Kärlek och hat
Den här helgen går ju till historien, av fruktansvärda skäl. Det är svårt att skriva om något annat än det som hände fredagen den 22/7 2011 i Norge. Och det är fortfarande svårt att ta in. Att förstå. Jag blir trött på rapporteringen stundtals men inser att detaljer och berättelser kan hjälpa oss alla att börja begripa en liten, liten del av den skräck som så många människor har upplevt. Samtidigt som jag själv även idag, känner en lust att tänka på nåt annat. Tänka på min egen lilla värld med mina små problem. Låtsas som att det aldrig skulle kunna hända mig eller min dotter.
En stor frustration finns också för att man inte kan göra nåt. Jag kan inte göra ett enda dugg för att hjälpa någon eller lösa "problemet". Det brukar annars vara mitt sätt att hantera kriser. Ställa frågan "vad kan jag göra?" och sen agera.
I övrigt fyllde jag ju år igår och fick så oändligt många gratulationer och tankar via telefon, facebook och sms. Klart att en del av fb-vännerna skickar iväg ett grattis för att de ser att jag fyller år där och då, men det betyder ju inte att de inte tänker på mig. Och många, många skickade personliga hälsningar - och jag blir helt varm, glad och överväldigad av all kärlek. För det tar jag det som. Jag känner kärlek runt mig. Jag får det och ger det och jag hoppas att det märks och sprids.
Och då menar jag inte bara födelsedagshälsningar. De är en liten plutt i sammanhanget.
Och jag brukar inte ens prata om kärlek på det viset, men jag kanske börjar bli vuxen nu.
Och jag är inte frälst eller flummigare än annars. Jag mår bara ganska bra. Och jag vågar visa det.
Att tänka på Anders Behring Breiviks dåd i samma andetag som kärlek och harmoni visar sig så tydligt i min lilla sfär, ställer till det lite. Det blir förvirrat. Men inte så länge. Kärleken människor visar varandra i världen, är förutsättningen för överlevnad. Och det blir så tydligt i det citat som kommer från en av medlemmarna i norska AUF efter fredagens massmord:
”Om en person kan visa så mycket hat, tänk då på all den kärlek vi kan visa tillsammans.”
En stor frustration finns också för att man inte kan göra nåt. Jag kan inte göra ett enda dugg för att hjälpa någon eller lösa "problemet". Det brukar annars vara mitt sätt att hantera kriser. Ställa frågan "vad kan jag göra?" och sen agera.
I övrigt fyllde jag ju år igår och fick så oändligt många gratulationer och tankar via telefon, facebook och sms. Klart att en del av fb-vännerna skickar iväg ett grattis för att de ser att jag fyller år där och då, men det betyder ju inte att de inte tänker på mig. Och många, många skickade personliga hälsningar - och jag blir helt varm, glad och överväldigad av all kärlek. För det tar jag det som. Jag känner kärlek runt mig. Jag får det och ger det och jag hoppas att det märks och sprids.
Och då menar jag inte bara födelsedagshälsningar. De är en liten plutt i sammanhanget.
Och jag brukar inte ens prata om kärlek på det viset, men jag kanske börjar bli vuxen nu.
Och jag är inte frälst eller flummigare än annars. Jag mår bara ganska bra. Och jag vågar visa det.
Att tänka på Anders Behring Breiviks dåd i samma andetag som kärlek och harmoni visar sig så tydligt i min lilla sfär, ställer till det lite. Det blir förvirrat. Men inte så länge. Kärleken människor visar varandra i världen, är förutsättningen för överlevnad. Och det blir så tydligt i det citat som kommer från en av medlemmarna i norska AUF efter fredagens massmord:
”Om en person kan visa så mycket hat, tänk då på all den kärlek vi kan visa tillsammans.”
Kommentarer