Hopplöst
Puh! Det såg illa ut ett tag där, men med lite is i magen (vilket inte direkt är mitt signum) gick det vägen. Plötsligt fanns det biljett på tåget till kl 6. En stund tidigare hade jag så smått börjat planera för att köra Audi hela vägen till "Eken" i morgon. Kul att köra bil i 10 timmar för att sitta i möte i 6... Men nu blev det inte så. Tack vare Maria som tipsat om att det kan dyka upp platser sent på söndag-kvällarna. Hörde också att grannen ska åka med samma tåg, men nu vågar jag inte ringa för det är så sent. Chansade med ett SMS för att fjäska om lift.
Men å andra sidan kanske inte blir nåt mer umgänge med världens bästa grannar. Det har väl jag sett till den sista tiden. Jag råkar veta att åtminstone en familjemedlem i grannhuset verkligen hatar mig just nu. Tydligen gick den ut över min dotters sköthäst till slut, ilskan. Och allt handlade egentligen om principer och en jäkla studsmatta.
Det är så otroligt svårt att hitta balansen mellan auktoritär skitkärring och rättvis vuxen ibland. Åtminstone tycker jag det. Om jag låter vissa saker/konflikter passera trots att jag egentligen tycker annorlunda, kan det upplevas som orättvist mot mina egna barn och paja det som jag försöker ge dem av det jag tycker är viktigt. Om jag istället gör som idag - och lägger mig i och bestämmer - så kan det få samma konsekvenser i värsta fall, men min ståndpunkt är ändå att jag måste vara konsekvent och logisk mot mina egna barn och sedan försöka motivera mina beslut inför andra - som J som just nu hatar mig - och sedan hoppas att jag gjorde rätt...
Jag hoppas att J (och V och R och A) kommer att förlåta mig för det jag sa idag - och att de förstår varför. Jag hoppas att J fortsätter att hoppa och hoppa och hoppa och hoppa och hoppa i all evighet, men att hon också förstår att villkoret är att alla får vara med och att alla är överens - och att om jag ser tecken till annat kommer att lägga mig i igen. Vilket givetvis gäller även när hon är den som inte håller med de andra om reglerna. Och att hon förstår att jag agerade utifrån min tolkning av situationen. Den tolkningen kanske var fel, men jag gjorde det jag kände var det rätta.
Men jag kan verkligen sätta mig in i hatet. Jag vet hur det känns. Och vissa taggar sitter kvar för alltid, men blir mjukare och följsammare med åren.
Proportionerna kan verkligen bli orimliga men kanske är det så att alla frågor i livet - både små och stora - egentligen är lika viktiga.
Men å andra sidan kanske inte blir nåt mer umgänge med världens bästa grannar. Det har väl jag sett till den sista tiden. Jag råkar veta att åtminstone en familjemedlem i grannhuset verkligen hatar mig just nu. Tydligen gick den ut över min dotters sköthäst till slut, ilskan. Och allt handlade egentligen om principer och en jäkla studsmatta.
Det är så otroligt svårt att hitta balansen mellan auktoritär skitkärring och rättvis vuxen ibland. Åtminstone tycker jag det. Om jag låter vissa saker/konflikter passera trots att jag egentligen tycker annorlunda, kan det upplevas som orättvist mot mina egna barn och paja det som jag försöker ge dem av det jag tycker är viktigt. Om jag istället gör som idag - och lägger mig i och bestämmer - så kan det få samma konsekvenser i värsta fall, men min ståndpunkt är ändå att jag måste vara konsekvent och logisk mot mina egna barn och sedan försöka motivera mina beslut inför andra - som J som just nu hatar mig - och sedan hoppas att jag gjorde rätt...
Jag hoppas att J (och V och R och A) kommer att förlåta mig för det jag sa idag - och att de förstår varför. Jag hoppas att J fortsätter att hoppa och hoppa och hoppa och hoppa och hoppa i all evighet, men att hon också förstår att villkoret är att alla får vara med och att alla är överens - och att om jag ser tecken till annat kommer att lägga mig i igen. Vilket givetvis gäller även när hon är den som inte håller med de andra om reglerna. Och att hon förstår att jag agerade utifrån min tolkning av situationen. Den tolkningen kanske var fel, men jag gjorde det jag kände var det rätta.
Men jag kan verkligen sätta mig in i hatet. Jag vet hur det känns. Och vissa taggar sitter kvar för alltid, men blir mjukare och följsammare med åren.
Proportionerna kan verkligen bli orimliga men kanske är det så att alla frågor i livet - både små och stora - egentligen är lika viktiga.
Kommentarer