Min typ

(Inte mycket tjo och tjim i det här inlägget, men ibland måste tankarna ut.)

Är en person som har nära till stress. Skillnaden nu mot förr, är att jag är medveten om det och kan (oftast) hantera det. Jag har jobbat med det, på det, för det, under rätt lång tid och börjar ha koll på vad som gör mig stressad och hur jag ska hejda de värsta fysiska attackerna.

Jag tror att vi alla som går in i väggen, blir utmattningsdeprimerade, livströtta och får panikångest, egentligen inte alls kan skylla på omständigheter eller arbetsmiljö eller chefer i särskilt många av fallen. (Ja, i vissa, självklart, men nu pratar jag generellt).

Jag tror att vi kan skylla oss själva.

Och det är ju inte stressande...alls...

Jag tror att vi som hamnar där är av samma skrot och korn. Vi är en sort som lyssnar utåt, men aldrig inåt. Vi är en sort som struntar i vår egen kropps eviga hojtande, för att istället lyssna på alla andra kroppars röster. Och det värsta är att de andra rösterna ibland är påhittade. Av oss själva. Vi lyssnar hellre till röster som vi tror att vi hör, än det evigt pågående ropandet inifrån.

Vi är till lags och anpassar oss. Till vadå?
Vi lever upp till förväntningar. Förväntningar som ofta inte ens finns, annat än i vår egen fantasi.
Vi strävar och tror på kampen som en drivkraft. Njuta är för andra, och förresten har vi inte tid.
Vi offrar oss och undertrycker våra egna behov.
Vi ställer upp på andras krav.
Vi tar ansvar. För allt.
Vi gör saker mot vår vilja.
Vi tar ingen plats.

Till slut tystnar de inre rösterna. De ger upp.
Vi vet inte längre vad vi vill.
Vi vet inte längre vad vi känner.
Vi vet inte längre vad vi behöver.

Då gör våra kroppar det enda som återstår.
De skriker ett sista skrik. Tyst.
Vi blir feta, trötta, sjuka, oroliga och deprimerade. Vi får ångest, panik, ont och hjärtklappning. Musklerna knyter ihop sig.Vi kan inte andas. Vi kan inte sitta still. Inte läsa. Inte vila. Inte springa.

Vi kan inte hjälpa att vi blev såna. Men vi kan inte heller skylla på andra. Möjligen är samhället speedat. Möjligen är kraven höga. Möjligen är livspusslet onödigt krångligt. Men de flesta klarar av det.

Vi som inte riktigt gör det, behöver få hjälp med att ändra tankemönster. Byta mindset, som det heter. Först då, kan vi börja om, slappna av och leva.

Men innan vi kommer dit, behöver vi sluta stressa för att vi känner skuld för att vi inte tar hand om oss själva så att vi kan sluta stressa...