Intro
"Men du är väl inte introvert? Du är ju trevlig!". Den frasen inledde en liten konversation jag hade med min kollega idag. Han syftade på mig och mina senaste inlägg lite här och där om att jag faktiskt har en introvert läggning och alltid har haft - men först nu börjat fundera på hur jag ska hantera den sidan av mig själv.
Just det där är den vanliga uppfattningen. Introvert = inåtvänd, inbunden, tyst och asocial. Tråkig och svår. Synd om. Sur.
Det stämmer inte. Introvert är helt enkelt människor som får energi av att vara ensamma, till skillnad från extraverta personer som får energi av att umgås med andra. Introverta personer är inte asociala. Men de (vi) har inte samma behov av att vara sociala som de icke introverta.
Men jag har alltid haft den bilden själv. Man ska inte vara tyst och reserverad. Man ska inte sitta för sig själv i egna tankar. Det är inte normen. Det gör omgivningen obekväm. Så jag har jobbat mig ifrån det beteendet så mycket som möjligt. För det är det öppna som har premierats. Det är när man blir en trevlig och glad vuxen som kan umgås, som man räknas. Då är man bra.
Jag börjar fatta att min aversion mot kontorslandskap, att bli avbruten exakt hela tiden, kommer sig av att jag faktiskt alltid har behövt något annat. Det är rätt skönt att få luta sig emot den insikten.
För egentligen är det självklart. Jag var ensam som liten. Oftast självvalt ensam. Både hemma och i skolan gick jag i egna tankar. Jag sågs som sur. För jag babblade inte. Var stängd. Tyst. Ja - sur...
Efter tonåren kom jag ut och lärde mig att umgås med människor som människor vill. Då blev allt lättare för omgivningen.
Och där klämmer skon. För när vi runt omkring har svårt att förstå oss på barn som vill vara ifred, så vill vi ändra på dem. "Ska hen alltid vara sådär?". "Duger vi inte?". Istället för att låta dem vara som de är, låter vi våra egna behov av återkoppling och socialt umgänge bedöma om barnet är konstigt eller normalt. Dåligt eller bra.
Jag är numera stolt över min introversion. Jag tycker om människor. Jag kan umgås. Jag kan vara trevlig. Men jag tycker också mycket, mycket bra om att vara helt ensam. Jag kan över huvud taget inte kallprata. Jag är inte förtjust i att prata i telefon om mer än just det jag har att säga. Så har det alltid varit. Men jag är inte sur. Jag har bara inget behov av att prata för pratandets skull eller att ha många människor runt mig jämt för att må bra.
Just det där är den vanliga uppfattningen. Introvert = inåtvänd, inbunden, tyst och asocial. Tråkig och svår. Synd om. Sur.
Det stämmer inte. Introvert är helt enkelt människor som får energi av att vara ensamma, till skillnad från extraverta personer som får energi av att umgås med andra. Introverta personer är inte asociala. Men de (vi) har inte samma behov av att vara sociala som de icke introverta.
Men jag har alltid haft den bilden själv. Man ska inte vara tyst och reserverad. Man ska inte sitta för sig själv i egna tankar. Det är inte normen. Det gör omgivningen obekväm. Så jag har jobbat mig ifrån det beteendet så mycket som möjligt. För det är det öppna som har premierats. Det är när man blir en trevlig och glad vuxen som kan umgås, som man räknas. Då är man bra.
Jag börjar fatta att min aversion mot kontorslandskap, att bli avbruten exakt hela tiden, kommer sig av att jag faktiskt alltid har behövt något annat. Det är rätt skönt att få luta sig emot den insikten.
För egentligen är det självklart. Jag var ensam som liten. Oftast självvalt ensam. Både hemma och i skolan gick jag i egna tankar. Jag sågs som sur. För jag babblade inte. Var stängd. Tyst. Ja - sur...
Efter tonåren kom jag ut och lärde mig att umgås med människor som människor vill. Då blev allt lättare för omgivningen.
Och där klämmer skon. För när vi runt omkring har svårt att förstå oss på barn som vill vara ifred, så vill vi ändra på dem. "Ska hen alltid vara sådär?". "Duger vi inte?". Istället för att låta dem vara som de är, låter vi våra egna behov av återkoppling och socialt umgänge bedöma om barnet är konstigt eller normalt. Dåligt eller bra.
Jag är numera stolt över min introversion. Jag tycker om människor. Jag kan umgås. Jag kan vara trevlig. Men jag tycker också mycket, mycket bra om att vara helt ensam. Jag kan över huvud taget inte kallprata. Jag är inte förtjust i att prata i telefon om mer än just det jag har att säga. Så har det alltid varit. Men jag är inte sur. Jag har bara inget behov av att prata för pratandets skull eller att ha många människor runt mig jämt för att må bra.
Kommentarer