Stick å brinn

Jamen, jomen, visst. Smart. Bra gjort. Me and my big mouth. Om jag bara hade hållit känslorna inne och tänkt innan jag öppnade munnen, så hade allt gått fint som smort. Jag menar, grannan skötte det ju redan snyggt. Men jag, surpuppan, MÅSTE låta det inre upproret synas och höras rakt igenom kropp och mun.

Jag behöver gå en kurs. Eller kanske livet räcker. Men vissa klarar sig tydligen med en kortkurs i tonåren typ, medan jag behöver en livstid. Behärskning tack! Det ironiska var att dagen efter var det "medieträning" för ledningen på kontoret. Jag frågade en av tjejerna som gått den tidigare, och hon berättade att den handlar om att man - med en TV-kamera upptryckt i ansiktet - ska svara lagom. Man får lära sig att samla sig, tänka efter, och inte låta känslor och affektion skina igenom i kroppspråk och andra uttryck. Ha! Där fick jag.

Så sorry grannan. Där fick du se en sida jag inte är stolt över. Men det var väl lika bra. Du skötte det, som sagt, snyggt och borde ha fått göra det hela tiden.

Dessutom stör jag mig på honom och tycker att han är "puckad". Är inte det precis sådana omdömen jag inte tycker att någon har rätt att ge? Jag känner inte honom alls. Jag har hört historier om bajs på dörren och sydstatsflaggor, och jag tyckte att hans beteende och ordval var helt "puckade" - men har jag rätt att tycka något eller bli arg på honom för det, eller att ö h t stämpla honom som idiot?

Eller var det bara ren rädsla för vad han skulle kunna ta sig till, som tog form?

Det är bara att erkänna att jobbet med att bli en bättre människa fortgår...

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Leila

Inre läkning

Mjuka värden