Behövde en kick
Har varit sänkt, trött, låg och sur i flera dagar. Har inte hållit mitt löfte till mig själv om att motionera. Har ätit godis. Har varit grinig på jobbet. En riktig surkärring. Tills nu. Lite bekräftelse var det som behövdes. Sitter nu och väntar på tåget som ska ta mig hem från intervjun. Kan min grinighet ha varit uttryck för vanlig jämrans nervositet?
Vilken intervju var det i ordningen? Trodde att jag egentligen inte var intresserad och att jag hade fel bild av yrket. Men det blev mycket bättre än jag trodde. I samtalet kändes det som att jag är som gjord för den här platsen. Små smolk dock - resor och att det är en ny tjänst.
Det där har jag ju gjort förut. Visst - tiderna var andra då. Allt var annat då. Men ändå klämtade en stor varningsklocka där inne. Och jag vet ju bättre än att bli jublande optimistisk. Det brukar skita sig. Bättre att tro att det inte blir nåt, såklart. I sann Alex-stil. Men va skönt det var att få känna sig intressant i en timme...! Och kompetent. Och erfaren. Lilla jag.
Kanske kan det vara så att det inte är meningen att jag ska få nåt jobb förrän rätt dyker upp. Kanske är det meningen att jag ska tycka att det är ganska skittråkigt på det nuvarande jobbet. Kanske är det straffet för att jag tog Kodak-jobbet i ren rosamolnig glädjeyra. Det passade ju inte mig egentligen. Eller...? Eller var det så att det OCKSÅ var meningen. Att jag skulle lära mig den läxan. Och bli lite klokare? Men ibland är priset så högt. Jag vill komma nån vart nu. Tycker att det är min tur. Eller kommer jag aldrig att bli nöjd? Är det DET som är problemet?
Många frågor. Inga svar. Men jädrar vad skönt det känns nu. Just nu. Carpe NU. Och nu.
Vilken intervju var det i ordningen? Trodde att jag egentligen inte var intresserad och att jag hade fel bild av yrket. Men det blev mycket bättre än jag trodde. I samtalet kändes det som att jag är som gjord för den här platsen. Små smolk dock - resor och att det är en ny tjänst.
Det där har jag ju gjort förut. Visst - tiderna var andra då. Allt var annat då. Men ändå klämtade en stor varningsklocka där inne. Och jag vet ju bättre än att bli jublande optimistisk. Det brukar skita sig. Bättre att tro att det inte blir nåt, såklart. I sann Alex-stil. Men va skönt det var att få känna sig intressant i en timme...! Och kompetent. Och erfaren. Lilla jag.
Kanske kan det vara så att det inte är meningen att jag ska få nåt jobb förrän rätt dyker upp. Kanske är det meningen att jag ska tycka att det är ganska skittråkigt på det nuvarande jobbet. Kanske är det straffet för att jag tog Kodak-jobbet i ren rosamolnig glädjeyra. Det passade ju inte mig egentligen. Eller...? Eller var det så att det OCKSÅ var meningen. Att jag skulle lära mig den läxan. Och bli lite klokare? Men ibland är priset så högt. Jag vill komma nån vart nu. Tycker att det är min tur. Eller kommer jag aldrig att bli nöjd? Är det DET som är problemet?
Många frågor. Inga svar. Men jädrar vad skönt det känns nu. Just nu. Carpe NU. Och nu.
Kommentarer