Ilskebyttan

Maken väntar ivrigt på min recension. Jag fick ju en leksak i fredags. Inte bara jag, men mest jag. Äntligen ett TV-spel som är lite nytta med. Och samtidigt roligt. Och irriterande. När man inte klarar utmaningarna, alltså. Och jag som inte har vägt mig på flera år, blev liksom automatiskt invägd. Det var väl ungefär som jag trodde, faktiskt, men jag måste försöka att låta bli de där siffrorna. Man kan ju bli knäpp för mindre. "Du har gått upp 0,2 kg sen igår kl 14.23. Varför det? Är det snacks? För mycket alkohol?" Etc etc. Och efter en stund påpekar apparaten att det är helt normalt att variera 1 kg upp eller ner över dygnet. De där viktnuffrorna måste jag nog radera ut minnet dagligen... ;-) I övrigt är det skitkul, helt enkelt. Det finns yoga-övningar, aerobics, styrketräning och balans-övningar. Det krävs att man balanserar kroppen och lägger styrka och tyngd på rätt ställe. Man kan jogga på stället också. Om man springer om "haren" får man jaga en hund iställ...

Idag kommer de hem, Brysselgrabbarna. Antar att F är lite mosig nu efter allt resande. Hoppas att han kan stanna hemma ett tag nu. Och hoppas att pappa tyckte att resan var OK. Det ska bli kul att se dem ikväll. Ska hämta dem vid flygplanshållplatsen. Det känns ju lite bekant. Har varit mer på Landvetter de senaste veckorna än jag varit i resten av mitt liv... ;-) Idag har jag grävt hallonpinnar. Pust! Fattar inte att man måste bli så trött av fysiskt arbete i solen. Och inte är det färdigt än. Ska samla lite kraft en stund - och se om jag orkar fortsätta. Åtminstone med bortforslandet av den taggiga pinnhögen. Sen ska jag kanske gå till angrepp mot grannarnas rabatt. De ska slänga sina två rhododendron-buskar - och varför inte "slänga" dem på vår tomt? Egentligen behövs det mer jord runtomkring, men det kanske man kan lägga på efteråt. Känner på mig att det aldrig blir gjort annars. Rhododendronflyttandet alltså. Har ju en vision om hur de små taniga buskarna trivs som aldri...

Antagligen är ingen intresserad, men för mitt eget minnes skull nämner jag ändå att jag lyckats laga god mat alldeles på eget bevåg. Det tillhör inte vanligheterna. Tyvärr definieras ordet "god" lite olika, så det är nog ingen mer i hushållet som skulle hålla med mig. Men jag stekte alltså lever igår, efter att den legat i mjölk i ett par timmar (det hade jag läst att man kunde göra för att få bort den fränaste smaken). Stekte lök och levern i skivor. Hällde på grädde, salt o peppar, lite vin, lite fond och en nypa granulerad vitlök. Lät det puttra och åt det sedan med vitkål och lingon. Fantastiskt gott och nyttigt! Det var ingen hit att dricka rödvin till - det hade jag ju kunna räkna ut med en viss del av kroppen - men i övrigt var det succé.

Sov till 10.30. Hmpf. Skulle ju gå upp och vara aktiv i det nya vårvädret. Släpade mig upp, löste melodikrysset, åt nåt slags frukost. Åkte till alla mina ärenden. Först apoteket. Hittade inte maskmedlet och var tvungen att fråga. "Ja, det har vi bakom disk", sa hon. Hmm. Vad tror man? Att någon ska sno det som tilltugg till helgen? Iofs kostar det en slant. Typ 42 spänn per tablett - så det kanske finns ett habegär knutet, även om man inte har katt. Försökte f ö stoppa i Lakrits ett piller när jag kom hem - men han gillade inte det alls. Det lät han mig förstå. Har rivmärken och blodspår på armar och händer fortfarande. Får försöka igen när assistenten (som kan rulla in kissemissen i en handduk) kommer hem i morgon. När jag kom hem efter några timmar, hade jag en massa "borden" i huvet, som vanligt. Men jag hängde en tvätt och la i en ny. Sen tog jag fram några ostbitar och korvar, lite Vinho Verde och en bra bok. Satte mig i solen på verandan och läste. Och läste....

Nu har man varit i storstaden igen, längre än vanligt. Möten, möten och möten. Utvecklingssamtal med chefen. Diskussioner med leverantörer. Lite bra. Lite dåligt. Nu är man ensam hemma IGEN. Medan jag var i Stockholm kom mannen hem från USA och packade om väskan för att dra till Bryssel. Den här gången på nöjestripp iofs, men jag är nästan mest orolig för den här resan. Min gamla (nåja) pappa är ju med! Tar de hand om honom? Han kanske blir trött. Han kanske inte har samma rytm som de andra. Om de andra har någon rytm, vill säga. De har ju inte rest tillsammans någon av dem. Det går nog bra. Pappa gillar belgisk öl. Det har han fått. Han gillar att gå ut tidigt och spankulera runt i semesterorten. Det har han fått. Han behöver vila ibland. Det har han fått. Han gillar god mat. Det har han fått. Jag ska nog inte bekymra mig så. Men jag börjar prata med mig själv här hemma nu. Kom hem, F.

Engla är död. Man har hittat henne och mördaren har erkänt. Jag vet inte varför just det här fallet tog så hårt på mig - kanske för att min egen enda dotter inte är så mycket äldre än Engla, och tränar fotboll. Kanske därför att det var så lätt att identifiera sig med mamman och vardagen och allt det vanliga som händer varje dag. Dottern har aktiviteter. Dottern umgås med kompisar. Dottern är inte alltid inom synhåll. Dottern har mobiltelefon, men om man ringer för ofta är man en jobbig morsa. Att bara ens närma sig tanken på att hon inte kommer hem en dag... Att bara tänka att någon har tagit henne. Tagit henne med våld. Gjort henne illa. Dödat henne. Det är så främmande och så smärtsamt. Och så "det händer inte oss". Hur ska hennes mamma orka? Hur överlever man? Och om man överlever - hur lever man?

En liten Kasper-bild kan väl muntra upp.

Nu är de invigda! De nya heldämpade fotkompisarna alltså. Skaffade ett par igår, plus ett par riktiga springstrumpor. Gav mig ut på en liten invigningsrunda. Var lätt svettig redan när jag började och hade lite ont över njurarna och tänkte att det kanske skulle gå att springa (på mitt lunkande sätt) i max tre minuter i taget och sen gå i 10, typ. Men jag kunde springa den första kvarten utan att stanna! Jag vände, gick ett par steg och sprang i 5-7 minuter till! Sen var jag så nöjd med mig själv, att jag gick resten. Skorna är hur sköna som helst - särskilt tillsammans med strumporna. Nu åker de gamla stackarna i soptunnan.

Maken är ensam i USA och jag känner mig lika ensam här hemma. Tragiskt, eller hur? Snacka om att tycka synd om sig själv. Har löst melodikrysset och skickat in det, druckit en smarrig kopp pulverkaffe med skummad grädde, tömt komposthinken, ätit en äggröra och skrivit lite i den andra bloggen. Väntar på att dottern med kompis ska komma promenerandes. Sen ska det köras fram och tillbaka till stall, som vanligt. Kanske man ska åka och kolla på springskor? De jag har är helt trasiga. Inte bra. Speciellt inte nu när mitt knä har börjat "ha sig" igen. Har i ett par år trott att jag är ålders-sliten under knäskålen (femuropatellar-artros) - men nu har jag fattat att jag nog har 'chondromalacia patellae'. Brosket under knäskålen blir oregelbundet, det krasar och låter och gör väldigt ont vid vissa rörelser - som djup knäböjning à la nigning t ex. Det går i perioder om några månader - och sen kan det gå över. Men det är ju mycket bättre att ha chondromalaci än artros. Artros...

Jahapp, så var man gräsänka igen. Maken kom knappt hem förrän han skulle iväg igen. Jetlag åt ena hållet byts genast mot en åt det andra. Får väl hoppas att han gör succé även i västvärlden - efter att ha triumferat i öst. Han fick t o m applåder i ett styrelserum i Kina (tror jag att det var) när han berättat hur mycket de behövde köpa in för att systemen skulle fungera. Coolt. Själv kan jag inte skryta med någon succé direkt. Stiltje i jobbet. Uppsatsen har jag lagt ner. Börjar få ont i axlarna. Har inte sprungit en meter i år - trots att jag är anmäld till den där himla halvmaran som tilldrar sig här i stan framåt maj... Blir nog jättebra... ;-) Härmed anropas vårkänslor, planteringslusta och energikickar, tack!

Jag har väl glömt att berätta om min promenad i tisdags? Helt fantastiskt. Kom hem till ett tomt hus, lite matt efter arbetsdagen. Fastnade framför datorn och försökte manipulera mig själv med tankar om att det nog snart skulle bli mörkt och att jag nog inte skulle orka nåt annat än att gå och lägga mig. Har ju inte rört mig på så länge att jag säkert skulle dåna av utmattning... ÄNDÅ! Ändå tog jag på mig underställ, träningsbrallor, sport-BH, några lager tröjor, en nyladdad I-pod och GICK UT! Jag trampade på i rask takt i åtminstone 40 minuter. Med rask menar jag bestämda steg i takt med "15 minutes of fame" (Karl Bartos) eller "Personal Jesus" (Depeche Mode) t ex. Hur härligt som helst. Blev inte andfådd - bara pigg och danssugen. När jag kom hem var det fortfarande ljust, och jag gav mig i kast med rabatten med alla sina ledsna, torra pinnar som behövde forslas bort. Härjade där i säkert en timme, fortfarande med musiken i öronen. Katterna hjälpte till lite också...

Tack P, för tipsen om html-felen i förra inlägget. Det funkade till slut. Idag har jag varit i storstaden igen. Började bra... Tåget var försenat redan från avgångsperrongen, pga att man hade "tekniska problem" med numreringen av vagnarna. Folk sprang hit och dit i ett förvirrat myller. Det är liiite ovanligt att se sådana "ocoola" beteenden just vid 6-tåget. De rutinerade PC-väsk-bärande resenärerna brukar ha järnkoll på var de ska stå och när de kan öppna dörrarna. De brukar stå där och glo rakt ut i luften med en tom, lite trött blick. Men idag var det annorlunda... Det slutade med att tåget blev 45 minuter försenat. Nå. På tal om konstiga kollektivrese-upplevelser. I lördags när jag skulle hem till vischan (som jag bor på) var jag sååå ordentlig. Jag beställde bussen (som man måste) i god tid. Jag lämnade sällskapet så att jag hann med rätt spårvagn för att komma vidare över bron med nåt annat färdmedel. Hoppade av vagnen och spanade efter nästa åkdon. Såg en me...