Ilskebyttan

Alltså. Det kanske inte finns något sätt som är värre än något annat. Förr stoppade man dem i en säck och kastade dem i bäcken med en sten som tyngd. Lika illa kanske. Men ändå känns detta värre. Någon har verkligen tänkt ut en metod. Placerat i låda på bandet. Planerat att plåga. Undrar igen - hur är vissa människor funtade? Ligger hjärnsubstansen i en enda röra bakom pannbenet på somliga?

Jag har gjort det igen. Köpt fyndsaker som jag vill ha bara för att jag vill ha dem. Inget särskilt användningsområde utan bara stilmässigt bra och prismässigt kanon. Det var svärmor och mamma som på Östregårds-loppisen var rörande överens - helt oberoende av varandra - om att zinkhinkarna som såldes där var för dyra. Båda sa (när jag frågade om det var OK med 85 kr): "Nä, det tycker jag är för dyrt!". Och svärmor la till: "Såna har jag köpt på ÖB för 29 kr!". Så då lydde jag proffsen, helt enkelt. Jag slank in om överskottsbolaget och shoppade stort igen. Tre zinkhinkar, à 29 resp 25 kronor. Man måste fråga proffsen. Så är det bara.

Som man kanske läst i makens blogg var det målning igår och i förrgår som gällde. ÄNTLIGEN är det inte ett litet rörigt lax-korall-aprikos-rosa rum med ett mint-grönt-vitt hörn (förra ägaren hade målat RUNT garderoberna) utan ett litet rörigt antikvitt rum istället. Ommöblering ska göras och det ska bli så bra. Igår kämpade vi (Grannika och jag) oss runt med stavarna igen. Eftersom vi inte värmde inte upp (det brukar vi inte göra) och säkert pga att det var ett tag sen sist, fick jag helt värsta krampen i höfter och lår, men det gick bra. Vi kom runt ändå. Man ska härdas. Nyss kom mästerkatten hem med en näbbmus som presenterades på hallmattan. Näbbmöss är tydligen inte goda, utan ska bara bitas ihjäl och sedan förevisas stolt för matte och husse. Idag är sista dagen inför början på min semester. Känns helt OK. Ska mjukstarta med en veckas frånvaro för att återkomma en vecka och sedan ha mer ledigt.

Maken brukar prata om det naturliga urvalet och survival of the fittest och Darwin och ja...man fattar. Han går inte och pratar om just det jämt, men det brukar komma upp när någon har gjort dumma grejer. Någon har avslöjat sitt svaga intellekt och hoppat från en bro eller riskerat livet på nåt annat dumdristigt sätt. Jag brukar tycka att han är lite hård, men idag är jag helt på hans linje. Det här är något av det mest idiotiska jag vet, och jag kan INTE tycka synd om vare sig norrmän eller spanjorer.

Jag fyndade ju på "jätteloppisen". Små saker förvisso, men ändå. Naggande goda. Jag måste ju (igen) till mitt försvar säga att jag är ganska ovan. Jag har aldrig ägnat mig åt att köpa saker för att de är fina. Jag har alltid haft en liten typ på ena axeln som viskat "visst, den var ju fin, men vad ska vi med den till?". Den här gången lyssnade jag på den där typen under första varvet, men inför nästa varv stängde jag av den där censuren. Alltså är sakerna bara små onödiga grejer, men ändå sådana som jag tycker om. Och man fattar ju att jag hamnat i flaskträsket... Visst, alla har väl tröttnat på såna här Höganäs-liknande byttor, men av alla som fanns var det här en av de verkligen få som hade stämpel i botten. Och det har jag hört, att det är bra att veta ursprunget. Om man nu ska välja, kan man välja en sån. Gick på hela 15 riksdaler, tror jag. Letade egentligen efter smide eller luffarslöjd, och hittade dessa för tre kr styck. Fastnade för dem och har ganska f...

Igår misslyckades jag nog med vad jag hade föresatt mig. Jag tror inte att jag gjorde något för min egen skull. Eller jo kanske. Jag ägnade lite onödigt tid till att åka spårvagn för ett ärende som jag kunde ha väntat med men bestämde mig för att göra ändå. Och sen läste jag ut Busters öron. Det var ju också för mig själv. Så OK då. Idag har jag hittills "jobbat" hemifrån. Men asså... Tre telefonsamtal och två mail på hela dagen. Det är vad jag brukar få i kvarten annars. Men jag har sett många fina kökssoffor på Blocket och läst lite bloggar. Inte så dumt kanske. Och nu tror jag faktiskt att jag slutar jobba. Tror att jag ska ha sympatisemester med min man. Förmodligen innefattar det ett glas vin. Vin är gott.

Så. Nu kommer stövelutmaningen . Visst. Jag har härmat Sofia . Och visst. Det är liiiite arrangerat. Men ändå. Gamla stövlar blir inte roligare än såhär...

OK. Varje dag var det ju. Det får vara godkänt om jag bloggar OM varje dag, om än inte skapar inlägg lika regelbundet. Förresten. Cornelias stövel-utmaning är antagen men inte publicerbar än. Även om jag mest travar omkring i svart svensk trätoffel... Lördagen då. Fredagkvällen blev ju som vanligt tillbringad i goda grannars lag, inkl vin och film (ännu ett moment att minnas och hylla), så lördagmorgonen var lite trög. Men jag kom mig upp och ut med grannan och stavarna. Vi gnällde oss genom hela promenaden, och den blev inte lika lång som den borde, men vi känner oss ändå ganska duktiga när vi övervinner kroppens motvilja och går ändå. Bara det är en seger. Sen var det städ, slänga på återvinning och läsa. Att få ta en timme och bara läsa. Det är najs. Just nu (på Camilla Läckbergs rekommendation) Busters öron. Bra bok. Framåt kvällen kom mamsen och då blev det mat och vin. Mums. Och tidig nattning. För i morse bar det av till Moheda. Ja. Moheda. Alla som antingen känner mig eller lä...

Med tanke på förra inlägget lägger jag nu upp en plan (åtminstone ambition). Varje dag ska jag blogga om något jag gjort för att jag var sugen, hade lust, kände för det. De gånger jag släppte hämningarna och bara levde, alltså. Det kommer nog att bli det svåraste uppdraget jag själv har gett mig. Så. Igår. Supertrött när jag vaknade, men då kom Kasper. Han var SÅ kelsjuk. Sämre kan man faktiskt ha det. En mjuk, spinnig, klumpig, kelig kissemiss som bara öser kärlek över en. Såna stunder får inte nonchaleras. Var kanontrött när jag åkte hem efter ännu en intensiv dag sittandes framför den där datorskärmen. Men istället för att lägga mig i soffan igen, fick jag med mig grannan ut på en "luftning". Vi struntade i stavarna och gick inte så långt, MEN vad skönt det var att röra på benen och andas in en massa lantluft. Syret anföll både inuti och utanpå och ögonen öppnades. Sen blev jag inbjuden till grannhuset och satt och småpratade och drack ett par öl. Det var också en sån där ...

Jamen skärpning på mig nu. Man kan ju få för sig att jag bara låter dagarna gå. Att jag slösar bort mitt liv. Att jag inte lever nu. Att jag kommer att ligga där på dödsbädden och ångra allt jag inte gjorde. Ångra att jag inte fångade dagen. Men just nu är det så. Eller kanske alltid. Jag är dålig på att fånga dagen. Dålig på att njuta. Dålig på att göra saker för att det är roligt, bra och livskvalitetshöjande. Och jag tänker jämt på att jag är så dålig på det. Och under tiden jag tänker, går dagarna...

Ibland vill man blogga för att det har hänt nåt. Och ibland vill man att det ska hända nåt som man kan blogga om. Just nu är det väl det sista. Har liksom ingen inspiration. Blomkrukebilder finns inga eftersom det antingen störtregnar eller stormblåser när jag ska ta kort. Rensat ogräs har jag inte gjort, av samma anledning, så det kan jag inte heller skriva om. Sprungit eller gått? Nä, inte det heller. Och när man inte springer eller går blir man trött, och när man är trött orkar man inte springa eller gå. Positiva Lisa... Något bra finns det nog dock. Helgstädningen är nyss gjord - det är bra. Mamma kommer till helgen och kollar dotterns ridlägeravslutning. Det är bra. Dottern kommer hem från en vecka med hästbajs och mule-pussar. Det är bra. Vi skulle ha gått ut och druckit bubbel idag. Nu gjorde vi inte det, men det var en bra idé. Och vi har det tillgodo. Det är bra.

Häpp så gick det en vecka till. En vecka med sill, jordgubbar och tröttma (ett bra ord som jag lärde mig på radion igår). Sill och jordgubbar både på torsdag och fredag, och tröttma mest på lördag och söndag. Ägnade helgen hos pappa - och det var mest just ägna. Inte så mycket göra. Klart vi gjorde en del på självaste aftonen, men sen satt vi mest stilla och drack god öl. Spelade lite munspel och drack lite till. Mysigt. Hem och trädgård blir tyvärr mer förfallna än vanligt när vi är borta. Nu är det banne mig mer gräs och ogräs än annat, men så småningom blir det nog bra. Vi får ta ett strå i taget. Och för den som undrar var mina bloggskov tog vägen, så kommer de säkert tillbaka med viss oregelbundenhet, men ibland kan det finnas inlägg här , om det inte finns här...

Som sagt. Bloggandet kommer i skov... Besökte en läkarmottagning idag tillsammans med en kollega. Inte så att jag brukar ha med mig kollegor när jag går till doktorn, utan här agerade vi "kundkontakter". De var trevliga där ute på skärgårdsön. Så trevliga att det blev lite stress till stan igen. Kollegan skulle flyga tillbaka till stora staden och inte från den närmaste flygplatsen inte (kanske beroende på att det inte går några Stockholmsflyg från den platsen...) utan från den längst bort. Så att man måste åka (eller nja, åka kanske var att ta i. Stå still, är mer korrekt) genom staden samtidigt som alla andra och givetvis samtidigt som när vissa råkar köra lite väl nära sina medtrafikanter. Buckligt nära, alltså... Men vi hann, men några minuters marginal. Hämtade dottern hos den tillfälliga "barnvakten" kompisen F på hemvägen och sen har vi varit mer eller mindre sömniga allihop.

Det jag skrev i förra inlägget gäller alltså även film. Igår kväll såg vi Lost in translation för första gången. En Oscars-vinnare som alla bara MÅSTE se när det begav sig. Då skulle jag såklart inte se den. Men igår gick bra. Och jag fattade varför den har vunnit en massa prajs. Så himla bra!

Jag har en tendens att inte vilja läsa böcker eller se filmer som är "hajpade". Det känns som att jag bara följer flocken och inte har en egen vilja och smak då. Det innebär ju att jag missar även de som jag skulle vilja läsa men väntar med för att alla andra läser dem. Så var det med Stieg Larsson. Jag började med den första delen i Millennium-trilogin först för någon månad sedan när den hade kommit till pocket-rea-stadiet och därefter har jag kört om i vänsterfilen... Nu är jag i mitten av den sista: Och jag är nog benägen att ångra att jag inte hängde med i hajpen. Shit, vad bra böcker. Kan inte släppa dem. Om det finns fler som är som jag - vänta inte. Läs dem direkt.

Oj vad det blev bloggigt idag. Det kommer i skov, liksom. Här är årets tomatplantor. Några färdigköpta, några färdighämtade och en liten gurka.

Förmiddagen innebar skolavslutning. Dotterns allra sista dag med klassen, eftersom de slutar på skolan och alla går vidare till diverse andra studieinrättningar. Ett föräldrapar hade bjudit in oss efteråt till lite tårta och avsked och tack till fröknarna, vilket var ett väldigt trevligt initiativ. På nåt sätt återupplever man samma känslor som man själv hade för hundra år sedan när sommarlovet började.

Efter båtankomsten i lördags var vi hos svärmamma och åt god middag och inspekterade växthuset igen. Kan inte låta bli att lägga ut ett par bilder till.

I lördags kom hon hem. Långsamt gled hon in i hamninloppet med tut och salut. Götheborg alltså. Vi var där när hon åkte för ett par år sedan, så nu var vi där igen. Drygt tretti grader varmt och packat med människor i Frihamnen. En brunbränd Harald Treutiger pratare bredare göttebosska än vanligt och artister sjöng och roade för att ingen skulle bli trött på att vänta. Tyvärr var vi i den smeten också. Korkat. När hon lämnade stan 2005 satt vi på kajen mittemot (och på kvällen fick jag njurbäckeninflammation, men det är en annan historia) och det skulle vi såklart gjort i år också. Men det gjorde vi inte. Så vi fick bara en skymt av skeppet men det var ändå kul att vara där. Något att berätta för ointresserade barnbarn?

Nu klagar jag inte på värmen, men man är allt lite ovan, är man inte? Glömmer att dricka vatten och tappar matlusten och sen kommer huvudvärken och orkeslösheten som ett brev på posten. Men det är ju bara att vänja sig. Det är ju detta vi kylslagna mörkerdjur vill ha. Idag var det tandläkarbesök. Inte roligt, men inte så farligt heller. Hade gått en rask promenad genom en 30-gradig stad, så jag liksom klibbade fast i tandläkarstolen. Av alla ställen i världen kanske man inte vill fastna i just den... Har gjort upp med grannarna som råkade stänga in Cecilia och därmed få de flesta av sina dynor förstörda. Visst, mycket pengar, men för det första har vi ett ansvar som inte går att prata bort, och för det andra är kanske grannsämjan och vänskapen mest värd i alla fall. I den goda världen som jag vill leva i, åtminstone. Nu är Stefan borta istället. Kollade en extra gång i grannens förråd - Cecilias självpåtagna fängelse - men han var inte där. Hoppas att han bara lagt sig och pusta i värm...