Offerkoftan

De senaste dagarna har jag funderat lite mer på offerrollen. Det har lite med lättkränkthet att göra. Det har lite med eget ansvar att göra. Och det har en del med det bekväma (?) i att ta på sig en fluffig offerkofta och vara helt beroende av andras agerande, att göra.

Jag tycker att människor har ett eget ansvar. Ett ansvar att ta hand om sig själva och sitt eget liv. Också ett ansvar att ta hand om sina egna aktioner och reaktioner.

Jag ser offerkoftismen som någon form av narcissism. För att vara ett offer för omständigheterna runt omkring behöver man på nåt sätt tro att man är i centrum. Den som andra är runt och på grund av. En tro att folk i ens omgivning är så upptagna av en själv att allt de gör och säger - både positivt och negativt - är till för just mig.

Nä. Människor har fullt upp med sig själva. De kan vara omtänksamma, avoga, empatiska, avståndstagande, nära, främmande. Men de är sällan fokuserade på att fundera på hur just jag uppfattar omvärlden. De flesta har vanligt hyfs och beter sig som sociala varelser, men jag tror sällan att det som sägs människor emellan är strategiskt uttänkta fraser till för dig eller mig. De flesta utgår från sitt eget bagage och sina egna känslor. De har varken ork eller intresse av att påverka dig eller mig särskilt åt nåt håll.

Så ta av offerkoftan och kränktkappan. Räta på ryggen och bete dig så bra du kan mot medmänniskorna. Och ta ansvar för dig själv.


- Posted using BlogPress from my iPad