Satt på plats av Mats

Han Mats han blev ju frisk dåra. Och jag kom dit. Och han intervjuade mig och sen fick jag klä nästan av mig och sen skulle jag sprattla omkring på britsen. Han tryckte på fötterna och bände i mina ben och undrade hur långt jag kunde böja här och där och hit och dit. Efter de värsta böjningarna pratade vi mest och det tog en bra stund innan han frågade om det var OK att fortsätta prata utan kläder. Det var det ju, för det var ju liksom redan kört och gjort och inget att tänka på längre.

Han tyckte nog såhär:
Jag ska tänka på hur jag lyfter saker. Och hur jag sitter. Och på att jag ska gå rakt. Och att jag ska ha svankstöd. Och att jag behöver hjälp av en ergonom. Och att jag ska röra på mig varje dag. Och att det är bra med promenader. Och simning. Och så ville han att jag skulle gå på gym också. Och göra de fyra ryggövningarna hemma också då. Och det är osmart att springa.

Och just då kändes det väl som att det var det jag kunde förvänta mig.

Men nu känns det mer som stress. Ska jag göra allt det där? Och jobba till 17? Och laga mat till matlådorna? Och hämta barn i stall? Och städa? Och läsa? Och handla?

När allt jag vill är att springa?

Eller njae. Inte allt. Inte alls allt. Men var det nåt jag ville så var det att springa. Det får jag inte.

Vet inte om jag tycker om Mats längre.