Ilskebyttan

Man blir fort en vanemänniska. Har levt i resväskor i sex veckor och letade automatiskt i dem igår trots att jag var hemma. Nu kan jag ju hämta kläder i lådor och garderober som vanligt folk. HEMMA! OK... Vi har ingen dusch och det är attans smutsigt och rörigt. Men det är hemma. I två veckor blir nu rutinen att hinna ut ur hemmet innan det blir invaderat av jobbagubbar och duscha på jobbet. Premiär idag och det funkade fint. Bara två veckor kvar.

Har bloggidéer typ varje kväll när jag ligger i dvalan mellan vaken och sovande, men de har liksom alltid vaporiserats på morgonen. Men vad funderade jag på igår? Jo. På folk som tycker. Folk som lägger energi på att tycka saker som inte är viktiga. Och who am I att bestämma vad som är viktigt? Såklart kan jag inte det. Men det kanske handlar mer om att tycka saker om företeelser man inte kan påverka och som inte gör nåt särskilt avtryck på något eller någon egentligen. Just de där "tycken" avsmalnar ofta till rena personangrepp. Och vad är det för bra med det, för nån alls? Ta t ex det här med årets julvärd i SVT. HUR kan det bli så viktigt? Det handlar om en person som ska prata mellan inslagen. På TV! Och tända ett ljus. PÅ TV! Såg några kommentarer igår efter att årets val offentliggjorts - och blev lite rädd för mänskligheten. INGEN skrev något positivt, typ "kul", "lycka till", "roligt för Petra". Kommentarerna handlade bara om hur illa...

Har på mig ringen idag igen. En dag ska jag strosa in i butiken i Gamla Stan och köpa mer. Men tills dess får jag njuta av bilderna på hemsidan. Snor en bild:

Rekommenderar varmt Jul på Tjolöholm. Ska man gå på en julmarknad ska man gå dit. Och gärna en mörk dag. Det är mysigt och juligt och mycket folk. Vi var där i lördags och började med att vara lite effektiva. Gick igenom allt ett varv för att sen återkomma till det vi verkligen ville köpa och bära på. Haha... När jag hade fått syn på silversmyckena så var det lite kört. Det blev inget annat inhandlat när jag hade fått en ring av min man...  Han ville att jag skulle välja. Det gick inte. ALLT var fint. Så han valde själv. Och köpte en stor ring till mig, och sen fanns inga pengar kvar till ost och korv. :) Men det gjorde inget. Inte likt mig att ha så stor ring, men oj vad jag är nöjd. Det är nämligen själva grejen som är grejen. Idén bakom. Det är den som är så "varför-kom-jag-inte-på-det-själv"... Jag vill ha en hel kollektion.

Tänk att vissa saker är extra känsliga och triggar ett uppfostringsanfall hos många av oss. Tänk bara kost, barn och djur. Det är oerhört svårt att få vara ifred och göra som man vill/tycker/tänker när det gäller dessa tre hjärteämnen. Hur många av oss har inte fått "råd" när barnen har varit små? Hur mycket integritet man än försöker ha och hur många böcker och tidningar man än har läst för att skaffa sig en egen "metod" och uppfattning, så nog har omgivningen en hel del att tycka till om. Tycker de. Samma gäller djur. Hunduppfostran består till 10 % av uppfostran och 90 % av försvar av metoder inför ifrågasättande medmänniskor. Diskussioner och tvivel. Så ska man göra och så ska man inte göra. Den gör rätt och den gör fel. Och så har vi kosten. Hur vi äter. Ojojoj. Svårt. Svårt att acceptera när andra äter som de vill. Svårt att t ex inte få bjuda på det man vill bjuda på. "Lite kan du väl ta? Du kan väl göra ett undantag idag?" Tänk om jag skulle ...

Snart får jag flytta hem. Det ska bli skönt. Inte för att detta är så hemskt egentligen... Ett stort rent hus, tvättmaskin och två knasgosiga katter, är väl inte alla förunnat. Men det ska bli gött att komma hem. Hem på riktigt. Och leva vardag med mannen igen. Och inför imorgon laddar jag för att prata med säljaren. Nu får det vara nog med trams i telefonen. Jag vill ha det i skrift. Och jag vill att det vi kommer överens om ska gälla även efter en månad. Nu är smekmånaden slut. Ska det bli det huset vi vill ha, behöver vi nog uttrycka oss tydligt. Fr o m nu. Upp till huskamp! - Posted using BlogPress from my iPad

Lagerhuset Har haft en trevlig och god eftermiddag på stan. Först åter till gamla jobbet för att visa kollegor från nya jobbet. Kul! Sen "representation" på restaurang Lagerhuset . Vid Järntorget. Hur bra som helst och grymmegod mat. Vad sägs om libanesisk råbiff, sherrygräddpudding eller sallad med hyvlad kålrabbi. Gött!! http://www.lagerhuset.net. Gå dit. - Posted using BlogPress from my iPad

Efter föreläsningen för några veckor sen är Claes Schmidt min idol. Han satte snurr på tankarna och strålkastare på fördomarna. Ny krönika här: http://saraclaes.allas.se/adhd-begavning/

... - Posted using BlogPress from my iPad

När facebook kom in i mitt liv tappade jag typ samtidigt lusten att blogga. Jag fick liksom ur mig allt via små inlägg, och massor av direkt feedback och bekräftelse. En liiiiiten incident under helgen fick mig att fundera på fejjanpaus igen. Har haft det tidigare. H har hoppat av det helt nästan (bara borttagning kvar). Jag är kluven. Allt man vet, vet man från fb. Men i det ingår också att man kan veta för mycket. Ibland är gränsen mellan omtänksamhet och integritetskränkning OOOH så tunn. Lärde jag mig... Och jag vet inte om jag har lust att balansera på den gränsen längre. Jag vill skriva utan att väga orden på guldvåg (mer än man redan gör när man bloggar). Jag KAN tycka att är man med i fejjan-världen får man lite ta seden dit man kommer och leken tåla. Men det är nog fasen inte så. Vissa vill vara osynliga och ha kontroll ändå. Det där orkar jag inte hålla koll på. Kanske jag blir en passiv tittare ett tag. Vill jag skriva och lägga in foton kan detta bli mitt forum. Utan ta...

Är inte arg längre. Brukar inte vara arg så länge. Hörde igår att det gick rykten om hur arg jag är. På bloggen. Haha. Inte många lajks på det inte. Men ibland måste det bara ut.

Idag gör ilskebyttan skäl för sitt namn. VAD ÄR DET MED KILLAR? Jag trodde i min enfald att killar, till skillnad från skitsnackande tjejer, var raka, tydliga och ärliga. I helvete heller. Det tassas. Ojojoj. Får inte höja rösten. Minsta meningskiljaktighet betyder konflikt. Och konflikt är det absolut värsta man kan vara med om! OJOJOJ. "Jag vill inte bli OVÄN med nån om detta!!!". Så det "skitchattas" istället. Mellan kollegor. Så det ser ut som att man jobbar. Och man tycker synd om sig själv. Och det gnälls. Det gnälls nåt så förbannat. För att fråga nån rakt ut vad som gäller hur vi kan samarbeta bäst, det kan man ju verkligen inte göra. Då kanske nån kompis tycker annorlunda och då kan det ju nästan bli KONFLIKT. Så man håller tyst. Så otroligt tyst. Och sen suckar man. För att man inte veeeet nåt. Och det är så röööörigt. BAH!

De senaste dagarna har jag ett flertal gånger använt eller hört begreppet "social katastrof". Om människor som inte beter sig enligt normen, och därmed gör omgivningen förvirrad, sårad eller besviken. Det kan handla om att inte visa intresse för andra människor över huvud taget, att vara otacksam, att vara onödigt sur, att inte delta i konversationer, säga nedsättande saker och att vara nästan elak. Etc. Att inte möta medmänniskan, helt enkelt. När man är en social katastrof - är man medveten om det då? Givetvis är det individuellt och beror på orsaken till katastrofen, men jag tänker att vi uppfostrar varandra. Jämt. Vi speglar oss i varandra, möter blickar, signaler och reaktioner och formar oss därefter. I olika takt och omfattning, men visst gäller det de flesta? Då tänker jag också att man behöver hjälpa de där som inte gör det man förväntar sig i den sociala samvaron. Eller är det naivt? Är det så att de där människorna inte har förmågan att hantera eller ens se sig...

GAD, HSP, DEPP... Jag är så himla ambivalent till diagnosticerandet. Hittade ju HSP-begreppet i början av sommaren och föll pladask. Kände mig hemma. Behövde förklaringen, acceptansen, erkännandet. Det är mycket som stämmer. Men. Också mycket som inte stämmer. Vad är det som klassificerar skillnaden mellan psykisk sjukdom/störning och normala variationer resp varianter? När handlar det egentligen bara om (mer eller mindre tillfälligt) låg självkänsla och osäkerhet? Det finns såklart markörer och kriterier för det där och det är säkert solklart i psykvårdsbranschen. Men jag undrar ändå. Behöver jag sätta ett namn på min känslighet? Highly Sensitive. "Vi" (i den omfattning jag är en sån) är hyperkänsliga för stämningar, känslolägen, tonfall, humör, "klimat". Allt det där kan jag skriva under på. Jag är allt det där - men har alltid sett det som ett fel, en defekt, eller bara ett tecken på dålig självkänsla och därmed hög självfokusering. Något som dämpas om jag bl...

Har mått lite sämre i ett par dagar. Surkärringen jag har på ena axeln kraxar att det är för att jag skrev det där positiva inlägget för ett par dagar sen. Surkärringen upptäckte jag hos Alma. Hon är tjock, kort, skrynklig och gapig. Elak, och tycker aldrig att jag gör tillräckligt. Hon är aldrig nöjd med mig. Tycker alltid att jag ska jobba längre å mer, göra bättre, ha dåligt samvete för allt. Hon står å hötter med näven så snart jag vill ta en paus, gå hem, lata mig eller bara var nöjd med mig själv en stund. Hon är bitter och pessimistisk, och ser det mesta i svart. En del av jobbet hos Alma var att lära mig att hantera kärringen. Hon kommer alltid att sitta där, men jag tränar varje dag på att sluta att lyssna på henne. Hon får sitta där och gnata, men jag försöker lugnt bara säga till henne att jag tar hand om det. Jag har fått för mig att jag inte ska skriva här i detalj om hur jag mår när jag inte mår så jättebra. För att jag inte vill klaga, för att jag inte vill sprida ...

"Jag har inte betalt för att bry mig så mycket", sa en kollega nyss som svar på sin egen retoriska fråga "Hur mycket ska man bry sig egentligen?". Spontant blir jag upprörd en sekund och hinner tänka "HUR kan man tänka så?", "En sån dålig människa". Typ. Sen inser jag att det just är det som är nyckeln. Eller i alla fall en av dem. Jag gör slut på mig själv gång på gång på mina jobb, för att jag bryr mig för mycket. Jag bryr mig om vilken dagsform kollegorna har, om vilket tonfall kunden har, om nån annan kollegas uppförande i nåt ärende som jag inte alls har med att göra, om hela företagets ansvar, om säljarnas etik å moral, om VD'ns managementkunskaper, om hur jag uppfattas i sammanhanget, om ALLT... Jag borde inse att jag inte heller har betalt för att bry mig så mycket. För mig egen skull. Och förmodligen andras. Släpp sargen, ego-tant.

Fick oväntad push från syster. Syster Lisa, som har stor förståelse för psykiska tillstånd och känsliga själar. Jag har egentligen en stor inneboende lust att skriva, men i perioder trängs den undan. Annat är i vägen och tar plats. Så det blir inlägg ryckvis. Jag har varit min sista gång hos Alma. Det finns gamla inlägg om avsked hos terapeuter i den här bloggen. Senast hette hon Lena. Nu hette hon Alma. De gånger jag har gått i terapi, har jag alltid upplevt den sista gången på samma sätt. Båda vet att det verkligen är sista gången. Inte för att man har bestämt det innan, utan för att det ÄR det. Så var det även den här gången. Vi lutade oss tillbaka och samlade ihop mina 8 ggr (inte så många ju). Gjorde en sammanfattning av mitt psyke. Mitt nuvarande tillstånd/läge. Och vi kom fram till att jag hade gjort ett bra jobb. VI hade gjort ett bra jobb. Igen. Det gick relativt fort den här gången, men det kanske beror på att det inte var så länge sen förra gången och att allt det jag lä...

...just ida e ja stark, just ida mår ja bra... Det går åt rätt håll. Det går att kliva ur tröttheten. Det går att kliva i ett bättre självförtroende. Tänk om det t o m går att hitta lugnet inombords en dag. Jag vill tro det.

Fastnade visst i diagnosträsket. Tror fortfarande att jag har HSP i mig - det gör det lättare att stå ut med mig själv - men det känns inte längre lika viktigt. Efter en vilsam sommar och idogt mentalt arbete, har självförtroendet sakta börjat smyga sig på igen. Jag är fortfarande känslig, men har (åter) ändrat tankemönster. Jag ersätter gammalt ältande med nya tankar. Även om jag bara är en bit på väg, så är det på rätt väg. Till skillnad från i våras. Den vägen var fel. Sakta, sakta rättar det till sig. Igen. Allt är inte mitt fel. Livet måste inte vara en strid. Andas. Vila. Återhämta. Spring. Pausa. Sätt gränser. Älta inte. Några av mina ersättningstankar... De hjälper.

För en gångs skull håller jag med Peter i nästan allt. Kommentaren på förra inlägget alltså. Men min vana trogen måste jag vända mig emot NÅT av det... Jag håller med om att det har gått inflation i diagnoser - och det är anledningen till att jag är tveksam till att egentligen ens använda nån bokstavskombination för det jag tror att jag är. MEN. Ibland är det (och det vet om någon, du, Peter) förbannat viktigt att faktiskt få en diagnos. För att få rätt behandling och bemötande t ex... I mitt fall är det verkligen inte viktigt på det viset - men att faktiskt hitta likar, är viktigt. Att hitta andra som - oavsett vad de kallar det - upplever samma sak som jag själv. Det gör att min egenvård går mycket lättare. Jag får mycket lättare att förstå och ffa förlåta mig själv för att jag är som jag är. Jag är inte den enda konstiga på jorden. För om det bara var mig det var fel på, måste resten vara rätt och det borde vara jag som ska ändra på mig. Om vi är en hel hög med människor som är ...