Magnus Jarre

Har tänkt några dagar att jag måste nämna konserten. The konsert. Den försvann liksom på nåt konstigt sätt i det vanliga bruset. Det har aldrig hänt förut - och borde verkligen inte ha hänt när det gäller just den här artisten/idolen/hjälten. En konsert på en tisdag, mitt i jobbveckan. Flänga runt, trycka i sig burgare, hämta L, parkera, träffa F, handla vatten och sen sitta på liten trång plastsits högt, högt upp i Scandinavium. Dessutom med lite kvarvarande "ångest-i-stora-folksamlingar"-känslor som förtog lite av det underbara. Det var lite svårt att slappna av och helt gå in i stämningen - som är det enda man vill när den där mannen (som sällsynt är) förärar oss ett besök i gamla schweden.

Men självklart var det fantastiskt. Han körde alla gamla säkra kort. Ljus-showen var helt otrolig, såklart. Han spelade på theremin och laser-strängar. Man fick allt man kunde förvänta sig.

Utom en sak. Har alltid haft en bild av honom som lite svår. Lite upphöjd. Distans. Integritet. Mäktig. Hemlig. Lite löjligt men det passade in i bilden. Bilden - som kanske aldrig egentligen har funnits mer än i mitt huvud...

För här var ingen distans. Det var en hoppande, skuttande, sprallig, ganska kort liten man med lite för långt hår med lite för mycket flint mitt på skallen (det såg vi ganska bra från den höjden). Han tycktes verkligen ha roligt. Man kunde missta honom för att vara Magnus Uggla.

Väldigt otippat. Han heter ju Jean Michel Jarre. Och han är störst ändå.