Yin och Yang
Fortsätter på introvert-spåret. Begreppet har ju onekligen blivit lite hajpat den senaste tiden. Var och varannan snackar om introversion. Men det som är bra med det är att stämpeln verkar bli utbytt. Från negativ, till helt OK och nästan positiv. Det kanske är lite trendigt att vara introvert?
Vet att vi behandlade introversion och extraversion på psykolog-kursen jag tog på universitetet. Det var rätt uppenbart då också att jag själv tillhörde den ensamhetssökande skaran. Men att jag, som sagt, har försökt mota bort dessa egenskaper genom åren just pga den negativa stämpeln. Man skulle inte vara sån. Man skulle vara en minglande, småpratande, umgängestörstande människa. Det var bra. Så jag försökte bli bra.
Nu kan jag ju lätt se kopplingar mellan mina perioder av utmattningsdepression och min introversion. Om man hela tiden kämpar emot sin natur och försöker vara alla till lags och ställa upp för alla överallt (ffa i arbetslivet) och missar att säga nej när det är dags, så är det ju inte helt svårt att förstå att all ork tar slut till slut. Om man är en person som hämtar kraft i ensamheten och lugnet och tappar kraft i ständigt sociala sammanhang, är det ju inte ett dugg konstigt att panikångesten och förlamningen tar över.
Så det där snacket om att återhämtning är så viktigt och att man måste vila. Det snacket har jag inte riktigt kunnat ta in förrän nu. Förrän jag har accepterat själv hur jag är. Det är inte BARA latmasken som kryper i mig när jag vill hålla tyst och göra ingenting eller läsa en bok. Det är min kropp som behöver återhämta sig. Om jag bara lyssnar till den där kroppen ibland utan att klaga på att den inte GÖR nå't, så orkar jag nog med vilka sociala sammanhang som helst däremellan.
Det jag funderat på lite extra den senaste tiden är min nuvarande relation. Han är verkligen inte introvert. Han vill prata med folk om allt och ingenting överallt och alltid. Han kan inte sitta still och glo. Han måste göra nåt. I mina värsta stunder blir det såklart ett problem. HUR ska vi stå ut med varann i längden (ffa han med mig) när vi är så olika? Men i de bästa (och flesta) stunderna är det bara bra. Vi kompletterar varann, som det klyschigt heter. Vi gasar och bromsar varandra helt lagom. Vi måste såklart kompromissa ibland, båda två, för varann. Men det funkar hur bra som helst, så länge vi pratar med varann om det. Så länge våra sidor är OK från båda håll är det inga problem.
Inga som helst problem, som någon i min närmaste närhet gärna säger. Ofta.
Vet att vi behandlade introversion och extraversion på psykolog-kursen jag tog på universitetet. Det var rätt uppenbart då också att jag själv tillhörde den ensamhetssökande skaran. Men att jag, som sagt, har försökt mota bort dessa egenskaper genom åren just pga den negativa stämpeln. Man skulle inte vara sån. Man skulle vara en minglande, småpratande, umgängestörstande människa. Det var bra. Så jag försökte bli bra.
Nu kan jag ju lätt se kopplingar mellan mina perioder av utmattningsdepression och min introversion. Om man hela tiden kämpar emot sin natur och försöker vara alla till lags och ställa upp för alla överallt (ffa i arbetslivet) och missar att säga nej när det är dags, så är det ju inte helt svårt att förstå att all ork tar slut till slut. Om man är en person som hämtar kraft i ensamheten och lugnet och tappar kraft i ständigt sociala sammanhang, är det ju inte ett dugg konstigt att panikångesten och förlamningen tar över.
Så det där snacket om att återhämtning är så viktigt och att man måste vila. Det snacket har jag inte riktigt kunnat ta in förrän nu. Förrän jag har accepterat själv hur jag är. Det är inte BARA latmasken som kryper i mig när jag vill hålla tyst och göra ingenting eller läsa en bok. Det är min kropp som behöver återhämta sig. Om jag bara lyssnar till den där kroppen ibland utan att klaga på att den inte GÖR nå't, så orkar jag nog med vilka sociala sammanhang som helst däremellan.
Det jag funderat på lite extra den senaste tiden är min nuvarande relation. Han är verkligen inte introvert. Han vill prata med folk om allt och ingenting överallt och alltid. Han kan inte sitta still och glo. Han måste göra nåt. I mina värsta stunder blir det såklart ett problem. HUR ska vi stå ut med varann i längden (ffa han med mig) när vi är så olika? Men i de bästa (och flesta) stunderna är det bara bra. Vi kompletterar varann, som det klyschigt heter. Vi gasar och bromsar varandra helt lagom. Vi måste såklart kompromissa ibland, båda två, för varann. Men det funkar hur bra som helst, så länge vi pratar med varann om det. Så länge våra sidor är OK från båda håll är det inga problem.
Inga som helst problem, som någon i min närmaste närhet gärna säger. Ofta.
Kommentarer