Ilskebyttan

OK. Har jag trasslat in mig nu? Har jag levt tvärt emot det jag lär? Har jag öst ur mig åsikter som ingen har bett om? Har jag riskerat min vänskap med andra, och kanske andras vänskap sinsemellan? - Nä. Tycker inte det. Det finns en skillnad. Jag har en filosofisk (?) idé om ärlighet (som jag egentligen kan utvidga mer) som jag står för generellt. Det handlar väl mer om en ståndpunkt som jag har kommit fram till, än om att jag vill pracka på någon "sanningen". Det är MIN tanke om hur man bör förhålla sig till sanningen, men bara min. Det kanske är läge att flumma lite till? Kanske ska pracka på omgivningen fler oombedda predikningar? Det kanske är läge att dra fram min grundideologi, som jag formade i 12-årsåldern, och som jag faktiskt plockar fram ibland och vänder lite på. Och som alltid, fortfarande, visar sig stämma. Den är måhända cynisk. Men ofta är cynismen liktydig med realismen. I mina ögon. Och den tanken kanske gör mig ännu mer cynisk. Och så snurrar det på och se...

Just det ja. Jag har alldeles glömt att skriva om Stefan. Stefan som är halt. Katten Stefan alltså. F har varit arg för oss båda och gjort oss till ovälkomna kunder hos veterinärföretaget som jag ska namedroppa strax. Men jag är också arg. Jag jobbar ju dessutom nästan i branschen! Jädra typer. Såhär var det alltså. Stefan kom hem efter att ha varit borta i ca 1,5 dygn (vilket inte är ovanligt) haltande. Han var lerig och hoppade på tre ben. Grannsonen V hade ringt på och påpekat detta för F (jag var väl på jobbet...). Detta var på F's födelsedag. Vi möttes i stan och åkte tillsammans till Smådjursakuten i Göteborg. De enda (förutom Blå Stjärnan, som jag inte gillar) som tar emot sådär akut och när som helst.. Verkade jättetrevligt. Fräscha lokaler, trevligt bemötande, snabbt omhändertagandet. Perfekt. Veterinären (som jag tror är själva chefen) gjorde en klinisk undersökning och konstaterade att Stefans ben inte var brutet men förlamat i de yttre delarna. Han ville att Stefan skul...

Några vanliga foton för en gångs skull kanske? Behöver väl inte bara skriva om hur arg jag är och hur mycket jag jobbar. Familjen har ju fått tillökning i form av en ny kamera och idag fick den ett nytt objektiv. Det är ju kul...(men jag tyckte att det var ett onödigt inköp just idag). Det blir mest katter, men det är väl inte det sämsta. Längst ner några gröna tomater... Nu är det nog för sent för rodnad på dem ändå. De får väl bli stekta istället.

05.10 låste jag ytterdörren i morse och satte mig i bilen. När jag kom in till garaget vid jobbet trodde jag att jag blivit inlåst i garaget. "Jahapp. Ska man sitta här tills någon kollega kommer då...?" Testade bilutfartsdosan istället för dörren och se - den funkade. Tog sats och kutade upp för backen och hann ut genom garageporten innan den ramlade ner. Sen var det Sthlm tur och retur. Lite mosig i skallen blir man. Whatever. Blev så förbannad förut igen. Å en nära väns vägnar. Vissa människor har missförstått det där med ärlighet. De tror att de kan hävda sin rätt till självupphöjande genom att hänvisa till sin ärlighet. De tycker en massa saker om personer och företeelser som ingen har bett dem tycka nåt om ö h t. Och dessutom måste de - högt och tydligt och gärna med en större eller mindre supporterskara - TALA OM DET FÖR ALLA! Om man ska köra med "jamen-jag-är-ju-bara-ärlig", måste man kunna hantera ärligheten åt andra hållet också. Och om man är en person so...

Men tjossan. Satt och funderade på hur bråttom eller inte-bråttom jag har till jobbet i morgon och att jag skulle fixa "knoddans" gympapåse i morgon och att jag borde jobbat hemma idag och det och det och ditt och datt...när jag vips kommer underfund med att jag ska till Stockholm! Uååååh hej! Sicken fart! Och sicken gräslig tid jag måste kliva ur sängen i morrn. Och ska barnet klara sig med gympagrejer och att hinna i tid? Ja, såklart. Men jag är inte bara matte till diverse katter och gnagare, jag är hönsmamma också. Jobbigt med såna där plötsliga mentala omkast. Det där vredet jag har i skallen är tröghanterat. Först ska jag inse fakta. Sen ska jag släppa den första inställningen. Därefter ställer jag sakta in mig mot den nya inriktningen. Och sen måste det ageras. Är det det där som kallas "omtanke"?

Det är mycket djur här. En halt katt, en kattmamma, en grå kattunge, en svart kattunge, en trött katt, en kanin, ett marsvin...och såklart en och annan fluga, spindel och vissa andra former av kryp. Vi pratar mer om och med djuren än om och med varann. Det är sandlådor som ska tömmas, burar som ska rensas, klor som ska klippas och kattnackar som ska nosas på. Hela tiden. Har vi alla de här djuren för att ha nån att fokusera på istället för varandra? Eller är det en "livsstil"? Jag vill ju gärna tro det senare. Och jag skulle egentligen vilja göra livsstilen tydligare. Mer liv nära livet. Mer "äkta" liv. Mmm, visst, jag ser att det handlar om en helt ordinär "midlife crisis" men det betyder ju bara att jag är som många andra. Jag vill också hinna få ut det mesta av det som är kvar. Jag vill också att vardagen ska vara meningsfull och viktig. Jag vill inte heller tänka tanken att jag skulle ångra allt jag inte gjort när det är för sent. Men det är inte göran...

Visst ja. Tåget. Det tar fyra timmar att åka tåg utan byte, mellan Göteborg och Köpenhamn. Långtråkigt, stannar överallt, ingen bistro. Det tar lika lång tid att åka åt andra hållet, men idag kunde vi lägga till tyst avdelning. Alltså. Inte en såndär lite tröttsam mobilfri avdelning utan en TYST! En kinkig tant kom fram (bak) till oss efter 5 minuter och berättade (med tydlig pantomim) att detta var en TYST avdelning. Här får man inte PRATA...! - VA? Vi satt fem stycken i en liten klump och bubblade av intryck (och en aning trötthet) men vi fick inte prata... Stolarna gick inte att justera. Min stora väska fick inte plats - det kändes som att de straffade mig för att jag hade en stor väska. Ursäkta - men jag har varit borta i fem dagar. Är det jobbigt och onödigt att man har packning med sig på tåg? När vi kom till Varberg annonserade högtalarrösten att det fanns en servering. I bakre tågsetet... Vi satt nån meter bakom lokföraren (som nu satt i andra ändan av tåget). Och han brukar in...

Återkommen från grannlandet. Det heter incitamentsresa, men frågan är vems incitament vi pratar om. Visst - självklart är jag fantastiskt tacksam och nöjd över en gratis resa och tonvis med god mat - men vi har suttit i konferensrum och "kursat" varenda dag. Kanske var det egentligen ledningens incitament att få korvstoppa oss med företagskultur och service-kunskap. Totalt har vi väl haft ca 6 timmar ledig tid för shopping och sightseeing. På fem dagar... Lite grann kändes det som att vi lika gärna kunde ha suttit på huvudkontoret i Gbg. Eller t o m i Skövde...! Men nu var vi alltså i Köpenhamn. Och visst - vi drack ju öl såklart. Och dansade t o m. En av killarna blev anklagad för att knarka när han hade varit för länge på dass. Det är man inte riktigt van vid som godtrogen svensk lantis. I fredags fick vi förresten världens godaste mat. Om man inte är vegetarian. Fasan till förrätt, vildsvin till huvudrätt och lakrits-brylé till efterrätt. Och perfekt anpassade viner (bl a ...

Nu for nog blyballongen. Och herr anti-klimax kom istället. Det känns oerhört lättande att jag har kommit över och genom det här, men det känns liksom inte lika lätt som det kändes tungt tidigare. Men ändå. Jag stolt över vad jag åstadkom. Insåg idag att jag tydligen inte kan prata. En ny kille på jobbet förstår inte vad jag säger. Jag sa samma sak många ggr, men det måste ha låtit väldigt otydligt. Om det var i min mun det geggade ihop sig eller i hans öron, vet man inte. Men AH så frustrerande! Jag såg för min inre syn att våra "prat" liksom aldrig möttes. Jobbigt. Slutade som vanligt med att jag gjorde allt själv. Och sa "skit i det...!". Kvällen var förlorad fotbollsmatch för tjejerna, rask promenad till kryddparty och sedvanligt (för det är det faktiskt) kryddsmakande och fika. Vi vet vad hon ska säga och vi vet vad vi ska köpa, så vi skulle lika gärna kunna ringa och beställa. Men det är ju lite roligt att träffas och höra samma sak om och om igen. Och känna s...

Japp, bort med henne. Skugge-tiden är slut. Är så LESS på att läsa om hur man liggande i sängen (bara den inte är för mjuk) ammar bebisen från båda tuttarna utan att vända sig. Och det är så tjatigt med alla mammatips, barnmatstips och "hur självklart det är att vara den perfekta urmodern" och hur man är när man INTE är den perfekta urmodern. Finns det inga läsvärda texter om styvmammor som närmar sig 40 med 11-åriga döttrar? Finns det ingen som skriver om skolval, hästar, medelålderskriser och dammråttsbekämpning? Va?

Asså, hur ska man hinna detta? Skriva kan man väl hinna, men inspirationen då? Skulle ju blogga varje dag, gärna flera ggr per dag. Men det är ju tvärtom istället. Det går flera dagar på varje blogg... Nåväl. Mest består livet som vanligt av jobb, jobb, jobb. Just nu har jag suttit ganska ensam på kontoret i några dagar och grubblat. Kanske lika bra. Tycker ju ändå inte att kollegorna är så mycket att luta sig mot. Men nu såg det ut som att jag bara grubblat. Det har jag inte! Jäsikens vad jag har fått gjort mycket. Ett steg fram och två bak men nu går snart blyballongen till väders. Snart snart snart...! Men när den puckeln är överkliven, dyker nya upp. Högre... Läste City-blaskan idag på lunchen. Och blev förbannad. Det moderata kommunalrådet i Öckerö kommun tycker att han tjänar för lite. Bara 48000/mån. Han borde tjäna minst lika mycket som kommunchefen på dryga 72 papp. Han får frågan: Vad motiverar att din lön ska öka 6,5 gånger mer än undersköterskornas? Hans svar: "Ska ja...

Det blir så långt mellan bloggandet nu för tiden. Vet inte vad det beror på. Kanske är det en kombination av mindervärdeskomplex och idétorka. Med komplexet menar jag att när man läser alla andras underfundiga bloggar och andra texter, framstår man som completely värdelös. Men det är ju dåligt att tänka så egentligen. Jag har inga författarambitioner, umgås inte med kultureliten, är inte journalist, bor inte vid Stureplan eller ens nära Stockholm. Men ändå skriver jag. Det måste få duga. Så bort med det där. Igår var en stor dag. Träffade min faster för första gången på två decennier eller nåt. Hon hade aldrig sett min dotter... Hmm... Faster V försökte själv under eftermiddagen släta över den långa tiden med saker som att "vi i vår släkt inte måste vara med varann hela tiden och att vi inte är såna som umgås så tajt" etc. Jag kände egentligen inte att det fanns någon anledning att fundera över det mer, men hon tyckte nog att det borde varit annorlunda. När jag hade lämnat gä...