Badgäster och släktrelationer
Igår fyllde min lillasyster 20 år. Det faktumet gjorde mig ännu äldre än jag kände mig innan igår.
Jag babblar mycket om åldersnoja, eller hur? Måste spegla min omedvetna livskris. Allt tjat om att jag närmar mig 40... Jag som fortfarande undrar vad jag ska bli när jag blir stor... Mitt plötsliga motionsdille (även om det inte var det första sådant jag har haft - de brukar ta slut ganska fort dock)... Mamma och jag börjar prata om saker som var och fanns när jag var liten. Det känns som att jag i flera år levt bara mellan då och sen. Som om barndomen inte fanns, eller är förträngd. Nu börjar den påminna mig om sin existens genom doftminnen, platser som betydde olika saker, relationer etc etc. Är det ett förstadium till regression, eller är det en naturlig fas?
Hur som helst är jag VÄLDIGT nöjd över min joggingtur i morse. Kl 07.00 ringde larmet. 07.15 sprang jag ut ur mammas trädgård. Och jag slutade inte att springa förrän 25 minuter senare! OK, det var en mycket kortare tur än jag brukar, men jag SPRANG HELA TIDEN!!! Helt otroligt. Jag kan...! Och faktum är att stoltheten över att övervinna dålig karaktär och lättja är mest värt. Om jag sedan kan bli lite mindre i omfång, lite mindre "mjuk" (som F säger) och lite bättre i form, så är det ju en käck bonus.
Jag babblar mycket om åldersnoja, eller hur? Måste spegla min omedvetna livskris. Allt tjat om att jag närmar mig 40... Jag som fortfarande undrar vad jag ska bli när jag blir stor... Mitt plötsliga motionsdille (även om det inte var det första sådant jag har haft - de brukar ta slut ganska fort dock)... Mamma och jag börjar prata om saker som var och fanns när jag var liten. Det känns som att jag i flera år levt bara mellan då och sen. Som om barndomen inte fanns, eller är förträngd. Nu börjar den påminna mig om sin existens genom doftminnen, platser som betydde olika saker, relationer etc etc. Är det ett förstadium till regression, eller är det en naturlig fas?
Hur som helst är jag VÄLDIGT nöjd över min joggingtur i morse. Kl 07.00 ringde larmet. 07.15 sprang jag ut ur mammas trädgård. Och jag slutade inte att springa förrän 25 minuter senare! OK, det var en mycket kortare tur än jag brukar, men jag SPRANG HELA TIDEN!!! Helt otroligt. Jag kan...! Och faktum är att stoltheten över att övervinna dålig karaktär och lättja är mest värt. Om jag sedan kan bli lite mindre i omfång, lite mindre "mjuk" (som F säger) och lite bättre i form, så är det ju en käck bonus.
Kommentarer