Bokstavskombination? - Skärp dig!
GAD, HSP, DEPP... Jag är så himla ambivalent till diagnosticerandet. Hittade ju HSP-begreppet i början av sommaren och föll pladask. Kände mig hemma. Behövde förklaringen, acceptansen, erkännandet. Det är mycket som stämmer. Men. Också mycket som inte stämmer.
Vad är det som klassificerar skillnaden mellan psykisk sjukdom/störning och normala variationer resp varianter? När handlar det egentligen bara om (mer eller mindre tillfälligt) låg självkänsla och osäkerhet? Det finns såklart markörer och kriterier för det där och det är säkert solklart i psykvårdsbranschen. Men jag undrar ändå. Behöver jag sätta ett namn på min känslighet?
Highly Sensitive. "Vi" (i den omfattning jag är en sån) är hyperkänsliga för stämningar, känslolägen, tonfall, humör, "klimat". Allt det där kan jag skriva under på. Jag är allt det där - men har alltid sett det som ett fel, en defekt, eller bara ett tecken på dålig självkänsla och därmed hög självfokusering. Något som dämpas om jag blir starkare och tuffare. Om jag lär mig att stänga av och bli lite kallare. Om jag blir mer som gåsen med vattenavstötande fjäderdräkt.
Som jag har kämpat. För att bli den där coolare kvinnan som inte berörs av något. Som stadigt står kvar när det blåser. Tryggt och säkert. HSP gav mig tillåtelse att avsluta kampen. HSP-begreppet låter mig vara sådär ocool och säga "jag känner". På så sätt var det ovärderligt att få tillhöra ett gäng av samma sort.
MEN. Är vi verkligen samma sort? Det verkar som att den där HSP-rörelsen innefattar ALL känslighet - och då menar jag allt. Mat, luft, päls, el, frukt, material, sol, doft you name it. Då börjar jag undra...
När är man ett offer och en slav - och när är det bara dags att skärpa sig lite?
Ytterst känslig och säkert orättvis fråga, men när allt i livet blir besvärligt för vissa människor - då börjar jag tänka "sjukdomsvinst". Det självupptagna offret för omständigheterna som är drabbad av det mesta, vinner en del på att vara kvar i sitt tillstånd. Uppmärksamhet, omtanke, empati, bekräftelse. Nåt sånt. Jag vill inte vara en människa som är känslig för allt och lever i och för det.
Eller handlar det om att jag skattar mental känslighet högre än kroppslig?
Eller handlar det om att jag inte tror på känsligheten för gud-vet-allt utan bara vissa, avgränsade områden?
Jag vill helt enkelt inte associeras med människor som inte kan umgås med andra i sociala sammanhang utan att tvångsmässigt ge uttryck för sitt behov av att kasta fram sina speciella krav och önskemål. "Jag kan inte äta ärtor. Jag kan inte umgås med människor i lila kläder. Jag kan inte vistas för länge i en lokal med gröna gardiner. Jag kan nog inte vara i solen. Eller i skuggan. Eller i värmen. Eller i kylan".
Jag vill inte vara en "sån". Jag vill säga åt dem allihop att "BIT IHOP och STÅ UT en stund för i h-e!!!".
Men det kan ju de lika gärna säga till mig. Och då är jag ju tillbaka hos surkärringen på min axel igen.
Japp. Som vanligt ser jag till att livet blir lekande lätt.
Vad är det som klassificerar skillnaden mellan psykisk sjukdom/störning och normala variationer resp varianter? När handlar det egentligen bara om (mer eller mindre tillfälligt) låg självkänsla och osäkerhet? Det finns såklart markörer och kriterier för det där och det är säkert solklart i psykvårdsbranschen. Men jag undrar ändå. Behöver jag sätta ett namn på min känslighet?
Highly Sensitive. "Vi" (i den omfattning jag är en sån) är hyperkänsliga för stämningar, känslolägen, tonfall, humör, "klimat". Allt det där kan jag skriva under på. Jag är allt det där - men har alltid sett det som ett fel, en defekt, eller bara ett tecken på dålig självkänsla och därmed hög självfokusering. Något som dämpas om jag blir starkare och tuffare. Om jag lär mig att stänga av och bli lite kallare. Om jag blir mer som gåsen med vattenavstötande fjäderdräkt.
Som jag har kämpat. För att bli den där coolare kvinnan som inte berörs av något. Som stadigt står kvar när det blåser. Tryggt och säkert. HSP gav mig tillåtelse att avsluta kampen. HSP-begreppet låter mig vara sådär ocool och säga "jag känner". På så sätt var det ovärderligt att få tillhöra ett gäng av samma sort.
MEN. Är vi verkligen samma sort? Det verkar som att den där HSP-rörelsen innefattar ALL känslighet - och då menar jag allt. Mat, luft, päls, el, frukt, material, sol, doft you name it. Då börjar jag undra...
När är man ett offer och en slav - och när är det bara dags att skärpa sig lite?
Ytterst känslig och säkert orättvis fråga, men när allt i livet blir besvärligt för vissa människor - då börjar jag tänka "sjukdomsvinst". Det självupptagna offret för omständigheterna som är drabbad av det mesta, vinner en del på att vara kvar i sitt tillstånd. Uppmärksamhet, omtanke, empati, bekräftelse. Nåt sånt. Jag vill inte vara en människa som är känslig för allt och lever i och för det.
Eller handlar det om att jag skattar mental känslighet högre än kroppslig?
Eller handlar det om att jag inte tror på känsligheten för gud-vet-allt utan bara vissa, avgränsade områden?
Jag vill helt enkelt inte associeras med människor som inte kan umgås med andra i sociala sammanhang utan att tvångsmässigt ge uttryck för sitt behov av att kasta fram sina speciella krav och önskemål. "Jag kan inte äta ärtor. Jag kan inte umgås med människor i lila kläder. Jag kan inte vistas för länge i en lokal med gröna gardiner. Jag kan nog inte vara i solen. Eller i skuggan. Eller i värmen. Eller i kylan".
Jag vill inte vara en "sån". Jag vill säga åt dem allihop att "BIT IHOP och STÅ UT en stund för i h-e!!!".
Men det kan ju de lika gärna säga till mig. Och då är jag ju tillbaka hos surkärringen på min axel igen.
Japp. Som vanligt ser jag till att livet blir lekande lätt.
Kommentarer