Surkärringens mening med livet
Ofta hatar jag vardagen. Samma saker ska göras hela tiden. Tar aldrig slut. Och för det allra mesta känns det som att det bara är jag som ser det. Vet väl att det är orättvist att tänka så, men ibland är det faktum. Det är en tunn linje mellan verklighet och martyrskap...
Idag började jag t ex dagen med att jag tömde diskmaskinen och stoppade i det som stod på bänken, plockade ihop tvätten som hängde på ställningarna i grovköket och ställde undan ställningarna, vek ihop kläderna och sorterade dem till var och en, sorterade tvätt, fyllde en ny maskin, tömde papperskorgarna på båda toaletterna, tömde kattlådan, dammsög grovköksgolvet, plockade fram toarullar till övre toaletten, hängde tvätten när den var klar och fyllde maskinen igen. Däremellan har jag ätit frukost och målat i köket. Och jag ser att golven måste dammsugas överallt, det är fortfarande ingen som har städat G's rum, toaletterna behöver skuras etc etc etc.
Och ändå får jag höra att jag jämt sitter vid TV'n. Jag blir förbannad! Kokande ilsken.
Vissa dagar klarar jag det bra. Andra dagar växer ilskan och tröttheten som en svulst i mig. Och hur jag än säger det (oavsett om jag är gråtande arg, lugn och sansad eller ironiskt pikande) är det mig det är fel på. Jag överreagerar och har fel, fel, fel. Tydligen. Jag är martyr. Jag har fel. Punkt.
Det är så urrrk!
Men just nu är det rätt OK igen. Det värsta är gjort. Måste ju intala mig att vi har det bra. Vi dör inte om de döda flugorna på golvet flockas tätt som sandkornen på Copacabana. Himlen rasar inte ner om toa-ringen klibbar fast i låren och infektionerna sprider sig för att toan inte är rengjord på en månad. Vi råkar inte ut för någon olycka bara för att tvättkorgen pöser över. Men fan vad det är jobbigt. Det jobbiga i vardagen gör att jag bli sur, grinig och i det närmaste bitter. Bitter för att jag aldrig hinner frammana någon lust för något "roligt, underhållande, för min egen skull", därför att det inte är någon idé förrän allt det där andra är gjort. Och när det andra är gjort är dagen slut. Och även om det andra inte är gjort, BORDE det göras, och det räcker för att hindra mig från det roliga.
Men den värsta tanken är insikten. Insikten att det är vardagen som är livet...
Idag började jag t ex dagen med att jag tömde diskmaskinen och stoppade i det som stod på bänken, plockade ihop tvätten som hängde på ställningarna i grovköket och ställde undan ställningarna, vek ihop kläderna och sorterade dem till var och en, sorterade tvätt, fyllde en ny maskin, tömde papperskorgarna på båda toaletterna, tömde kattlådan, dammsög grovköksgolvet, plockade fram toarullar till övre toaletten, hängde tvätten när den var klar och fyllde maskinen igen. Däremellan har jag ätit frukost och målat i köket. Och jag ser att golven måste dammsugas överallt, det är fortfarande ingen som har städat G's rum, toaletterna behöver skuras etc etc etc.
Och ändå får jag höra att jag jämt sitter vid TV'n. Jag blir förbannad! Kokande ilsken.
Vissa dagar klarar jag det bra. Andra dagar växer ilskan och tröttheten som en svulst i mig. Och hur jag än säger det (oavsett om jag är gråtande arg, lugn och sansad eller ironiskt pikande) är det mig det är fel på. Jag överreagerar och har fel, fel, fel. Tydligen. Jag är martyr. Jag har fel. Punkt.
Det är så urrrk!
Men just nu är det rätt OK igen. Det värsta är gjort. Måste ju intala mig att vi har det bra. Vi dör inte om de döda flugorna på golvet flockas tätt som sandkornen på Copacabana. Himlen rasar inte ner om toa-ringen klibbar fast i låren och infektionerna sprider sig för att toan inte är rengjord på en månad. Vi råkar inte ut för någon olycka bara för att tvättkorgen pöser över. Men fan vad det är jobbigt. Det jobbiga i vardagen gör att jag bli sur, grinig och i det närmaste bitter. Bitter för att jag aldrig hinner frammana någon lust för något "roligt, underhållande, för min egen skull", därför att det inte är någon idé förrän allt det där andra är gjort. Och när det andra är gjort är dagen slut. Och även om det andra inte är gjort, BORDE det göras, och det räcker för att hindra mig från det roliga.
Men den värsta tanken är insikten. Insikten att det är vardagen som är livet...
Kommentarer
+ att alla idioter är journalister!