Dagens upplevelse
Förmodar att F kommer behandla samma ämne som jag idag. Ska bli intressant att jämföra uppfattningar sedan. Misstänker att han kör mer i humorspåret än jag.
Pratade med grannen under morgonens stavpromenix om att tiden går fort, att dagarna bara försvinner och att det känns som att man slösar bort sin tid. Ju äldre man blir desto mer mån blir man om att göra något värdefullt och minnesvärt varje dag.
Dagens "inte-slarva-bort-tiden"-grej är redan gjord. Vi har sett en skylt "Loppis varje dag 11-19" i flera veckor, men varje gång vi har försökt hälsa på, har skylten varit borta. Det var nästan så idag också, men vi hann innan hon hann stänga och gå till kiosken. Hon, det är loppisföreståndaren. Redan på gården märkte man att den som vistas där inte anpassar sig till det "vanliga". Det var fantastiskt stökigt utanför huset och det låg drivor av skrot i gräset.
När vi kom in möttes vi av en liten späd, rödhårig, finskbrytande (eller finlandssvensk - jag kan inte höra skillnad, vilket i sig är riktigt dåligt) kvinna. Hon hade mittbena och lösa flätor. Och bakom henne, runt henne, överallt, kryllade det av saker. Och mitt i alla sakerna kryllade det ännu mer. Av kattungar. 11 st helt bedårande, ulliga, busiga, nyfikna små typer. Det luktade starkt av använd kattlåda och det kändes inte helt rent överallt. Hon visade oss in i ett fullständigt fullbelamrat rum. Där var loppisen. (Loppis kanske var helt rätt benämning, med tanke på hur det kändes som att det kröp under kläderna när vi åkte därifrån.)
Hon lämnade oss ifred därinne bland flugor, döda spindlar och saker. Otroligt många saker. Vi klev över några och slog i huvudet i andra. Kitschiga prylar, gamla leksaker, tekoppar, lampor, böcker och t o m ett kassettdäck och en förstärkare.
Vi smög försiktigt omkring en stund och kom till slut ut med en fotogenlampa, fyra pocketböcker, en champagnekylare med "Moët & Chandon"-etiketter samt två Kwak-glas med tillhörande ställningar (och en död spindel). Hon tittade på grejerna och sa "40 kr". (!!!) "Eh, du ser att han har grejer också?", försökte jag. "Jaja, jag ser. 40 kr. "
Vi sa inget, men just då kändes det som att jag ville pruta åt fel håll. Jag ville ge henne ett högre motbud. Bara lampan hade säkert betingat 40 spänn i vilken annan lumpbod som helst. Men vi sa inget. Som kompensation (tror jag att det var) lovade vi i princip att komma tillbaka. "Ja, ni är välkomna! Så ska jag plocka fram fler saker". "Fler???", tänkte vi. Finns det fler?
Den här damen går nog in under epitetet "original" som vi vanliga, "ooriginella", lite slarvigt brukar säga. Hon är helt och hållet hon. Hon är inte stöpt i samhällets mall. Hon bryter konventioner. Hon lever på sitt sätt. Inte det sätt som vi andra tycker att hon ska, utan sitt sätt. Med elva kattungar och deras 4 mammor i ett ruskigt rörigt hus som luktar kattkiss och med ett gäng hönor på gården.
Jag skäms lite över att jag blir fascinerad av de udda och ovanliga. Som om man har rätt att beskåda och bedöma dem. Som om alla original kan klumpas ihop till en liten märklig grupp som inte gör som seden bjuder. En grupp som många stämplar som "konstiga" och "knäppa" och som det är "synd om". Jag tror att jag är avundsjuk. Avundsjuk på att de vågar och orkar stå emot. Kanske är det så att många inte ens haft något val. Men de måste rimligtvis stöta på många hinder i livet. Ffa människor som tycker saker om dem. ("Dem". Nu var jag där igen. Generaliseringen som jag har så svårt för. "Originalen" är var och en unika individer. Inte en homogen grupp. Inte de heller. Såklart. Men ibland är det svårt att undvika gruppindelningen...)
Vi ska åka tillbaka till henne när skylten är framme någon gång längre fram. Absolut. Och kanske t o m betala mer än det hon säger. För hon verkar inte ha något sinne för affärer...
Pratade med grannen under morgonens stavpromenix om att tiden går fort, att dagarna bara försvinner och att det känns som att man slösar bort sin tid. Ju äldre man blir desto mer mån blir man om att göra något värdefullt och minnesvärt varje dag.
Dagens "inte-slarva-bort-tiden"-grej är redan gjord. Vi har sett en skylt "Loppis varje dag 11-19" i flera veckor, men varje gång vi har försökt hälsa på, har skylten varit borta. Det var nästan så idag också, men vi hann innan hon hann stänga och gå till kiosken. Hon, det är loppisföreståndaren. Redan på gården märkte man att den som vistas där inte anpassar sig till det "vanliga". Det var fantastiskt stökigt utanför huset och det låg drivor av skrot i gräset.
När vi kom in möttes vi av en liten späd, rödhårig, finskbrytande (eller finlandssvensk - jag kan inte höra skillnad, vilket i sig är riktigt dåligt) kvinna. Hon hade mittbena och lösa flätor. Och bakom henne, runt henne, överallt, kryllade det av saker. Och mitt i alla sakerna kryllade det ännu mer. Av kattungar. 11 st helt bedårande, ulliga, busiga, nyfikna små typer. Det luktade starkt av använd kattlåda och det kändes inte helt rent överallt. Hon visade oss in i ett fullständigt fullbelamrat rum. Där var loppisen. (Loppis kanske var helt rätt benämning, med tanke på hur det kändes som att det kröp under kläderna när vi åkte därifrån.)
Hon lämnade oss ifred därinne bland flugor, döda spindlar och saker. Otroligt många saker. Vi klev över några och slog i huvudet i andra. Kitschiga prylar, gamla leksaker, tekoppar, lampor, böcker och t o m ett kassettdäck och en förstärkare.
Vi smög försiktigt omkring en stund och kom till slut ut med en fotogenlampa, fyra pocketböcker, en champagnekylare med "Moët & Chandon"-etiketter samt två Kwak-glas med tillhörande ställningar (och en död spindel). Hon tittade på grejerna och sa "40 kr". (!!!) "Eh, du ser att han har grejer också?", försökte jag. "Jaja, jag ser. 40 kr. "
Vi sa inget, men just då kändes det som att jag ville pruta åt fel håll. Jag ville ge henne ett högre motbud. Bara lampan hade säkert betingat 40 spänn i vilken annan lumpbod som helst. Men vi sa inget. Som kompensation (tror jag att det var) lovade vi i princip att komma tillbaka. "Ja, ni är välkomna! Så ska jag plocka fram fler saker". "Fler???", tänkte vi. Finns det fler?
Den här damen går nog in under epitetet "original" som vi vanliga, "ooriginella", lite slarvigt brukar säga. Hon är helt och hållet hon. Hon är inte stöpt i samhällets mall. Hon bryter konventioner. Hon lever på sitt sätt. Inte det sätt som vi andra tycker att hon ska, utan sitt sätt. Med elva kattungar och deras 4 mammor i ett ruskigt rörigt hus som luktar kattkiss och med ett gäng hönor på gården.
Jag skäms lite över att jag blir fascinerad av de udda och ovanliga. Som om man har rätt att beskåda och bedöma dem. Som om alla original kan klumpas ihop till en liten märklig grupp som inte gör som seden bjuder. En grupp som många stämplar som "konstiga" och "knäppa" och som det är "synd om". Jag tror att jag är avundsjuk. Avundsjuk på att de vågar och orkar stå emot. Kanske är det så att många inte ens haft något val. Men de måste rimligtvis stöta på många hinder i livet. Ffa människor som tycker saker om dem. ("Dem". Nu var jag där igen. Generaliseringen som jag har så svårt för. "Originalen" är var och en unika individer. Inte en homogen grupp. Inte de heller. Såklart. Men ibland är det svårt att undvika gruppindelningen...)
Vi ska åka tillbaka till henne när skylten är framme någon gång längre fram. Absolut. Och kanske t o m betala mer än det hon säger. För hon verkar inte ha något sinne för affärer...
Kommentarer