Neggo-behovet

Är så fascinerad över dem som måste tala om vad de INTE tycker om. Har kommit till en punkt i livet där jag uppskattar det glada och positiva. Det ska inte blandas ihop med glättighet, ytlighet eller rädsla för att prata om det som är dåligt. Men när något är bra, trevligt eller roligt, ger det bra energi och det är lätt att sprida den bra energin till andra genom att hinta om det som är bra. Det som JAG tycker är bra, märk väl. De flesta tar tacksamt emot presenten, öppnar den och bedömer sen om de ska använda den, eller låta den ligga kvar och kanske ge den vidare till någon annan som kan uppskatta den bättre.

Det intressanta är att det då ALLTID finns människor runt mig som verkar ha ett starkt behov av att berätta att de inte håller med, att de tycker tvärtom, att de tycker att det är dåligt. I de lägena blir jag ibland (onödigt nog - men det är ju så det funkar) smittad av surheten och fräser lite. Och då tolkas det ALLTID som att jag inte tillåter andras åsikter. Oavsett vad jag säger om det eller hur jag försöker förklara det, så är det det man bestämmer sig för att jag menar.

Men det är ju inte DET. Jag blir bara så trött av att någon alltid måste dra ner gardinen. Varför måste man sprida skiten om ingen har bett om det?

Vi tycker olika saker om allting och det är det som gör det spännande och intressant att umgås med olika människor. Diskussion och argumentation är viktigt och roligt. Jag respekterar (faktiskt!) allas åsikter. Men jag kan bli så besviken när jag får negativiteten nerkörd i halsen när jag inte har bett om andras åsikter utan bara försökt berätta om något jag tycker är bra. Andra får tycka exakt vad de vill, och man måste inte ens visa att man håller med mig om man gör det.

Men glädjedödare som dödar för dödandets skull, eller vad det handlar om, kan väl ta hand om sitt dåliga humör eller missnöjda tillvaro utan att alltid smeta ut det på andra?