Mitt nya liv. Igen.
Och för en gångs skull kanske jag ska bli lite kontroversiell. För vissa. Och kanske skulle jag ha hållit detta för mig själv, men det är svårt. Jag har ju blivit frälst. Då vill man ju missionera sina nyvunna insikter.
Alltså. Jag har alltid bantat. Inte alltid utan framgång, men över tiden har storlekarna ökat mer än minskat. Jag har alltid dåligt samvete för vad jag äter, att jag äter, när jag äter. Bah. Jobbigt. Dumt. Idiotiskt. Jag har sprungit. Gått på gym. Ätit bönor. Slopat smöret. Druckit vatten. Och när jag fortfarande har varit hungrig och sugen och inget hänt på kroppen, har jag alltid gett upp. Proppat i mig skräp igen. Chips. Ostbågar. Men hällt mjölk i potatisgratängen istället för grädde. Och ständigt denna matångest och totalkomplex för hela kroppen. Och jag har nog trott att det är så det är. Vi människor ska ha matnojor. Vi gör aldrig tillräckligt. Vi rör oss aldrig nog mycket. Det ska vara så.
Eller ska det inte det? Visst har GI-trenden faktiskt fått fäste och det smyger fram lite information om att det kanske inte är så dumt med fett i alla fall. Eller riktigt smör. Och det kanske inte är så himla självklart att kolhydraterna ska vara basen i vår kost. Åtminstone inte de snabba. För om man tar bort dem helt blir man ju en galen Atkins-fantast. Och det är ju farligt. Eller hur är det egentligen?
Jag har halvprovat GI. Har inte ätit vitt bröd på år och dar, gör gärna bön- och kikärtblandningar till grillköttet. Det finns där någonstans, men mitt i allt har ändå potatisen och godiset och ostbågarna kommit fram. Och jag har som vanligt dåligt samvete för att jag inte gör tillräckligt. Att jag inte är en bra människa. Men jag har ändå liksom aldrig riktigt orka tänka hela vägen och följt ett spår fullt ut.
Men så kom jag till Hovmantorp. Och där (kanske) jag hittade grejen. Grejen för mig. Visst. Jag har sagt så SÅ många gånger. Jag börjar på det ena och det andra och är så entusiastisk (minns springandet) och när det inte blir så bra eller enkelt som jag tänkt, ger jag upp. Men nån gång måste jag ju hitta rätt!
När jag språkade lite med min svärfarbror blev jag upplyst. Han började prata om socker och axelont och svårt att sova. Och så plockade han fram en bok. Och där satt jag. Fast i boken. Jag tror på detta. Jag började genast (fast dottern tyckte nog att jag kunde vänta lite och bara fortsätta vara normal, liksom...). Och idag och igår har det varit på allvar.
Så. Vad var det för bok? Jo. Dr Dahlqvists Blogg. Ja, boken heter så. Den är uppbyggd av inlägg från en blogg.
Varför är detta bättre än något annat för just mig? - För att det är enkelt. Inga komplicerade tabeller. Inga uträkningar. Bara mindre av det ena och mer av det andra.
Dr Annika Dahlqvist är allmänmedicinaren som kämpar mot etablissemanget. Hon säger emot alla experter och professorer. Hon har (tycker jag) bevis för att hon har rätt. Hon förespråkar LCHF. Det är att dra GI ett steg längre. Men inte lika långt som Atkins (har jag fattat det som). Low Carb High Fat. Alltså. Litet (eller nästan inget) intag av kolhydrater, och större intag av fett. Riktigt fett.
Det ÄR kontroversiellt. Och många, många, många är de som inte tror. Men det är också fler och fler som använder sig själva som försökspersoner. Och de blir friska från allt möjligt. De går ner i vikt. De blir av med gasiga magar. De kan sova. De blir pigga. De slutar ha matångest. De äter sig mätta på goda saker. OCH går ner i vikt, som sagt. Det MÅSTE bara vara värt att prova. Så nu är det det som gäller. Tills jag ger upp nästa gång.
Alltså. Jag har alltid bantat. Inte alltid utan framgång, men över tiden har storlekarna ökat mer än minskat. Jag har alltid dåligt samvete för vad jag äter, att jag äter, när jag äter. Bah. Jobbigt. Dumt. Idiotiskt. Jag har sprungit. Gått på gym. Ätit bönor. Slopat smöret. Druckit vatten. Och när jag fortfarande har varit hungrig och sugen och inget hänt på kroppen, har jag alltid gett upp. Proppat i mig skräp igen. Chips. Ostbågar. Men hällt mjölk i potatisgratängen istället för grädde. Och ständigt denna matångest och totalkomplex för hela kroppen. Och jag har nog trott att det är så det är. Vi människor ska ha matnojor. Vi gör aldrig tillräckligt. Vi rör oss aldrig nog mycket. Det ska vara så.
Eller ska det inte det? Visst har GI-trenden faktiskt fått fäste och det smyger fram lite information om att det kanske inte är så dumt med fett i alla fall. Eller riktigt smör. Och det kanske inte är så himla självklart att kolhydraterna ska vara basen i vår kost. Åtminstone inte de snabba. För om man tar bort dem helt blir man ju en galen Atkins-fantast. Och det är ju farligt. Eller hur är det egentligen?
Jag har halvprovat GI. Har inte ätit vitt bröd på år och dar, gör gärna bön- och kikärtblandningar till grillköttet. Det finns där någonstans, men mitt i allt har ändå potatisen och godiset och ostbågarna kommit fram. Och jag har som vanligt dåligt samvete för att jag inte gör tillräckligt. Att jag inte är en bra människa. Men jag har ändå liksom aldrig riktigt orka tänka hela vägen och följt ett spår fullt ut.
Men så kom jag till Hovmantorp. Och där (kanske) jag hittade grejen. Grejen för mig. Visst. Jag har sagt så SÅ många gånger. Jag börjar på det ena och det andra och är så entusiastisk (minns springandet) och när det inte blir så bra eller enkelt som jag tänkt, ger jag upp. Men nån gång måste jag ju hitta rätt!
När jag språkade lite med min svärfarbror blev jag upplyst. Han började prata om socker och axelont och svårt att sova. Och så plockade han fram en bok. Och där satt jag. Fast i boken. Jag tror på detta. Jag började genast (fast dottern tyckte nog att jag kunde vänta lite och bara fortsätta vara normal, liksom...). Och idag och igår har det varit på allvar.
Så. Vad var det för bok? Jo. Dr Dahlqvists Blogg. Ja, boken heter så. Den är uppbyggd av inlägg från en blogg.
Varför är detta bättre än något annat för just mig? - För att det är enkelt. Inga komplicerade tabeller. Inga uträkningar. Bara mindre av det ena och mer av det andra.
Dr Annika Dahlqvist är allmänmedicinaren som kämpar mot etablissemanget. Hon säger emot alla experter och professorer. Hon har (tycker jag) bevis för att hon har rätt. Hon förespråkar LCHF. Det är att dra GI ett steg längre. Men inte lika långt som Atkins (har jag fattat det som). Low Carb High Fat. Alltså. Litet (eller nästan inget) intag av kolhydrater, och större intag av fett. Riktigt fett.
Det ÄR kontroversiellt. Och många, många, många är de som inte tror. Men det är också fler och fler som använder sig själva som försökspersoner. Och de blir friska från allt möjligt. De går ner i vikt. De blir av med gasiga magar. De kan sova. De blir pigga. De slutar ha matångest. De äter sig mätta på goda saker. OCH går ner i vikt, som sagt. Det MÅSTE bara vara värt att prova. Så nu är det det som gäller. Tills jag ger upp nästa gång.
Kommentarer