Ilskebyttan

Har ju tidigare berättat om konserten vi brukar gå på, jag och pappa. Här är ett par bilder från den. De skulle lika gärna kunna varit tagna förra året. Eller året dessförinnan. Tryggt. Och så otroligt fantastiskt bra.

De var lite söta. Skorna ordentligt uppställda vid sidan av.

Undrar om de beställt nummerplåten särskilt.

Idag är det nog dags att ändra på "infotexten" i bloggen. Jag närmar mig inte så mycket längre. Har närmat mig färdigt, kan man säga.

Nu SKA jag försöka blogga igen. Lusten har inte funnits, men om jag så ska tvinga mig själv medelst våld, ska jag skriva lite fr o m nu. Det händer rätt mycket faktiskt. Hunden påverkar vårt liv stort, så klart. Vi ska ha kalas. Svärmor har brutit foten och hade världens största och tyngsta gips igår. Hon skulle få nytt idag. Det är skönt med semester. Men det är synd att det regnar lite nu och då. Jag har en stoooor finne i örat som kräver medicin. Jag har köpt ny(gammal) bil men inte sålt den andra. Jag har jobbat i Strömstad och varit på fantastisk SPA-behandling (födelsedagspresent från mams). Jag har varit på konsert med Schaffer, J:son Lindh och Stefan Blomqvist, precis som traditionen bjuder. Och precis som traditionen också bjuder, följde pappa med efter de vanliga kommentarerna: "Men det är ju samma låtar och det är ju samma och...". Han följer alltid med i alla fall. Min pappa-stund varje sommar. Fortsättning följer.

Hmm. Det här med mobil-blogg ter sig rätt kul, men hittills har det kanske blivit lite ogenomtänkt. Först till nån default-blogg i sajberspejs och nu till rätt blogg men bilden på sné och för stor text. Nå. Allt kan bara bli bättre.

Nytt test från mobilen. Blir väl dyrt det här...

Provade att blogga från mobilen men det hamnade liksom anonymt i bloggosfären. Måste öva lite. Men mobilbilden kan ju vara här ändå.

Jag gillar personlighetstester. Förmodligen för att jag fortfarande vid 40 bast letar efter mig själv. Får höra att jag är sur eller ser sur ut. Det är jag inte. Det ligger i betraktarens verklighetsuppfattning. Men allvarlig och lågmäld. Ja, det kan jag gå med på. Ibland. http://se.41q.com/typ.41q?p=23573655

Bild? Ja... jag har inte tagit nån. Men andra i min närhet har. Så här är lite snålskjutsåkning på andras fotografering: Bilddagboken F-blogg

Vi börjar med kontorskonferensen. På Styrsö Skäret . Väääldigt fint. Och gott. Och roligt. Lagom käcka lekar och lagom engagerande konferens. Vi pratade Lean . Kan ju verka rätt trökigt, men det är inte så dumt. Lite management by städning. Feng shui på kontoret. Bort med onödiga prylar på fel ställe, och bort med onödiga arbetsuppgifter för långt bort. Det ritas såklart upp med en massa svåra diagram och kurvor och allt på engelska, men om man tänker enkelt så kan det nog bli enkelt. Och kul. Vi spelade Lean-spel i två lag. Vi skulle effektivisera vår "produktion" av olikfärgade lego-konstellationer som flyttades från station till station. Själv hade jag hand om värmebehandlingen. Och sen sov jag i Fritjof Seglarns rum. Rätt bra, faktiskt. Men vadå konferens och god mat. När jag åkte dit på onsdagen hade jag bara huvet fullt av nåt helt annat. En omvälvande nyhet. En ny kompis. En vovve. En jycke som följde med oss hem på måndagen och som idag alltså har varit hos oss i en h...

En bra helg. Äntligen kan jag känna på riktigt att livet är riktigt bra. Jag har ätit god mat (alt 2), druckit gott vin och promenerat i skön natur . Men framför allt har jag umgåtts med människor jag trivs med. Tänk att det är faktiskt det viktigaste. Utan dem är man ingenting. Lördagen bestod av 8 timmar tågresa, 1 timma bilåkning och i det drygt 16 timmars umgänge med världens bästa tjejer. Eller hur var det nu? Är vi tanter? Eller kvinnor? Jag vet inte riktigt. Man kan skratta åt 70-åringar som vill kallas tjejer och 25-åringar som (enligt andra) redan blivit tanter, men vad är vi? Vad vill vi vara? Vi kom ju fram till - i dessa djuuupa samtal - att vi inte fattar att vi redan är så gamla när vi känner oss så unga. Alla epitet känns fel då. Nå. Det var slappt, chose-fritt och ärligt. Precis som det brukar. Och att det ingick god mat och vin var självklart. Det ingår alltid. Och födelsedags"kvinnan" verkade må bra, så även sonen och mannen. De bor hur härligt som helst. ...

Efter att ha jobbat några timmar (igen) höll jag löftet till dottern och körde henne till en plats nära havet för att titta på en för mig ganska ny underhållningstyp. Första gången F sa vad det hette, trodde jag att hon hade hittat på eller hört fel. Men nu vet jag att hon sa precis vad det heter. Gymkhana. Visst är det konstigt? Har försökt luska ut etymologin eller åtminstone få nån liten ledtråd till varför det heter så konstigt, men det enda som står att läsa är att det egentligen heter Mounted Games och kom till Sverige 1986. Det uppfanns av en engelsman i mitten av 1800-talet, och på svenska heter det gymkhana. Mounted Games... Gymkhana... Logiskt? Nå, det är hur som helst ganska roligt att titta på. Det är en stafettsport där smidiga ryttare ska utföra vissa uppdrag från hästryggen (mest) i full galopp. Ringar plockas på svärd, muggar hämtas från upp-och-ner-vända tunnor och placeras på stolpar, strumpor tas direkt från marken och ska landa i en liten låda, kakburkar ska flyttas...

Har tänkt några dagar att jag måste nämna konserten. The konsert. Den försvann liksom på nåt konstigt sätt i det vanliga bruset. Det har aldrig hänt förut - och borde verkligen inte ha hänt när det gäller just den här artisten/idolen/hjälten. En konsert på en tisdag, mitt i jobbveckan. Flänga runt, trycka i sig burgare, hämta L, parkera, träffa F, handla vatten och sen sitta på liten trång plastsits högt, högt upp i Scandinavium. Dessutom med lite kvarvarande "ångest-i-stora-folksamlingar"-känslor som förtog lite av det underbara. Det var lite svårt att slappna av och helt gå in i stämningen - som är det enda man vill när den där mannen (som sällsynt är) förärar oss ett besök i gamla schweden. Men självklart var det fantastiskt. Han körde alla gamla säkra kort. Ljus-showen var helt otrolig, såklart. Han spelade på theremin och laser-strängar. Man fick allt man kunde förvänta sig. Utom en sak. Har alltid haft en bild av honom som lite svår. Lite upphöjd. Distans. Integritet. M...

Dagfångningsövning: Idag har jag gjort en massa bra saker på jobbet. Idag har jag ätit en god lunch. Idag har jag varit stressad fysiskt men hanterat det ganska bra. Idag har jag hittat på, för maken, populär middagsmat. Idag har jag gjort världens godaste blomkålspuré. Idag har jag mått ganska bra. Duktigt!

Jag tror att jag har tappat bloggförmågan. Eller åtminstone lusten. Eller så är det bara lite mycket i vägen just nu. För att blogga måste det ju finnas tankar, upplevelser, känslor, betraktelser. Livet bara drar iväg ibland, så allt som betraktas är insidan av bilen, insidan av jobbgaraget, insidan av kontoret, insidan av garaget igen, insidan av bilen och sen insidan av huset. Inte mycket som händer där... Närå, jag tittar inte bara på bilens insida när jag kör, men utsidan är ju samma, samma varje dag. Vägen är samma. Hastigheten samma. Kanske att färgerna på bilarna som trängs med mig i stadstrafiken är lite olika, men chansen är rätt stor att t o m de är samma. De kör säkert samtidigt som jag, i samma filer som jag och vid samma rödljus som jag. Jag kanske ser samma bilar varje dag. Vid samma tid. Hörde jag nån säga "Carpe diem"? Nu gäller det minsann att lägga in dagfångarväxeln. Annars har man ju slösat på livet. Igen. Det är ju så dumt... Hur gör man för att inte slö...

Har en kissemisse som ligger tätt, tätt, tätt intill min högerarm och väntar på att vi ska gå till sängen istället för att sitta här och glo. Hon är svart, varm, mjuk, trött och mysig, och heter Vera. En katt med stark integritet, kaninmjuk päls och dallrig buk. Själv är jag inte så kaninmjuk (även om F kallar mig för "mjuk"), och hur det är med integriteten vet jag inte alltid, men att buken dallrar är ett som är säkert... Så vi sitter här och är dallriga tillsammans, jag och Vera. I morgon bär det av till Ullared. Yippeee.... Eller? Det är dottern som bara MÅSTE dit, så det är bara att ge sig av. Och hur lite jag än tycker att jag köper, brukar det ändå alltid hamna på ett par-tre lakan. Könstigt.

Kort resumé: jobba, jobba, jobba, jobba, jobba, jobba och jobba. Precis det jag inte skulle, men jag gör det ändå. Ser inget annat, tänker inget annat. Dag som natt. Byter lite till hösten. Hoppas att det blir bättre då. Den här veckan har två duvor försökt bygga bo på ett fönsterbleck mitt emot mitt kontorsfönster. Stackars fåglisar... På en lutande plåtkant hade de (av nån outgrundlig anledning) bestämt sig för att boa in sig. Varje dag kom mannen (tror jag) med pinnar till kvinnan (tror jag). De pysslade och plockade. Ibland vad han tvungen att stå på henne för att kunna rätta till pinnarna (nä, de gjorde inte nåt otillbörligt, det handlade bara om att bädda). Och varje morgon fick de vackert börja om igen. På en typ 12 cm bred plåtskena som lutar nästan 45 grader, är det ingen garanti att en hög pinnar stannar kvar. Närå. Det var bara att hämta nya. Hon låg där, och han flög omkring. Tydligen dög bara pinnar av en viss längd. Kollade in honom en dag när han inte orkade flyga så lån...

Att blogga eller inte blogga - det kan man undra. Jobbar mycket, tänker mycket, men skriver inte. Tar mig inte tiden. Har inte lärt mig att prioritera än. Det tar tid att lära sig. Att lära sig att välja det som är roligt och bra för mig, före det som bör och ska göras för att jag ska vara duktig. Kanske jag lär mig, kanske inte. Idag körde jag fram och tillbaka till Halmstad. Är rätt nöjd med dagen, men inte riktigt nöjd med hur jag själv betedde mig. Var inte riktigt mig själv. Eller så var det precis det jag var... Antingen kan jag välja att förlåta mig för att jag inte var i balans. Eller så kan jag förlåta mig för att jag bara är sån, helt enkelt. Men jag väljer alltid det tredje alternativet. Att ogilla. DET ska jag lära mig. Att inte göra. Jag ska gilla. Träna, träna, träna. Annars gillar jag våren. Har härjat i rabatterna. Grävt bort kirskål. Bestämt vad som ska planteras. Det börjar grönska. Då tänker jag att jag måste befinna mig i Kragenäs-skogen en gång innan det blir somma...

Glest mellan inläggen, men den som väntar på nåt... Har sen sist gått upp på heltid och väntar på smällen. Bakslaget. Många suckar när jag berättar att jag väntar på att det tillfälligt ska gå lite baklänges i mitt tillfrisknande för att det är typiskt mig att tänka att glaset är halvtomt och vänta mig att det går dåligt istället för bra. Men när jag förklarar varför, förstår många ändå. Om jag är förberedd på att det kommer att gå lite trögt och förmodligen även bli sämre ett tag, sen jag började jobba mer, så blir jag snällare mot mig själv. Jag vet att det är OK, att det är en del av processen och att de där bakåtstegen så småningom kommer att bli framsteg istället. Hade jag inte tänkt så, skulle alla försämringar varit ett misslyckande och jag hade helt tappat tron på att kunna gå tillbaka till jobbet. Just nu är det sisådär, men jag tror nog att det kommer att bli bra till slut. Det är bara att kämpa på. Just nu sitter vi i en lägenhet i Stöten och slappar efter en skiddag i fanta...