Regn, kattungar och barn.
Äntligen kom regnet.
Och äntligen kom dottern hem igen, efter fyra veckor hos pappa och en på ridläger. Har saknat henne. Såklart.
Och äntligen kommer det nog kattungar idag. Eller i natt. Eller kanske i morgon. Cissi (katten) är lite orolig, bäddar här och där, kurrar och jamar och tittar på oss med en lite förtvivlad blick. Hoppas att det går bra den här gången. Det kan ju inte gå så mycket sämre än den förra.
Nu har jag äntligen semester och det är grymt svårt att inte tänka på jobbet. OK, det kanske är normalt den första dagen, men jag vill helst släppa det så fort som möjligt. Det blev ju inte enklare när jag såg att flera hade ringt på morgonen och ett mail i telefonen skvallrade om att de har haft stora problem och desperat ropat på hjälp. Då får jag dåligt samvete.
Jag tror nämligen att jag är född med dåligt samvete. Jag tror att jag har skuld i allt. Om man nystar ordentligt, så kan man nog hitta mig någonstans där i slutet av orsakskedjan. Libanon-kriget, klimatförändringarna, svältdöden, åskoväder, you name it. Så självklart kan jag inte ha semester utan att ha dåligt samvete. Allt som händer händer säkert för att jag inte är där eller för att jag har gjort fel eller för att jag inte har gjort det jag borde eller ... Vet inte om det kallas dålig självkänsla eller egocentrering eller bara fel i skallen. Så är det i alla fall. Men jag vet ju att det inte är så. Eller? Är det fel av mig att kräva semester sådär? Kanske borde jobba jämt. Jag kanske inte har rätt till ledigt egentligen...? Eller? - Va? ÄR jag inte oumbärlig???
Och nu kom den första kattungen. Mamma Cissi tvättar honom/henne våldsamt. Går inte att ligga och mysa där inte. Nä, man ska fara runt som en liten vante. Det verkar som att hon ska klämma ut fler. Får se hur snart det blir. Återkommer. Dottern och granntjejen övervakar förlossningen. Mellan MSN-chattningarna...
Och äntligen kom dottern hem igen, efter fyra veckor hos pappa och en på ridläger. Har saknat henne. Såklart.
Och äntligen kommer det nog kattungar idag. Eller i natt. Eller kanske i morgon. Cissi (katten) är lite orolig, bäddar här och där, kurrar och jamar och tittar på oss med en lite förtvivlad blick. Hoppas att det går bra den här gången. Det kan ju inte gå så mycket sämre än den förra.
Nu har jag äntligen semester och det är grymt svårt att inte tänka på jobbet. OK, det kanske är normalt den första dagen, men jag vill helst släppa det så fort som möjligt. Det blev ju inte enklare när jag såg att flera hade ringt på morgonen och ett mail i telefonen skvallrade om att de har haft stora problem och desperat ropat på hjälp. Då får jag dåligt samvete.
Jag tror nämligen att jag är född med dåligt samvete. Jag tror att jag har skuld i allt. Om man nystar ordentligt, så kan man nog hitta mig någonstans där i slutet av orsakskedjan. Libanon-kriget, klimatförändringarna, svältdöden, åskoväder, you name it. Så självklart kan jag inte ha semester utan att ha dåligt samvete. Allt som händer händer säkert för att jag inte är där eller för att jag har gjort fel eller för att jag inte har gjort det jag borde eller ... Vet inte om det kallas dålig självkänsla eller egocentrering eller bara fel i skallen. Så är det i alla fall. Men jag vet ju att det inte är så. Eller? Är det fel av mig att kräva semester sådär? Kanske borde jobba jämt. Jag kanske inte har rätt till ledigt egentligen...? Eller? - Va? ÄR jag inte oumbärlig???
Och nu kom den första kattungen. Mamma Cissi tvättar honom/henne våldsamt. Går inte att ligga och mysa där inte. Nä, man ska fara runt som en liten vante. Det verkar som att hon ska klämma ut fler. Får se hur snart det blir. Återkommer. Dottern och granntjejen övervakar förlossningen. Mellan MSN-chattningarna...
Kommentarer