Det är svårt och lätt att vara människa
Har haft en härlig helg med musik, prat och vin. Jag tror att jag skulle kunna ägna mig åt det jämt. Lyssna på musik, prata om allt och dricka vin. Synd bara att man blir så trött och måste sova ibland. Men vi höll ut länge. Tills orden kom ut långsamt och i fel ordning och ögonen gick i kors.
Vissa människors öden blir verkligen mer ofattbara än andras. Och ofta beror det nog mest på vem de umgås med och när och hur. I "rätt" ögonblick, när mottagningen är inställd och sårbarheten är hög, kan en person rycka undan marken och mattorna och grunden för allt, för en annan. Fascinerande. Läskigt. Men, som allting annat, oerhört lärorikt. Lärorikt... under förutsättning att den drabbade kommer ut på andra sidan. Och sakta, sakta, sakta verkar det i det här fallet som att det håller på att hända. Det finns hopp.
Och jag, personligen, är så tacksam för den här helgen. För förtroenden, skratt och upplevelser. Jag blir mer och mer tacksam för varje dag som går, och bara att skriva den meningen ger mig kliché-knottror. Men det är baske mig sant. Det är väl inte självklart att just jag ska få vara med om stort som smått? Och att få vara "med bandet" en kväll kanske ter sig som blaha-blaha för nån annan, men för mig var det stort. De orkade släpa med mig, ta hänsyn till mig och ta hand om mig, när det egentligen var deras kväll, deras planering, deras slit och deras släp (i dubbel bemärkelse. Turnébussen hade nedgraderats kraftigt till bandmedlemmarnas förtret...).
Skickliga musiker som utstrålade fenomenala mängder glädje i varje ton.
En fantastisk miljö och en lika fantastisk sommarkväll.
God mat och flera glas gott vin.
Härliga människor runt omkring, som delade med sig av sina livsöden.
Asgarv mest hela tiden.
Jag satt med ett fånigt flin i fejset hela kvällen - och till slut visste jag inte vad jag log åt. Känslan var bara så glad.
Vissa människors öden blir verkligen mer ofattbara än andras. Och ofta beror det nog mest på vem de umgås med och när och hur. I "rätt" ögonblick, när mottagningen är inställd och sårbarheten är hög, kan en person rycka undan marken och mattorna och grunden för allt, för en annan. Fascinerande. Läskigt. Men, som allting annat, oerhört lärorikt. Lärorikt... under förutsättning att den drabbade kommer ut på andra sidan. Och sakta, sakta, sakta verkar det i det här fallet som att det håller på att hända. Det finns hopp.
Och jag, personligen, är så tacksam för den här helgen. För förtroenden, skratt och upplevelser. Jag blir mer och mer tacksam för varje dag som går, och bara att skriva den meningen ger mig kliché-knottror. Men det är baske mig sant. Det är väl inte självklart att just jag ska få vara med om stort som smått? Och att få vara "med bandet" en kväll kanske ter sig som blaha-blaha för nån annan, men för mig var det stort. De orkade släpa med mig, ta hänsyn till mig och ta hand om mig, när det egentligen var deras kväll, deras planering, deras slit och deras släp (i dubbel bemärkelse. Turnébussen hade nedgraderats kraftigt till bandmedlemmarnas förtret...).
Skickliga musiker som utstrålade fenomenala mängder glädje i varje ton.
En fantastisk miljö och en lika fantastisk sommarkväll.
God mat och flera glas gott vin.
Härliga människor runt omkring, som delade med sig av sina livsöden.
Asgarv mest hela tiden.
Jag satt med ett fånigt flin i fejset hela kvällen - och till slut visste jag inte vad jag log åt. Känslan var bara så glad.
Kommentarer