Kasper

Sedan jag kom hem i måndags kväll har jag letat efter Kasper, när jag inte har varit på jobbet. Jag har frågat grannarna. Och deras grannar. Jag har lockat och pockat. Ropat. Hört hans mjau i huvudet. Drömt om honom. Idag när jag kom hem tog jag på mig gummistövlar och regnjacka och gick ut i skogen. Gick i en vid cirkel runt vårt lilla område i en timme. Över stock och sten. Genom vått gräs och taggiga buskar. Lockade, ropade, spanade. Knackade på hos ännu fler grannar, med förhoppningen att de hade sett honom eller kanske stängt in honom av misstag. Inte ett spår av Kasper. Kom hem. Pratade med F där borta i Kalifornien. Lagade mat. Utfodrade de övriga fyra katterna. Funderade på dödsrunan jag skulle blogga ikväll.

Så släppte jag ut Vera. Ropade och lockade som vanligt. Och där kommer han. Kl 18.55. Från sitt vanliga ställe under altanen. Han rusade in till matskålen och jag efter. Principen är att vi aldrig ska klappa katterna när de äter, men det gick inte att låta bli. Han fick lite mer - extra god mat - och han åt och åt och åt. Så plötsligt sprang han till mig och strök sig och jamade och sen tillbaka till maten igen. Och en ny spurt till mig och sen tillbaka till matskålen.

Han var uppenbarligen otroligt hungrig, men i övrigt är han helt som vanligt. Inga spår efter slagsmål. Ingen konstig lukt. Inga sjukdomstecken.

Han åt sig mätt och sedan dess har han legat hos mig.

Känner bara lättnad...