Typ velig, eller?

Jag är nog nuförtiden (?) den veligaste jag känner. Särskilt när det gäller materiella ting. Ska jag ha bilen kvar eller inte? Ska jag egentligen ha motorcykel eller inte? Om jag ska ha det, vilken sort ska jag ha? Tycker jag egentligen att det är så himla härligt med motorhoj? Ska jag inreda si eller så? Tycker jag om blommor? Ska jag ha kvar CD'sarna? Och var ska jag ha dem? Och hur var det med bilen nu då? Skulle jag ha den, eller?

Jag måste vänta och känna och tänka och vänta lite till, innan jag vet vad jag ska göra. Och då brukar det bli rätt. Men det tar lite tid. Lite för lång tid kan andra tycka. Och då tycker jag också det. För jag kan inte bestämma mig för vad jag tycker utan att kolla med de andra. Eller? Hur är det egentligen?

Idag lämnade jag in bilen på verkstan. Hämtade den runt lunch. Körde den igen vid 20-tiden, och då pajade den igen. Just såna grejer kan ju lägga tyngd i "byt-bil"-skålen. Men man kan ju inte byta bil som är trasig. Och den är ju bra. Egentligen. Men just nu är den dum. Och då är det bra med hoj. Eller? Jo. Idag. Var det det. Får se i morgon.

Flera människor i mitt liv har sagt - och säger - att jag tänker för mycket. För länge. För krångligt. För mycket, helt enkelt. Jag försöker kontrollera livet med tänket. Och det går sådär.

Ja? Men är det dåligt alltid det då? Är det inte bra också? Ibland? Eller?

Spelar ingen roll, för jag vet inte hur man stänger av. Jag är född med påslaget tänk. Och då blir det veligt. Men det blir så himla bra när det är klart. Det tar en stund innan det blir det, bara...

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Leila

Inre läkning

Mjuka värden