. Men jag vill inte vara det. Jag vill vara båda. Och egentligen kanske inte ett facebook-test eller mina komplex (hämmad, dålig självkänsla å allt det där) duger som källa och referens. Samtidigt är jag högkänslig och tar in och förvaltar allas sinnesstämningar, känslolägen och kroppsspråk, inombords. Kan prata om signaler och känslor. Det måste vara mer höger? Jag vet inte. Men jag har i alla fall svårt för att hitta på saker utan koppling till egna erfarenheter eller utifrån ingenting. Jag har svårt att skapa från ett blankt papper. Har jag märkt. Får jag en grund, en uppgift, en teknik eller metod, så kan jag få flow. Men förmågan att flumma fritt är en egenskap jag saknar. Tror jag.
Tänk bara keramikkursen. I början. När jag fick en lerklump i handen och skulle göra nåt. Skapa nåt. Funkar ju inte. Jag kan inte bara börja forma nåt magiskt. Skittråkigt. Medpassagerare på kursen gick igång totalt och skapade fantastiska kreationer, men jag satt där och letade efter nån mall.
Dreja däremot. Det går bra. Det kan inte bli så många varianter (mest skålar) och det krävs teknik. Det krävs att man lär sig HUR man gör. Sen kan jag greja. Och dreja.
Jag upplevde samma fenomen på skrivkursen. Jag kan beskriva det jag ser, men jag kan inte (än) hitta på en fri historia baserat på det. Jag kan inte hitta på en saga. Tvärstopp. Men jag kan spinna vidare på en mening om jag har något personligt att relatera till. Jag vet att jag kan stava och formulera mig och språkpolisen i mig lever än, men fantasin. Den tryter. Tröt. Kommer att tryta. Evighetstryt.
Så. Då uppstod frågan i mitt inre. Ska jag bestämma mig för att det är OK att skriva som jag gör, utifrån mig själv och mina tankar? Eller ska jag sträva mot att bli mer kreativ och fantasirik? Mindre hämmad och mer fri i tanken? Är det ena mer rätt eller fel? Mer intressant eller tråkigt?
Hur som helst var det en spännande upplevelse att sitta i ring med tolv damer i olika åldrar och läsa högt från en text man på tre minuter plötsligt fått ur sig, som en direktlänk mellan dolda rum i hjärnan och pennan.
(Sen att jag fick mina vanliga ångestsymptom och inte kunde äta och svälja som folk, är ju en parentes. Den kan få ett annat kapitel.)
Kommentarer