Och snart är det jul
Det kanske är rätt smart att inte blogga för ofta? När väntan på ett nytt inlägg blir för svår, kliver mina dolda läsare fram ur vrårna... Kul att du är där Magnus G, t ex! Hoppas att ni har det bra i 018-land!
Och nej, inte singel här inte. Tänker inte bli det heller. Tänk att det kan bli så felförstått. Tänk att inte alla tänker precis som jag...! ;)
Då är väl en liten resumé på sin plats antar jag. Sen sist har bilen stått på verkstan i princip hela tiden. 10 papp har ev sjunkit till 5-6000. Vet inte exakt varför men det KAN ha att göra med att F's bil har befunnit sig på samma verkstad ggr flera pga att de gjort en rad tabbar. Vet inte om det är så men det KAN vara så...
Att bo här ute på vischan utan bil är lite speciellt. Visst, det går väl en buss nån gång i timman, men då hinner man väl knappt fram till kontoret innan dagen är slut. Sa en bekväm en. Så jag har mest suttit hemma i soffan och jobbat. Och ibland har F och Grannika fått agera chaufför.
Nu är julen snart här och inga juklappar är inköpta än. Lika bra framförhållning som vanligt. Men å andra sidan ska barnen fira jul hos oss runt nyårshelgen - så det KAN ju bli så att alla juklappar inhandlas under mellandagsrean...
Träningen går det ofantligt trögt med. Tack vare en idog granna, kommer jag åtminstone ut någon gång ibland, men sommarens rörelseiver är som bortblåst. Är jag förvånad?
Jobbet omorganiseras och vi ska tydligen få två chefer. Det utbröt inga jubel precis när det lades fram, men det är väl dumt att oroa sig för mycket. Vis av tidigare erfarenheter vet jag att exakt vad som helst kan hända på det där företaget. När jag tänker tillbaka på hur jag och andra har blivit behandlade genom åren, tror jag inte på mig själv. Så det är lika bra att vara beredd på det värsta. Men det är ju alltid jag, å andra sidan. Om man tror att allt ska gå åt h-e, så kan man få bli ganska glad när det inte händer. Och händer det kan man stå där med den där av omgivningen så uppskattade "vad-var-det-jag-sa"-minen. Så är man liksom nöjd hur det än blir...
Och så är det det där med alla djuren. Hur ska vi göra. Stackars Stefan som fortfarande haltar. Idag upptäckte jag ett fult sår i trampdynan på den slappa tassen. Hur ska man agera? Vad är värdigt för Stefan? Han är ju fortfarande världens gladaste och keligaste och pratigaste katt, och kan springa fort som en gepard, men på tre ben. Han blir ju uppenbarligen inte bättre. Men vad är rätt? Ska vi låta honom fortsätta att hoppa på tre ben? Är det mer rätt att låta honom vila för evigt? Svåra grejer - helt självpåtagna bekymmer. Med varje katt/marsvin/kanin vi hämtar hit kommer de där frågorna som ett mail i inkorgen.
Men jag skjuter upp det lite till. Nu ska gå-kläderna på trots allt. Grannan är på mig. Jag försöker värja mig, men hon ger sig inte. Tur att det är så.
Och nej, inte singel här inte. Tänker inte bli det heller. Tänk att det kan bli så felförstått. Tänk att inte alla tänker precis som jag...! ;)
Då är väl en liten resumé på sin plats antar jag. Sen sist har bilen stått på verkstan i princip hela tiden. 10 papp har ev sjunkit till 5-6000. Vet inte exakt varför men det KAN ha att göra med att F's bil har befunnit sig på samma verkstad ggr flera pga att de gjort en rad tabbar. Vet inte om det är så men det KAN vara så...
Att bo här ute på vischan utan bil är lite speciellt. Visst, det går väl en buss nån gång i timman, men då hinner man väl knappt fram till kontoret innan dagen är slut. Sa en bekväm en. Så jag har mest suttit hemma i soffan och jobbat. Och ibland har F och Grannika fått agera chaufför.
Nu är julen snart här och inga juklappar är inköpta än. Lika bra framförhållning som vanligt. Men å andra sidan ska barnen fira jul hos oss runt nyårshelgen - så det KAN ju bli så att alla juklappar inhandlas under mellandagsrean...
Träningen går det ofantligt trögt med. Tack vare en idog granna, kommer jag åtminstone ut någon gång ibland, men sommarens rörelseiver är som bortblåst. Är jag förvånad?
Jobbet omorganiseras och vi ska tydligen få två chefer. Det utbröt inga jubel precis när det lades fram, men det är väl dumt att oroa sig för mycket. Vis av tidigare erfarenheter vet jag att exakt vad som helst kan hända på det där företaget. När jag tänker tillbaka på hur jag och andra har blivit behandlade genom åren, tror jag inte på mig själv. Så det är lika bra att vara beredd på det värsta. Men det är ju alltid jag, å andra sidan. Om man tror att allt ska gå åt h-e, så kan man få bli ganska glad när det inte händer. Och händer det kan man stå där med den där av omgivningen så uppskattade "vad-var-det-jag-sa"-minen. Så är man liksom nöjd hur det än blir...
Och så är det det där med alla djuren. Hur ska vi göra. Stackars Stefan som fortfarande haltar. Idag upptäckte jag ett fult sår i trampdynan på den slappa tassen. Hur ska man agera? Vad är värdigt för Stefan? Han är ju fortfarande världens gladaste och keligaste och pratigaste katt, och kan springa fort som en gepard, men på tre ben. Han blir ju uppenbarligen inte bättre. Men vad är rätt? Ska vi låta honom fortsätta att hoppa på tre ben? Är det mer rätt att låta honom vila för evigt? Svåra grejer - helt självpåtagna bekymmer. Med varje katt/marsvin/kanin vi hämtar hit kommer de där frågorna som ett mail i inkorgen.
Men jag skjuter upp det lite till. Nu ska gå-kläderna på trots allt. Grannan är på mig. Jag försöker värja mig, men hon ger sig inte. Tur att det är så.
Kommentarer