Spring igår still idag.

Så ligger man här i soffan. Och har ont och är ynklig.

Igår var det annorlunda. Jag åkte en aning motvilligt till stan i regnet, sprang en mil och intalade mig själv under loppet att allt jag klarade av var bra. Om jag så hade brutit, hade det varit rätt OK eftersom jag ändå försökte. Nu var det inte SÅ jobbigt. Trots att jag inte sprungit en enda mil det här året. Snarare nästan inte sprungit alls, eftersom min rygg har krånglat. Trots detta, klarade jag att springa det mesta av loppet. Och eftersom jag gick lite mer än jag gjort andra år och ändå kom in på ungefär samma tid, borde jag ju ha sprungit lite fortare än tidigare t o m, när jag väl sprang. Det är bra. Det är verkligen skitbra för att vara mig.

Men scheisse vad jag har ont nu. Kunde knappt komma ur sängen i morse. Är det verkligen värt det? Är det kört nu? Ska jag inte kunna springa mer? Man blir ju förbannad. På sin egen gamla kropp. Ska den inte vara med längre? Jag går omkring som en stapplig gammal skrutt.

Nu är det jag som går och tar tag i detta. Om springa är den motionsform den här människotanten kan tänka sig att hålla på med, så ska det väl gå att göra det. Annars kan det ju kvitta alltihop. Bah.

Undergörande helbrägdagörare. Se hit. Jag kommer.

Kommentarer

mikebike sa…
Jag hade velat springa det loppet. Det var ett delmål. men min helt sanslöst dåliga form gjorde att det inte blev av. Min semester har straffat min kropp hårt i år.
Ilskebyttan sa…
Du hade klarat det ändå, Mike. Säger jag utan att ha sett din bestraffade kropp. Nästa år! Då springer vi lätt som plätten.

Populära inlägg i den här bloggen

Leila

Inre läkning

Mjuka värden