Ilskebyttan

...just ida e ja stark, just ida mår ja bra... Det går åt rätt håll. Det går att kliva ur tröttheten. Det går att kliva i ett bättre självförtroende. Tänk om det t o m går att hitta lugnet inombords en dag. Jag vill tro det.

Fastnade visst i diagnosträsket. Tror fortfarande att jag har HSP i mig - det gör det lättare att stå ut med mig själv - men det känns inte längre lika viktigt. Efter en vilsam sommar och idogt mentalt arbete, har självförtroendet sakta börjat smyga sig på igen. Jag är fortfarande känslig, men har (åter) ändrat tankemönster. Jag ersätter gammalt ältande med nya tankar. Även om jag bara är en bit på väg, så är det på rätt väg. Till skillnad från i våras. Den vägen var fel. Sakta, sakta rättar det till sig. Igen. Allt är inte mitt fel. Livet måste inte vara en strid. Andas. Vila. Återhämta. Spring. Pausa. Sätt gränser. Älta inte. Några av mina ersättningstankar... De hjälper.

För en gångs skull håller jag med Peter i nästan allt. Kommentaren på förra inlägget alltså. Men min vana trogen måste jag vända mig emot NÅT av det... Jag håller med om att det har gått inflation i diagnoser - och det är anledningen till att jag är tveksam till att egentligen ens använda nån bokstavskombination för det jag tror att jag är. MEN. Ibland är det (och det vet om någon, du, Peter) förbannat viktigt att faktiskt få en diagnos. För att få rätt behandling och bemötande t ex... I mitt fall är det verkligen inte viktigt på det viset - men att faktiskt hitta likar, är viktigt. Att hitta andra som - oavsett vad de kallar det - upplever samma sak som jag själv. Det gör att min egenvård går mycket lättare. Jag får mycket lättare att förstå och ffa förlåta mig själv för att jag är som jag är. Jag är inte den enda konstiga på jorden. För om det bara var mig det var fel på, måste resten vara rätt och det borde vara jag som ska ändra på mig. Om vi är en hel hög med människor som är ...

Lill-Vera utsätts i dessa dagar för stora påfrestningar. Hon har fått nya marker att upptäcka. Nya revir att försvara. Man kan ju bli trött av mindre...

Det tenderar att bli en självterapeutisk blogg det här, men det är bara temporärt. Kunde lika gärna ha skrivit i en privat dagbok, men får för mig att det blir lättare att hantera om jag blajjar på lite öppet. Eller. Öppet å öppet. Så himla många läsare har jag ju inte... Jag tvivlar lite på "diagnosen" HSP varannan dag ungefär. För det finns massor som stämmer - och lika mycket som inte stämmer. Oavsett om jag har den där bokstavskombinationen eller inte - så är det lättare att förlåta sig själv om det finns fler som känner och är UNGEFÄR likadana. Om det finns fler som kan beskriva det. Då är det inte bara jag som är konstig. Det står på flera ställen att HSP-personer behöver lugn omkring sig för att fokusera. Det är säkert så med mig med - men grejen är ju att jag är expert på att ignorera mina egna behov. Sitter i kontorslandskap på jobbet med mycket slammer, avbrott, rop, skratt, diskussioner. Eftersom jag är en stark och oberörd person så bryr jag mig ju inte om det...

Jag skulle kunna vilja citera väldigt mycket från boken. För att förklara, för mig själv och andra, vad det handlar om. Såhär har författarna själva beskrivit den: Den handlar om att hantera sitt liv när man varken är bara stark. Eller bara skör. Utan både och. Stark och skör. Det är en bok för dig som ibland önskar att du vore mer hårdhudad, mer okänslig.  Det är en bok för dig som får höra "Känn inte efter så mycket" och "Du inbillar dig!"  Det är en bok om hur man utnyttjar sin lysande känslobegåvning och inte drunknar i den. Det är rätt bra beskrivet. Jag kan lätt lägga till egna starkskör-symptom: Jag tror alltid att det är mig det är fel på när jag 'känner'. Jag har ofta relaterat till mitt "dubbla" horoskop - född precis mellan lejon och kräfta. Mellan extra- och introvert. Mellan rampjus och eremit. Mellan stark och känslig. Har också ofta raljerat om att jag är schizofren. Då i den slarviga betydelsen splittrad själ. Som... ...

Det har hänt förr att jag fått en bok i handen och känt att jag fått svar och ledning i livet. Som en frälsning. Senast var nog när jag 2007 fick Dr Dahlqvists bloggbok i näven och läste ut den genast. Dagen efter började jag äta lågkolhydratkost och kommer att fortsätta livet ut. Igår hände det nog igen. En ingivelse styrde in mig i bokhandeln. Drogs (som vanligt) mot psykologi- och självhjälpsavdelningen och där stor den. Jag kände egentligen inte till boken , men den kallade på min uppmärksamhet. Läste ut den när jag kom hem. När jag läst de första fem sidorna hade jag tårar i ögonen (inte ovanligt nowadays iofs...) för den berörde djupt. Jag har gått i otaliga terapier. Jag har bearbetat min barndom, min upplevelse av att vara annorlunda, mina relationer, mina jobb och ffa mitt förhållningssätt till alltihop. Nu är jag där igen. Psykolog, nästan sjukskriven, gråter på jobbet, klarar inte minsta påfrestning utan att däcka och få andnöd. Är uppe i varv, forcerad, orolig. Igen. ...

Jag har hittat min bibel. Nu börjar mitt nya liv. På riktigt. Plötsligt händer det. Håll tummarna.

Häpp vad konstig blogger såg ut nu då. Känner inte igen mig alls. Kan bero på att jag inte varit här på ett tag. Behöver skriva av mig. Men det blir ju så inihoppsan gnälligt då, så jag struntar väl i det. Kan väl bara säga att jag tvivlar på några av mina val i livet. Eller mest ett. Och undrar när jag egentligen ska bli nöjd. När jag egentligen ska tycka att det jag gör är meningsfullt och roligt. Eller när jag ska inse att jag aldrig kommer dit ändå, så det är bättre att sluta sukta efter det och bara fortsätta. Men jag blir ju tokig(are)! Ibland är det jobbigt att vara vuxen. Jobbigt att behöva välja och bestämma. Jobbigt att vara ensam om besluten. "För det är baaaara du själv som vet vad som är rätt"... Bjöbjöbjö. Blablabla. Jag vill att nån, nu, berättar för mig vad som är rätt för mig istället. Bara ge mig det. Jag kan ta det. Bara jag slipper komma fram till det själv.

Fick ju på tafsen för min vågteori i förra inlägget. Lyckomängden är nog inte konstant. Det finns nog inte en lyckopott som fördelas över mänskligheten. Min lycka kan öka oberoende av andras. Min lycka åsamkar inte medmänniskorna avdrag på lyckokontot. Det känns som en tröst. Det måste betyda att jag får vara hur lycklig som helst. Det kan jag stå ut med.

Måste ha ett rätt tråkigt liv eftersom jag inte har nåt roligt att skriva om. Eller. Jag HAR ju det. Det kanske är det som är kruxet. Jag kanske skriver mest och bäst i depp-mode. Som de stora artisterna gör. I intervjuerna står det ofta att de skriver de bästa verken när de är låga och deppiga... Det är nog min artistådra som spökar. Eller. Så är det brist på inspiration. Brist på sol. Brist på pengar. Brist på nya upplevelser. Eller. Nä. Jag har ju upplevt massor den senaste tiden. Vissa saker bubblar ju därinne och vill ut. Men det kanske är för privat. Kanske jag vill behålla det för mig själv. Eller. Det kanske handlar om respekt. En rädsla att såra i onödan. En obekväm känsla av att må för bra. För ibland är det som att det finns en lyckovåg. Och som att det krävs lika mycket lycka på båda sidor för att få balans. Och att min egen lycka väger tyngre än andras och automatiskt förvandlar motsatt vågskål till olycka. Eller?

Hade en gäst igår. En gäst som ibland kan vilja stänga in sig och inte påtvingas social samvaro. En gäst som kan vara lite försynt. En gäst som är lite lågmäld och "inte-ska-väl-jag". Kände mig lite påstridig när jag bjöd hem personen ifråga och fick direkt bekräftat att det hade varit liiiite jobbigt. MEN va bra det blev! Avslappnat. Glatt. Varmt. Allvarligt. Pratigt. Vi åt och drack och babblade i flera timmar. Vi tog avsked med ett stort leende på läpparna och en varm känsla i bröstet. Och jag är så glad att jag tog tag i det. Tjatade lite. Tog mig tid. För det var det SÅ värt. Kommer att leva på det mötet länge. Människomöten är ju själva livet.

Har funderat en del på människans intresse i andra människor. Vi pratade en del om det på psykologikursen vill jag minnas. Om att vi som människor ÄR intresserade av varandra och BEHÖVER skvallra för att känna samhörighet och det är för det mesta bra och viktigt. Men ibland är "intresset" dåligt. Ibland tar det sig fula uttryck. Fula i det avseendet att det sårar. Vi sprider skit om varandra. Om saker som vi inte har med att göra whatsoever. Om saker som bara berör den vi pratar om men ändå beter vi oss som att vårt eget liv skulle påverkas av vederbörandes val eller beslut eller relationer eller åsikter eller livsstil eller vad det nu är. Vi är ofta bra och snabba på att döma utan att veta vad vi dömer om. Vet inte vad det handlar om egentligen - men enklast (tycker jag) är att se det som ett uttryck för avundsjuka. Och att vi vill framstå som bättre själva? Jag hamnar ofta i skitpratarträsket själv. Men jag VILL inte. Jag vill inte ner där. Jag vill kunna se från olik...

Känner att jag har kommit över nåt slags tröskel idag. Jobbmässigt. Det är lite skönt när det suddiga och otydliga får skarpare konturer och när känslan av total maktlöshet och "jag-kan-inte", förvandlas (om så bara tillfälligt) till "jag-kommer-att-klara-detta". Styrkan i att känna att detta är jobbigt, men jag har min position i laget och den behövs. Jag är inte Zlatan än, men det tar sig. Jag har bestigit det största och första berget hittills. Snubblat och halkat ner några gånger, men kravlat mig över toppen och ner på andra sidan. Jag är inte riktigt nere än, men jag ser marken. Nästa berg kommer att vara högre och jag kommer att klara det också. Och det är klart. Det hade inte funkat om jag inte känt stödet. Nån som säger "jag tror på dig". OJ, vad man klarar mycket då...

Söker efter nåt käckt o roligt att skriva om, men är inte i det flödet än. Hamnar nog där tids nog. Har inte med mitt eget status att göra, utan om uttrycksbehovet. Ibland skiljer de sig åt. Har överraskande nog återupptagit kontakten med en person som var väldigt viktig för mig på olika sätt under nästan hela min tonårsperiod. Vi har levt våra liv under åren, har inte haft någon anledning att korsa våra vägar och har egentligen inte det nu heller. Men vissa händelser och sammanträffanden det senaste året har gjort att vi har koll på varann igen. Måste vara nån mening med det. Nu är det läge. Nu har vi andra erfarenheter och jag känner att jag kanske kan "betala tillbaka". Nu är det min tur att vara viktig. En annan roll i en annan relation med samma person. Häftigt. Att få kontakt med det tidigare livet sådär, väcker ju en del minnen. Minnen av mig själv som en annan. En liten osäker tjej som då inte kunde ana hur livet skulle bli. Det är som att få kontakt med henne ige...

Det har lugnat sig lite på jobbet. Jag kan tänka och läsa och andas och fundera och blir inte totalt utmattad av press och ångest över att inte prestera. Skönt. OK för att prestera men det ska göras med omdöme. Inte ackompanjerat av strupsnörpande stresspåslag. - Ja, det är jag själv som går igång. Ingen tvingar mig. Men det är jobbigt nog. I veckan har det skrivits rätt mycket om herr kapten. Herr brunbränd italienare med stort ego. Ego med extra allt. Är det människans rätta natur han visar upp, månne? En glajdare som vill imponera och skiter i allt hyfs och alla regler, för egen vinning? Ibland tror jag det. Ibland tror jag att alla sympatiska och generösa människor spelar ett spel. För att vi har bestämt att människan är god. Det är cyniskt tänkt, väl? Är det inte? Samtidigt har jag en tendens att vara godtrogen och lita på människor tills motsatsen är bevisad. Här stämmer ju ingenting... Men ändå. Våra handlingar utgår från oss själva. I lägre eller högre grad. Ibland så h...

Jag har alltid varit en engagerad person. Engagerad i min prestation. (Ja, jag har gått i terapi för det och lite annat...) Engagemanget är bra...tills det tar över mig. Tills det suger ut min kraft. Tills tårarna kommer. När jag blir min prestation och varken jag eller prestationen duger för min inre kritiker - då har det gått lite för långt. Igår blev det så. Visst 17 finns det lite annat som trycker där inuti mig just nu, men min dåliga vana att låta jobbet ta över mig själv, är bara mitt eget fel. Jag har jobbat (!) på det i flera år, och det kommer tydligen att ta några år till innan jag kan vara cool. Ha distans. Leva först och jobba sen. Har genom åren haft så många fina kollegor och på varje arbetsplats har det funnits någon extra fin som sagt "Hörru, det är bara ett jobb". Igår upptäckte jag dem på den här arbetsplatsen också. De där som ser. Som ger en kram när de ser att det behövs och säger "För fan. (Lite grövre jargong här än på tidigare jobb... ) Se på...

Att ta in själva döden är svårt. För mig. Fortfarande. Svårt att förstå att det är på riktigt. Finns hela tiden en aspekt av magi i tankarna. Önskan. Hopp. Det måste gå. Men när jag hör sorgen i rösten på mina närmaste människor. Min familj. Då blir det verkligt. Det känns. Och det känns oerhört tungt. Jag kan inte trösta. Jag kan inte laga. Jag kan bara stå där när livet ger dem en käftsmäll.  Jag kan bara lyssna på oron. Det ledsna. När hoppet rinner ur dem. När styrseln försvinner. När det inte finns något mer att göra. Jag vill inte. Den delen av livet vill jag inte ha.

Har svårt att fokusera på jobbet idag. Livet tränger sig på. Vill ha uppmärksamhet innan det är för sent. Fick veta att en mig närstående person är sjukare än vi ville tro. Och jag har svårt att fatta. Svårt att ta in det. Vill inte förstå. Vill inte. Kan inte. Vill fortsätta att inbilla mig att det går att fixa. Att livet ska fortsätta som vanligt - möjligen bara lite långsammare. Nu är det inte så. Ingen vet vad som händer nu. En dag i taget är det enda vi kan ta. När jag precis hade börjat bearbeta den informationen, reste sig en nära kollega och bad om skjuts till akuten. Han kände obehag i bröstet. Surr i fingrarna. Tryck. Oro. Är det nån som vet hur det där känns - är det undertecknad. Kastade mig i bilen med honom. Körde fel och vilse på vägar som jag kört tusentals gånger. Det är så lätt att säga att man ska fånga dagen och nuet. Det är så lätt att tänka. Men när man ska göra det har man fullt upp med att leva... och glömmer bort att det kommer en tid när det inte f...

Ja tänk om jag plötsligt är det? Tänk om bloggsuget kom tillbaka igår? Jag vågar som vanligt inte lova nåt, men plötsligt var det nåt som släppte. Nåt som gav mig luft igen. Gillar ju det här ju. Men har inte haft rum för det på ett tag. Inte låtit det få tränga sig på, ordbehovet. Skrivlusten. OK för att jag är en fanatisk statusuppdaterare i ett visst känt socialt medium - men det är inte riktigt samma sak. Här får orden plats. Och tankarna. Jag hoppas att de vill ta den platsen igen fr o m nu.