Ny bil och ny kropp - nyårslöfte?
Hoppsan, nu var det redan slut på julen och nya året närmar sig.
Julaftonen var lugn. Inget annat än lugn. Det var vårväder, lökarna trängde sig upp ur jorden, katterna hoppade efter flygfän och vi solade oss. På julafton...
Strax innan jul ringde bilverkstadsmannen igen. Jag tyckte nästan synd om honom. Den beställda delen (topplocket?) skulle monteras och det visade sig vara trasigt. "Det känns inte alls bra. Allt har ju gått åt helvete", sa han. Med rätta iofs, men jag hörde hur jobbigt det var... Nu är ju jag en så förstående person, så jag står väl ut då'ra. Eller egentligen är det väl sambon som är förstående, för det är ju hans bil jag använder istället. Och grannan är också ganska snäll...eftersom jag får lifta med henne titt som tätt. Kanske ska bli mer skönt för dem än för mig när (om?) bilen äntligen kommer hem igen.
Grannan ja. Hon har släpat runt mig i affärer. Klädaffärer. Och det måste vara en PINA. Jag står ju inte ut med mig själv ensam i affärerna ens... I affärerna var det rörig röd rea (och lite svart också). Tajta kläder. Hemskt. Det skulle kanske kunnat vara lite enklare om jag själv visste vad jag ville ha. Att gå planlöst in i och ut ur klädbutiker med inställningen "inget-passar-ändå-på-mig-och-jag-vet-inte-vad-jag-vill-ha-men-här-finns-det-i-alla-fall-inte" kanske inte underlättar? Eller? Stackars grannan! Igår gick jag runt lite själv och försökte vara disciplinerad. Jag provade minst ett plagg per butik. Låtsades att spegelbilden inte visade min kropp och drog på och av det ena plagget efter det andra. Ja, jag hade med mig lite hem i diverse påsar, men det var rea och inget som passade ihop ändå... Men det är ett framsteg. Måste tänka positivt! :)
Julaftonen var lugn. Inget annat än lugn. Det var vårväder, lökarna trängde sig upp ur jorden, katterna hoppade efter flygfän och vi solade oss. På julafton...
Strax innan jul ringde bilverkstadsmannen igen. Jag tyckte nästan synd om honom. Den beställda delen (topplocket?) skulle monteras och det visade sig vara trasigt. "Det känns inte alls bra. Allt har ju gått åt helvete", sa han. Med rätta iofs, men jag hörde hur jobbigt det var... Nu är ju jag en så förstående person, så jag står väl ut då'ra. Eller egentligen är det väl sambon som är förstående, för det är ju hans bil jag använder istället. Och grannan är också ganska snäll...eftersom jag får lifta med henne titt som tätt. Kanske ska bli mer skönt för dem än för mig när (om?) bilen äntligen kommer hem igen.
Grannan ja. Hon har släpat runt mig i affärer. Klädaffärer. Och det måste vara en PINA. Jag står ju inte ut med mig själv ensam i affärerna ens... I affärerna var det rörig röd rea (och lite svart också). Tajta kläder. Hemskt. Det skulle kanske kunnat vara lite enklare om jag själv visste vad jag ville ha. Att gå planlöst in i och ut ur klädbutiker med inställningen "inget-passar-ändå-på-mig-och-jag-vet-inte-vad-jag-vill-ha-men-här-finns-det-i-alla-fall-inte" kanske inte underlättar? Eller? Stackars grannan! Igår gick jag runt lite själv och försökte vara disciplinerad. Jag provade minst ett plagg per butik. Låtsades att spegelbilden inte visade min kropp och drog på och av det ena plagget efter det andra. Ja, jag hade med mig lite hem i diverse påsar, men det var rea och inget som passade ihop ändå... Men det är ett framsteg. Måste tänka positivt! :)
Kommentarer