Ilskebyttan

Doktorns favorit-sjukgymnast Mats är sjuk. Vad är det för ett sätt? När man äntligen tagit ett redigt tag och masat sig iväg. Och är taggad. Ta-tag-taggad. Nåväl. Skönt att inte ens han är perfekt. Nu kan jag göra "stålmannen" hemma i sovrummet för att gå händelserna i förväg. Så att duktig-flicka-imagen upprätthålls som sig bör.

"Du är för svag och nu måste du göra JOBBIGA saker, kanske VARJE DAG", sa doktorn barskt. Men snällt ändå. Kanske att jag har ett litet diskbråck som "bråckar" med mig lite extra efter springning. Kanske. Buktar gör de i a f, diskdummisarna. Det har jag bild på. Men DET går inte att göra nåt åt. Nä, för att DET måste tränas! Jag är en vekling. "Appappapp! Inte belasta utan att stärka!" sa doktorn också. Är det inte konstigt att jag måste gå in i patientrollen och höra det, det som jag egentligen vet, för att lyda? Och är det inte bra att jag ska få gå till doktorns favorit-Mats? Hoppas att han är snäll. Men bara lagom snäll. Lite barsk är nog bra. Här ska tränas. På bål...

Undrar för det första varför ingen kommenterade min felstavade (nu korrigerade) rubrik i förra inlägget. Såna påpekanden brukar ju komma relativt pronto från min bekantskapskrets i språkpoliskåren. Hur som haver. Idag har jag tagit tag. Åtminstone i telefonen och bokat en tid för syning av min rygg av nån medicinutbildad person. Och springa tänker jag inte göra förrän jag antingen har fått ett utlåtande som tillåter det eller har ett mindre smärtstillarpillerlager hemma. Så det kanske dröjer...

Så ligger man här i soffan. Och har ont och är ynklig. Igår var det annorlunda. Jag åkte en aning motvilligt till stan i regnet, sprang en mil och intalade mig själv under loppet att allt jag klarade av var bra. Om jag så hade brutit, hade det varit rätt OK eftersom jag ändå försökte. Nu var det inte SÅ jobbigt. Trots att jag inte sprungit en enda mil det här året. Snarare nästan inte sprungit alls, eftersom min rygg har krånglat. Trots detta, klarade jag att springa det mesta av loppet. Och eftersom jag gick lite mer än jag gjort andra år och ändå kom in på ungefär samma tid, borde jag ju ha sprungit lite fortare än tidigare t o m, när jag väl sprang. Det är bra. Det är verkligen skitbra för att vara mig. Men scheisse vad jag har ont nu. Kunde knappt komma ur sängen i morse. Är det verkligen värt det? Är det kört nu? Ska jag inte kunna springa mer? Man blir ju förbannad. På sin egen gamla kropp. Ska den inte vara med längre? Jag går omkring som en stapplig gammal skrutt. Nu är d...

Den rosa dagen blev en rosa helg. Eftersom "alla" verkar tycka mindre synd om mig för min onda rygg än jag själv så länge jag inte ser till att ha rätt skor, så var det väl bara att lyda... Lite småsnurrig efter lördagkvällens promenad med avslutande rosérace, körde jag lite söndagsshopping för en gångs skull. Och jag var helt i händerna på skosäljargrabben. Han fick för sig att jag var ASICS-addict vilket ju kan ses som lite märkligt...eftersom jag hade mina gamla insvettade ASICS i en ICA-kasse och babblade om dotterns enda möjlighet att rätta till sin pronation medelst sina svarta ASICS. Det kunde nog se ut som att jag inte kunde tänka mig nåt annat "brand" i hela världen. Så han var nog rätt nöjd när han hade omvänt mig i min skoreligiositet. Vandrade ut med ett par gräsligt helrosa Adidas istället. Jag vet inte vad som är på gång. Jag har aldrig haft ett rosa plagg i hela mitt liv. Nu har jag kört rosa tröja, regnjacka och springpjucks, under en och samma h...

Sitter hemma och avslutar kvällen efter en rosa promenad på stan. Goodiebagarna fanns inte mer. Och inte innehållet heller. Smaskade i mig en banan och en choklad. Priset jag vann åkte i soporna tillsammans med resterna av det sistnämnda. Några tidningar fick vi också (som jag har burit på hela kvällen). Sen en skön uteserveringsplacering under ett träd, som skydd mot regn och annat onödigt. Med sköna människor. Jag tror jag älskar allihop. Det kom och gick folk under kvällen och en del rosé rann i struparna, men shit vad trevligt det var. Är. Att få vara med om såna kvällar. Såna vänner. Sånt liv. Jag gillar t o m bussfärden hem. Hade diverse i öronen (Pet Shop Boys å sånt) så jag hörde inte vad folk sa, men efter mer än halva livet i den här stan, känner man (jag) sig ganska trygg på nåt sätt. Man är en av dem. Man är. Bland dem. Det är nåt med det...

Ja, jo, jag skulle jobba på arbetstid och blogga på oarbetstid och allt det där, men nu har det hänt nåt. Nåt stort. Måste ju få ur mig detta innan jag spricker. Kolla kommentaren på förra inlägget. Asså? Hur gick det till? Här sitter man och längtar efter skrivna ord inknackade av vissa speciella personer (och deras livskamrater ibland), så har HAN läst MIN blogg? Säkert pga av nån slumpartad (urartad) googling som egentligen gick ut på att hitta nåt väldigt intressant och viktigt och så halkade klickeriet in på fel länk, men ändå! Jag niger så djupt jag kan med min stela gamla tantkropp. Plötsligt händer det!

Sålde den nyss. Mitt livs första egna motorcykel. Det är ju bara en motorcykel. Men det känns konstigt. Jag är lättad över att slippa tänka på att jag borde köra den oftare och att jag inte har nåt garage, men sorgsen över att jag inte kan ta en tur när jag faktiskt känner för det. Men i ärlighetens namn har jag inte kört så ofta som jag ville och tänkte. Jag har inte gjort plats för den i mitt liv - och mycket beror det kanske på att jag aldrig hann skaffa MC-vänner. Nån att dra omkring med och fika med och åka på småresor med. Att dra iväg ensam är inte lika kul. Och hade jag behållit den kanske jag hade skaffat det där gänget och åkt på de där träffarna, men prognosen var sådär. Bättre att nån som verkligen vill ha den och använder den nu, har den. Och världen är väl full av bågar. Både av ost och med motor. Bara att köpa när man vill ha.

Nu verkar det vara meningen att jag ska jobba på arbetstid. Märkligt. Och bloggning ingår inte i jobbning. Inte i min sort i alla fall. Så ska det skrivas, ska det skrivas på ledig tid. Så är det med det. Det kan vara helt normalt. Det kan det.

Har haft en härlig helg med musik, prat och vin. Jag tror att jag skulle kunna ägna mig åt det jämt. Lyssna på musik, prata om allt och dricka vin. Synd bara att man blir så trött och måste sova ibland. Men vi höll ut länge. Tills orden kom ut långsamt och i fel ordning och ögonen gick i kors. Vissa människors öden blir verkligen mer ofattbara än andras. Och ofta beror det nog mest på vem de umgås med och när och hur. I "rätt" ögonblick, när mottagningen är inställd och sårbarheten är hög, kan en person rycka undan marken och mattorna och grunden för allt, för en annan. Fascinerande. Läskigt. Men, som allting annat, oerhört lärorikt. Lärorikt... under förutsättning att den drabbade kommer ut på andra sidan. Och sakta, sakta, sakta verkar det i det här fallet som att det håller på att hända. Det finns hopp. Och jag, personligen, är så tacksam för den här helgen. För förtroenden, skratt och upplevelser. Jag blir mer och mer tacksam för varje dag som går, och bara att skriva...