Bara ett jobb

Jag har alltid varit en engagerad person. Engagerad i min prestation. (Ja, jag har gått i terapi för det och lite annat...) Engagemanget är bra...tills det tar över mig. Tills det suger ut min kraft. Tills tårarna kommer. När jag blir min prestation och varken jag eller prestationen duger för min inre kritiker - då har det gått lite för långt.

Igår blev det så. Visst 17 finns det lite annat som trycker där inuti mig just nu, men min dåliga vana att låta jobbet ta över mig själv, är bara mitt eget fel. Jag har jobbat (!) på det i flera år, och det kommer tydligen att ta några år till innan jag kan vara cool. Ha distans. Leva först och jobba sen.

Har genom åren haft så många fina kollegor och på varje arbetsplats har det funnits någon extra fin som sagt "Hörru, det är bara ett jobb". Igår upptäckte jag dem på den här arbetsplatsen också. De där som ser. Som ger en kram när de ser att det behövs och säger "För fan. (Lite grövre jargong här än på tidigare jobb... ) Se på dig själv nu! Det är ju bara ett jobb!".

Jag är SÅ tacksam för att ni finns, ni som säger så. För jag behöver höra det. Gång på gång på gång på gång på gång på gång...