Norsk-svensk förening

Så var det gjort - bröllopet. Det gick bra. Det gick jättebra. Den enda fadäsen var väl att maten var försenad en timme, men i övrigt var det riktigt roligt. Det allra bästa var att få se min lillebror så glad. Han såg verkligen lycklig ut hela tiden, och kramarna jag fick av honom fick mig att tappa andan, både för att jag var rörd och för att han kramade ordentligt, s a s. Då ska tilläggas att vi inte kramas alls i vår familj i vanliga fall...

Och bruden - som inte sminkar eller "piffar" sig så mycket annars - hade fått en otroligt proffsig behandling av både hår och hy. Enastående vacker! Fantastisk!

Och barnen dansade hela natten. Och vi dansade. Exfruar och exmän och nya fruar och sambos och mammor och söner och pappor och döttrar och syskon etc... Full fart. Det enda som inte var så fartfyllt var det norska "lägret". De ville inte dansa, vilket förvånade oss i svenskhörnan.

Och tal höll jag. För första gången i mitt liv. Det första pirret gick snabbt över och jag hade kunnat prata ännu längre. Det blev inte ordagrant efter manus, men jag är rätt nöjd ändå. Slutade lite fånigt med ett "skål", så ingen hann resa sig och ladda riktigt, men det funkade.

Jag är stolt. Över mig själv, men ffa över min lille, lille, lille bror (jaså, var han 33, sa ni?). Det var en ära att få vara med på hans stora dag.