Gamla och nya hemma

Funderar lite idag (har ju tid med det eftersom det inte kommer några potentiella strålningsoffer idag heller). Idag ska jag åka tillbaka till det som numera är mitt "hemma". Jag har alltid sett mitt barndomshem som det enda riktiga hemma, och alla andra hem som just andra hem. Men igår, när jag vandrade "hem" i mörkret (förresten, jag såg bättre i mörkret förr - tur att man har stigarna inpräntade i kroppen) kändes det som att jag faktiskt måste inse att det är där jag har skapat mitt "vuxenliv" som är mitt hem nuförtiden.

Jag känner ofta att jag förväntas komma ihåg var alla bor och bott på min barndomsö. Omgivningen blir lite besviken när jag inte känner igen folk, eller ser vems barn den och den är, eller inte minns i vilka hus som vilka bor eller bodde. Jag känner mig som en dålig människa med ännu sämre minne än jag trodde.

Men när jag gick där i mörkret igår kväll tänkte jag på det där. Jag har inte bott på den där ön någon längre tid än en vecka i sträck på 20 (!) år. Är det konstigt att jag inte hänger med då? De som var små när jag var liten, är vuxna, småfeta föräldrar med tonårsbarn. De som var gamla när jag var liten är antingen ännu äldre eller döda. Jag känner inte igen vare sig de småfeta föräldrarna eller de äldre längre.

Oavsett hur mycket man umgås har man - medvetet eller inte - koll på folk när man bor i närheten. Man ser dem utvecklas och/eller förändras gradvis. Man möter dem i affären, ser dem promenera med hunden, hälsar på dem i trädgården etc. Jag kommer ut bland folket kanske en gång om året, och då hinner jag inte ens se alla. Jag bara undrar - hur mycket ska jag kunna ha koll?

Nä. Det är inte fel på mig. Jag har kanske lite taskigt minne, men inte SÅ illa. Jag är vuxen nu. Så det så.