Eller var det tomten som tog den?

OK, det är klart att man vet att alla - precis ALLA - kan läsa vad man skriver i sin blogg. Den finns ju på det där internet, och det där internet kan ALLA läsa på. Och varför ska man skriva en blogg om man inte egentligen innerst inne VILL att alla ska kunna läsa? Det går ju att skriva i vanliga dagböcker annars. Med lås på. Nu skriver jag i en blogg och vet om allt det där - men ändå blir det så påtagligt när någon har läst det man skrivit. Som svärmor t ex. Hon hade ganska bra koll på vad som händer med min bil å sånt... För hon surfar! Till skillnad från vår infrastrukturminster... Kerstin hade t o m koll på den gamla hemsan. Med mina gamla foton.

På nåt sätt känns det blandat när det blir så uppenbart att det man skriver är synligt för andra. Man blir stolt - och samtidigt surrar det i huvet av sånt där "undrar om jag har skrivit nåt som jag borde skämmas för" och "hmm...nu kanske människor som trodde att de kände mig får se en helt annan sida - är det bra eller dåligt?". Å andra sidan har man nog inget val. Det är bara att slappna av och stå för det man skriver. Take it or leave it, liksom.

Har ju glömt att skriva om kundvagnen! Kundvagnen som försvann... Helt märkligt var det. Vi var i inför-nyår-handlar-tagen och fyllde verkligen kundvagnen på Coop med allt man man handla. Proppfull var den. Vi var ganska proppfulla å vår sida, av tanken på att få komma hem. Vilket gjorde upptäckten av den försvunna kundvagnen helt bisarr och rätt irriterande. F trodde att jag hade den. Jag trodde att han hade den. Ingen hade den. Den var borta. Vad gör man? Jag gick till kundtjänst och bad dem ropa. De ropade, medan vi sprang runt som yra, misstänksamt blängandes i varje kundvagn vi såg. Alltså - tanken på att börja om igen med allt vi redan överfyllt papperskassarna med, var tröttande... Gick en sväng till och F ringde. Han hade hittat den. Övergiven i en helt annan kassa, långt från där F lämnat den. Vi kunde gå ut och åka hem, men man skulle vilja sett den som tog den. Var det en disträ och lika hemlängtande äkta man som blivit beordrad att ta med vagnen medan frun kollade in chokladaskarna? Eller var det en jagad trebarnsmamma med stressen som ok? Eller var det någon som tog den på pin kiv?

Det får vi aldrig veta...