Julen då speldjävulen kom

Är det redan över? Det som vi väntat på så länge? Ja, jag väntade faktiskt på julen i år. Så är det inte alltid, men vetskapen om det var vår tur att ha barnen den här julen och tankarna på hur det var för ett par år sedan, gjorde att jag faktiskt längtade. De röda gardinerna har ju varit uppe ett tag. Några dukar också. I övrigt är det inte direkt överpyntat här, men julstämningen infann sig som den skulle.

Dagen före själva aftonen kom grannarna över på "lill-julafton". Det blev kanske lite mycket mat, men det var väldigt gott och väldigt trevligt. Som tur var ville grannarna inte vara ensamma på kvällen. Istället stannade de kvar här och spelade spel med oss. Vanliga "analoga" spel. Ofantligt roligt. Vi asflabbade verkligen. Och som vid tidigare speltillfällen bestämde vi att vi måste göra det oftare...

Julaftonen började med att vi vuxna väntade otåligt på att barnen skulle vakna. Man skulle ju kunna tro att de små (nåja) liven skulle hoppa ivrigt av förväntan vid sju-snåret just den här stora dagen, men icke sa nicke. När det ena barnet släpat sig upp ur sängen, fick hon väcka det andra. Och då skulle det ätas frukost. Först efter det, fick de öppna sitt gemensamma "morgonpaket". Det var ett spel. Men inte riktigt så analogt som de vi spelade kvällen innan... De fick ett Wii. Och de blev glada. Sen var det bowling, tennis, golf, ko-kastning och annat, fram till Kalle Anka-dags. Tiden när alla gammalmodiga dataspelsmotståndare snackade "stillasittande" och "passivt" är definitivt över. Jisses. Man får träningsvärk av att spela tennis i vardagsrummet...