Porten

Vissa saker skriver jag i en hemlig, privat, nätdagbok. Den här är ju inte så hemlig, men ibland blir den ganska privat. Och ibland vet jag inte riktigt på vilken sida privatgränsen jag vill skriva. Vem är det som vill lägga ut privata funderingar till allmän läsning? Är det exhibitionisten eller medmänniskan? Kanske det ena inte måste utesluta det andra, så länge det inte finns destruktiva element i exhibitionismen?

De senaste dagarna har jag skörat till mig igen. Jag får sällan förvarningar om det. Det händer bara. Eller. Det gör det nog egentligen inte, men det räcker med små, små snubblingar, för att det skyddande skalet ska öppnas på vid gavel. Ett av alla mina livsmål är att kunna styra stängning och öppning av det där skalskyddet. Att använda mitt kontrollbehov till just det, och inte till att styra det som pågår innanför skalet.

Men jag är inte där än. På länge, antar jag. Så jag blir fortfarande överraskad när det går upp för mig att det är vidöppet. Överraskad när jag känner långsamma, tysta tårar rinna. Överraskad när ensamheten blir en plötslig plåga. Överraskad när  paniken snörper åt svalget. Och lika överraskad när jag vaknar en dag och portarna har stängts till igen.

Den där skalporten var något jag och Lena pratade om. Vi kom fram till att det optimala vore att ha den lite lagom på glänt för det mesta, men att tyst och friktionslöst kunna dra till resp öppna när jag, C, vill och behöver.

Men än så länge är det största framsteget att jag är medveten om att öppettiderna inte annonseras i förväg.