Zero drop
Mitt intresse för barfotalöpning väcktes för drygt två år sen. Jag hade då försökt jogga i vanliga löpardojjor i flera år, med olika bra framgång. Sprang en del lopp men det var ett lotteri inför varje runda. Skulle ryggen hålla eller inte? Skulle knäna braka ihop efteråt?
Jag gick till sjukgymnast. Värdelöst. Han babblade bara om ergonomi och konstaterade bara att jag hade ont på ett ovanligt sätt. Och fortsatte prata ergonomi och svankstöd. Ingen hjälp där.
Försökte själv att töja å greja och stretcha och springa ändå. Ont, ont, ont. Ryggen stelnade till och knäna blev så illa att jag knappt kunde gå i trappor alls under en sommar.
Gick till en naprapat. Han var BRA. Lindrade mina besvär otroligt mycket. Men jag vågade inte nämna min nya vurm för platta skor. Och han varnade mig nästan för att över huvud taget springa mer. Och efter ett tag började ryggen krångla igen.
Jag köpte ett löpband på Blocket för att få igång mig. Tog ju ett tag innan det hände. Igångkommandet alltså. Men. En gång under det där taget hittade jag Håkans dotter i soffan med en bok. Hon var helt salig och återberättade nästan hela boken. Det var "Born to run", av Christopher McDougall. Jag blev peppad och lovade henne att bli en löpare.
Köpte boken. Läste ut den fort. Började springa i bara strumporna på löpbandet. Första springet gick i långsamt tempo i 10 minuter. Dagen efter hade jag grymt ont i benen. Läste på lite. Rådet var att ta det ännu mer försiktigt i början. Sänkte till springturer om fem minuter, och ökade långsamt, långsamt. Benen och kroppen vande sig sakta vid att springa (nästan) på tå.
Skaffade mina första Vibram FiveFingers och anmälde mig som vanligt till Midnattsloppet.
Under sommaren gjorde knäna ont igen och ryggen bråkade varje gång jag försökte springa. Men jag gav mig inte. Hittade nya sätt att stretcha ryggen på. Tvärtemot vad naprapater och sjukgymnaster hade sagt.
Detta var 2013. Jag gjorde loppet på en asdålig tid och benen hade helt stumnat i slutet. Men jag tog mig runt. Utan dämpning, utan klack, på asfalt. Och ryggen gjorde inte ont...
Våren och sommaren 2014 innebar mer spring i fivefingers. Sprang återigen Midnattsloppet i augusti. Den här gången på en ÄNNU sämre tid, men nu berodde det på att jag inte vågat ta i. Jag lufsade fram för att spara kraft och ben med ett låååångsamt resultat. Men den här gången hade jag ännu mindre ont.
I oktober fick jag med mig Håkan på ett lopp till. I Alingsås. Ett iofs mycket lättare lopp än Midnattsloppet, men ändå. Min miltid förbättrades nåt så fenomenalt! Snacka om att bli taggad.
Så jag fortsätter så. Har skaffat ytterligare några plattskor, men det är femfingerskorna som är härligast.
På löpbandet springer jag i yogastrumpor med halkskydd. Bara strumpor kan lätt bränna blåsor under fötterna.
Tror aldrig att jag kommer att springa i skor med upphöjd och superdämpad klack. Jag tror att våra fötter och ben redan är perfekt konstruerade för att springa.
De behöver bara bli påminda om det.
Jag gick till sjukgymnast. Värdelöst. Han babblade bara om ergonomi och konstaterade bara att jag hade ont på ett ovanligt sätt. Och fortsatte prata ergonomi och svankstöd. Ingen hjälp där.
Försökte själv att töja å greja och stretcha och springa ändå. Ont, ont, ont. Ryggen stelnade till och knäna blev så illa att jag knappt kunde gå i trappor alls under en sommar.
Gick till en naprapat. Han var BRA. Lindrade mina besvär otroligt mycket. Men jag vågade inte nämna min nya vurm för platta skor. Och han varnade mig nästan för att över huvud taget springa mer. Och efter ett tag började ryggen krångla igen.
Jag köpte ett löpband på Blocket för att få igång mig. Tog ju ett tag innan det hände. Igångkommandet alltså. Men. En gång under det där taget hittade jag Håkans dotter i soffan med en bok. Hon var helt salig och återberättade nästan hela boken. Det var "Born to run", av Christopher McDougall. Jag blev peppad och lovade henne att bli en löpare.
Köpte boken. Läste ut den fort. Började springa i bara strumporna på löpbandet. Första springet gick i långsamt tempo i 10 minuter. Dagen efter hade jag grymt ont i benen. Läste på lite. Rådet var att ta det ännu mer försiktigt i början. Sänkte till springturer om fem minuter, och ökade långsamt, långsamt. Benen och kroppen vande sig sakta vid att springa (nästan) på tå.
Skaffade mina första Vibram FiveFingers och anmälde mig som vanligt till Midnattsloppet.
Under sommaren gjorde knäna ont igen och ryggen bråkade varje gång jag försökte springa. Men jag gav mig inte. Hittade nya sätt att stretcha ryggen på. Tvärtemot vad naprapater och sjukgymnaster hade sagt.
Detta var 2013. Jag gjorde loppet på en asdålig tid och benen hade helt stumnat i slutet. Men jag tog mig runt. Utan dämpning, utan klack, på asfalt. Och ryggen gjorde inte ont...
Våren och sommaren 2014 innebar mer spring i fivefingers. Sprang återigen Midnattsloppet i augusti. Den här gången på en ÄNNU sämre tid, men nu berodde det på att jag inte vågat ta i. Jag lufsade fram för att spara kraft och ben med ett låååångsamt resultat. Men den här gången hade jag ännu mindre ont.
I oktober fick jag med mig Håkan på ett lopp till. I Alingsås. Ett iofs mycket lättare lopp än Midnattsloppet, men ändå. Min miltid förbättrades nåt så fenomenalt! Snacka om att bli taggad.
Så jag fortsätter så. Har skaffat ytterligare några plattskor, men det är femfingerskorna som är härligast.
På löpbandet springer jag i yogastrumpor med halkskydd. Bara strumpor kan lätt bränna blåsor under fötterna.
Tror aldrig att jag kommer att springa i skor med upphöjd och superdämpad klack. Jag tror att våra fötter och ben redan är perfekt konstruerade för att springa.
De behöver bara bli påminda om det.
Kommentarer