Ilskebyttan

Känner mig lite stolt idag. Tog mig i kragen och trängde mig in i någons liv. En släkting som har haft lite mer otur i sitt liv än många andra. En person som av olika anledningar avvikit från standardstigen. En person som alla vill justera. Göra normal. Sätta i den vanliga fållan. Den här personen mår inte så bra just nu. Har inte mått bra på flera år. Men jag får en känsla av att hans stig kommer att fortsätta att vara en annan än vi vanliga fegisars stig. Han kommer att trampa upp en egen och må bra i det. Han ska bara bli fysiskt frisk först. Sen ska han fira. Resten av livet. Hoppas att jag får vara med på kalaset.

Jag är av sorten som glömmer att vila. Jag kan t om tycka lite att de som är "trötta" och "slitna" och måste "viiiila" efter en dags vanligt arbete, har en släng av lättja i kroppen. Flegmatiker. Slöa. Men det handlar som vanligt om avundsjuka. Jag har med åren fått väldigt svårt att vila. Att slappna av. Jag kan fan inte. Ligger jag ner utan att sova, sysslar jag med nåt. Är det inte bokläsning så är det TV-tittning, och är det inte det så är det iPhone-petning, och är det inte det så är det korsord, eller sudoku, eller radiolyssning eller iPodlyssning eller lite mer läsning eller...  Och ligger jag inte ner så är jag rastlös. Måste peta på nåt, promenera nånstans, kolla på nåt, göra nåt. Satan i gatan. Tröttsam människa den här. Och jag vet ju att jag, verkligen, absolut, jag, behöver vila. Aktiv vila, är vad jag borde ägna mig åt. Det är ju så lätt att fatta att t o m mammas hund skulle begripa. Jag har ju gått i all möjlig terapi för detta. Jag har...

Såg en bäbis med glasögon idag. Jättekonstigt när han/hon hängde i en babybjörnaktig bärsele med BRILLOR på den lilla bäbisnäsan. Vet inte ens om det var glas i. Varför, liksom? I morgon drar både jag och barnets pappa, och lämnar barnet ensamt på midsommar. En snart 16-åring. Lämnar vi i stan. Det känns konstigt. Det kanske inte bara känns så, det ÄR nog konstigt. Men hon verkar nöjd... Hoppas att det håller hela vägen.

Det skulle jag vilja att nån gjorde ibland. Tog rygg. På mig. Alltså tog min rygg. Inte nog med att den är orak som en slaktkrok. Den är klen också. Gör ont. Blir stel. Är svag. Springning genomförs sällan, men när jag äntligen nån gång har ork och lust att ändå göra det, funkar det inte för att ryggen och bäckenet beter sig som gjutet. Eller inte beter sig allt. Bara gör ont och medvetet hindrar varje försök till löprörelse. Allt beror säkert på att jag rör mig fel eller för lite eller tränar dåligt eller inte alls. Allt är mitt eget fel. Och allt det där ger ryggen ännu fler attribut. Den är tjock. Jag har inte varit smal sen 12-årsåldern, men måste jag alltid bli extra fläskig på ryggen? Räcker det inte som det är med den? Det finns andra ställen som skulle behöva lite påfyllning, men nä. Veck och valkar på ryggen. Det ska jag tydligen ha. BLÄ. Igår var jag ilsken. I form av ett kort utbrott. Idag är jag missnöjd. Det är mycket värre.

Nån tyckte att jag skulle skriva av mig. Ilskan. I bloggen. Och när man tänker på det så, ja. Såklart. Jag är arg. Eller. Var arg. Den där ilskebyttan som bor i mig, hon är förvisso ilsken, men hon är snabb också. Snabbarg. Hon svär och gormar och smäller i dörrar (om hon går igenom nån) och kastar grejer (om hon håller i nån) och smäller näven i väggen (om hon står vid nån) men alla de där aktiviteterna måste utföras inom ett visst tidsfönster. För när fönstret är slut, är arget borta. Oftast bra, men ibland lite snopet. "Jag är arrrrrgh!!!....eller??". Så inte blev det nåt avskrivande. För ilskan är redan borta. Vad jag var arg på? Socialpsykologitentarättaren. Han har snubblat runt bland siffrorna som värsta alikan. Och det är tur att han inte är anställd vid matematiska institutionen. Maxpoäng var 40. Godkänt-gränsen 42. Enligt resultatet. Jag vet inte. Svårt att få ihop. 42 får man ju egentligen inte ens in. Om man inte pratar om meningen med livet. Så först var ja...

Bloggdesignen är hej und hå. Upp och ner. Är inte alltid överens med Blogger. Men vi kämpar på.

Rubriken är dubbelbottnad. Jag känner lite för att blogga igen. I'm back. Kanske. Sen har jag attans ont i ryggen också. My back.

Är en människa med minst en inneboende sträng bordesägare. Inte bordes-ägare alltså, utan borde-sägare. En del av mitt jobb med terapeuten handlade om att reda ut varifrån alla mina borden kommer ifrån, om jag verkligen vill ha och behöver dem, och hur jag ska göra för att bli av med dem. Jag trodde att jag hade blivit lite bättre på att ersätta borde med vill, och att städa ut några borden helt, men i samband med flytten av den överdrivna mängden grejer, och att det därför tar sån tid att få saker i ordning, skriker de på mig igen. BORDE tömma en låda till. BORDE rensa i förrådet. BORDE vara klar snart. BORDE inte sitta stilla och göra ingenting. Nånsin. Jag är trött på de där bordena. Det är väl bara mig det hänger på? Det är ju jag som ska leva i stöket? Mår jag bra eller dåligt i det? Hur bråttom är det egentligen? Kan inte vissa saker få ta sin tid? - Nä...det BORDE väl vara klart nu? SÅ lång tid kan det väl inte ta? Grrr, vad det är svårt att låta bli att lyssna på de där skitr...

Äh. Fasen. Detta blir ju plötsligt ett inlägg om dagen. Jag som skulle vänta. Men det kan vara ett tillfälligt anfall iofs. Be prepared. Igår var jag hos Lena  för sista gången. Sista gången för den här gången. Ingen kan veta om vi träffas igen. Det kändes bra. Vi "gjorde slut" snyggt. Jag fick en sten. Tänkte på havet. Vi grät lite. Hon har hjälpt mig mycket. Visat mig vägen in. In till mitt i mitten av mig själv. Där kärnan finns. Och där lilla jag finns. Henne som jag ska hålla om ibland.  Låter flummigt, men är på riktigt när man är där. Jag har blivit berörd, ledsen, glad, överraskad och lite småarg. Och kanske lite mer arg ibland. Och Lena har varit där hela tiden.  Alla borde ha en Lena ibland.

Tänkte i morse på mörkret. Jag gillar inte höstmörkret. Gillar inte att det är mörkt både i början och slutet av dagen och däremellan hinner man inte ut. (Och inte är det fasta heller).  Allt är mörkt. Då blir livet mörkt. Jag andas mörk luft. Ända till april.

Verkar som att jag har glömt hur man gjorde. Ska man sätta rubrik? Och etikett? Och skriva hela meningar? Äh. Det sista struntar jag i. Gör väl som jag vill. Och jag har SÅ MYCKET att skriva. Egentligen. Om livet. Om självet. Om jaget. Om kännet. Och tycket. Men inte än. Sen.

Blev påmind av grannan om att blogga igen. Kul att någon vill läsa. Jag LÄNGTAR verkligen efter att börja blogga. Men det är inte tid och dags. Än. Inte riktigt än. Snart. Jag behöver ladda länge. Lite till åtminstone. Håll ut.

Skriver inte överdrivet mycket själv, men måste rekommendera alla som läser något ö h t att läsa min syster-kusins nystartade blogg. Hon är den starkaste människa jag känner och hon blir bara klokare och klokare för varje dag. Och ändå måste hon lida såhär .

Fick lite skrivlust. Vet aldrig när den kommer, så jag passar på. Tänker så mycket. Tänker ofta att jag skulle skriva ner det jag tänker där och då. Men glömmer bort det sen. Kanske ska skaffa en diktafon. Eller inte. Kanske det är lika bra att vissa tankar kommer och går. Fladdrar bort. Pendlar mellan att vilja göra saker aktivt hela tiden, konstant, för att slippa tänka - och att vilja sitta ner och tänka för mig själv i flera dagar. Tar nog livet på för stort allvar - men så har det alltid varit och kommer förmodligen så att alltid förbli. Jag gillar nog egentligen att gräva ner mig i mer eller mindre depressiva tankegångar. Jag känner att jag lever då. Först då. Och jag vet att många runt mig blir besvärade av det. Tänk om jag kunde skratta lite och skoja lite istället... Släppa loss... Men jag kanske ska börja gilla den där allvarliga. Det kanske blir lättare då. Samtidigt snurrar det i skallen av allt "go" och all inspiration som jag fick i torsdags. Det var det gamla v...

Måste bara berätta om min iofs ganska lilla och bagatelliga, men ändå viktiga, upplevelse i skoaffären idag. Bara det att jag bestämde mig för att gå till skoaffären när jag just sluppit ur ett försenat tåg och skulle kunnat välja att skynda mig hem, ska jag ha cred för, men bemötandet jag fick när jag faktiskt var där, ska DE ha cred för. Jag köpte ett par ganska ordinära stövlar/boots/vinterskor i början av vintern på Din Sko. Jag har (tyvärr) gått i dem nästan varje dag, men de har fyllt sin funktion dessa alla dagar. Men så för någon vecka sedan kände jag att vänsterfoten liksom sjönk ner på ett svampigt sätt. Trodde först att det var sulan som krånglade, men insåg snart att det just var själva klacken som fått punka. Eller nåt. Min vana trogen förutsatte jag att det var jag som hade slarvat, gått i dem för mycket, gått snett, på fel sätt, whatever. Köpt för billigt. Eller nåt. Så jag insåg att jag måste investera i ett nytt par helt enkelt. Man kan inte vänta sig mer kvalitet för ...

Hörde nyss om detta . Sicken enorm tur att jag inte visste att liknande skit hänt tidigare. Då hade jag aldrig vågat gå ut själv. De flesta av mina stadsmiljö-bilder är tagna precis i området där syra-idioten har härjat.

På flygplatsen när jag väntade på att få flyga hem, noterade jag några intrycksminnen, eller vad man ska kalla det. Saker som jag uppfattade som karaktäristiskt för staden (och för Kina?) och som jag inte ville glömma bort: Det första jag hörde när jag kom av planet och klev in i Hong Kongs flygplatsbyggnad var en hissmusiks-plinkeplonkig variant av "Rudolf med röda mulen". Fick mig på gott humör. Efter några meters promenad in på Hong Kong-territorium blev man utsatt för mätning av kroppstemperaturen. Nä, inte via rumpan, utan m h a nån infraröd värmesensormojäng som skannade av oss allihop. Förmodligen mest pga skräck för sjukdomar. Inte så mycket för att leta efter nervösa terrorister, tror jag. På alla restauranger blev man ombedd att vänta och bli visad till bords. Undantaget var BK, förstås, men ALLA andra. Även minsta lilla skruttiga "hål-i-väggen"-sylta. Vilken inrättning man än lämnade - butik eller restaurang - ropade de "Thank you, bye bye!!!" l...

Har några bilder kvar från nyårsafton. Vi måste ha hunnit med mycket den dan, verkar det som... Hotellet låg ju i Kowloon. På fastlandet. På andra sidan vattnet ligger bl a Hong Kong Island, där alla enorma skyskrapor finns. För att ta sig dit kan man åka på eller under vattnet. Vi tog den undre vägen, med tunnelbanan MTR. Några hållplatser bara, så var man där. Tyvärr var det dimmigt (som det var varje dag - ända tills jag hade åkt hem. Då kom solen). Men man får en liten hint om hur höga och blanka byggnaderna är. Lite av varje. Det lilla huset var inte så litet... Two IFC - huvudrollen för fyrverkerispektaklet. Den har ett syskon också. Ett lite mindre. Strax intill. Bank of China Tower och Cheung Kong Center. F berättade att kineserna inte gillar formen på Bank of China (till vänster). För att den liknar en kniv. Inte bra. Vy mellan husen, upp mot de höga bergen bakom. "Kniven" igen. Mer Cheung Kong. "Spåååvangen". T o m i HK. Kändes nästan som i Götet. L...

Har visat kort förut från hotellfönstret men jag gör det en gång till. Husen mittemot är så "glasiga" att allt speglas i dem. Man ser vårt hotell, huset bredvid och havet däremellan. Tyckte det var lite tufft. Skulle det gå att dela på en antenn? Just det ja. Mastodontmuffins! (F gillar inte att jag publicerar just den här bilden...)

Först ett par före- och efter-bilder: Dagen Natten Dagen Natten Och sen ett allmänt bildflöde... SKÅL! Nu är det färdigt. Människomassan på piren. Umgås, småhånglar och tar oändligt många kort med mobiltelefon Cover-brudarna Festrester Men några håller fortfarande igång (huset med hål i bakgrunden) Nu går vi vidare... GOTT NYTT ÅR!!!