Valpotta
Ja, jag bestämde mig äntligen. Är en av de där som bestämmer sig på valdagen. Trodde aldrig att jag skulle vara det. Har närt den rebelliska tonårsideologin utan tvekan alla gånger jag har fått rösta. Men i år velar jag. Pinsamt veligt faktiskt. Avslöjar verkligen att jag inte står för vad jag tycker. Eller snarare att jag inte vet vad jag tycker. Eller att jag inte tycker så mycket över huvud taget.
Tidigare har jag ofta röstat efter ideologi och för att det behövs motvikter. I år röstar jag för att få nåt nytt. Är det rimligt? Ja, kanske. I alla fall om man läser Linda Skugges senaste krönika. Rött eller blått - same shit. Oavsett om vi byter regering kommer några av de folkvalda att göra bort sig. Någon kommer att köra full. Någon kommer att tappa bort kvitton. Någon kommer att gå före i bostadskön. Många av vallöftena kommer aldrig att bli infriade, skit samma om det är röda rosor eller blåa M som syns mest. Cyniskt? Ointresserat? Kanske. Men precis som Linda vill jag se nåt nytt. Och va fan. De har fyra år på sig att visa att Sverige blir bättre. Misslyckas de, så får vi väl ändra på det då? Vi lever i ett bra land och det kommer inte att göra så ofantligt stor skillnad åt nåt håll under de närmaste fyra åren.
Så ja, jag halkade över på andra sidan för första gången. Kanske har tonårsidéerna fått sig en knäck genom åren pga att livet i sig anföll. Jag har en styvmamma som försöker försörja sig som egenföretagare. Själv jobbar jag i privat vård. Man får perspektiv liksom.
Men innerst inne håller jag ändå fast vid att det viktigaste är att alla människor får rättvisa förutsättningar. Den lilla människan som inte far fram på en räkmacka, även hon måste få en chans till ett bra liv. Man vet inte så mycket om någon annan, och man kan inte döma andra utifrån sin egen situation. Det är viktigt att tro på att det finns människor som vill men inte kan. Solidaritet. De tankarna kommer aldrig att släppa taget om mig. Eller jag om dem.
Vips blev mitt val allmänt känt också, utan att jag kunde påverka situationen. Plötsligt hör jag hur någon börjar babbla om vad jag har röstat på. Med lite flin på rösten. Som om det är lite gulligt och roligt att jag röstat som jag gjort. Som om min velighet och mitt beslut över huvud taget behöver vara någon annans angelägenhet. Blev lite snopen minst sagt, men hakade på för att vifta bort det.
Och visst. Det är ju skit samma. F är förlåten. Klart att jag står för det. Och i det här fallet gjorde det väl inget. Men andra går inte och berättar för mig vad de röstar på. Och absolut inte vad någon i deras närhet röstar på. Och jag hatar verkligen att diskutera politik med mina vänner. Jag är så rädd för att upptäckten att den man gillar så mycket, ska tycka något om något, som sätter sig fast i en, och förstör vänskapen. Då kan man ju säga att "då är den vänskapen inget att hänga i nån gran ändå", men jag umgås inte med mina vänner utifrån vilka politiska ideal de har. Jag vill inte veta allt. Och jag vill inte att alla ska veta allt om mig. Jag vill umgås för att det känns bra. För att jag mår bra i deras närhet. Jag vill inte veta detaljer som kan stå i vägen för den känslan.
Tidigare har jag ofta röstat efter ideologi och för att det behövs motvikter. I år röstar jag för att få nåt nytt. Är det rimligt? Ja, kanske. I alla fall om man läser Linda Skugges senaste krönika. Rött eller blått - same shit. Oavsett om vi byter regering kommer några av de folkvalda att göra bort sig. Någon kommer att köra full. Någon kommer att tappa bort kvitton. Någon kommer att gå före i bostadskön. Många av vallöftena kommer aldrig att bli infriade, skit samma om det är röda rosor eller blåa M som syns mest. Cyniskt? Ointresserat? Kanske. Men precis som Linda vill jag se nåt nytt. Och va fan. De har fyra år på sig att visa att Sverige blir bättre. Misslyckas de, så får vi väl ändra på det då? Vi lever i ett bra land och det kommer inte att göra så ofantligt stor skillnad åt nåt håll under de närmaste fyra åren.
Så ja, jag halkade över på andra sidan för första gången. Kanske har tonårsidéerna fått sig en knäck genom åren pga att livet i sig anföll. Jag har en styvmamma som försöker försörja sig som egenföretagare. Själv jobbar jag i privat vård. Man får perspektiv liksom.
Men innerst inne håller jag ändå fast vid att det viktigaste är att alla människor får rättvisa förutsättningar. Den lilla människan som inte far fram på en räkmacka, även hon måste få en chans till ett bra liv. Man vet inte så mycket om någon annan, och man kan inte döma andra utifrån sin egen situation. Det är viktigt att tro på att det finns människor som vill men inte kan. Solidaritet. De tankarna kommer aldrig att släppa taget om mig. Eller jag om dem.
Vips blev mitt val allmänt känt också, utan att jag kunde påverka situationen. Plötsligt hör jag hur någon börjar babbla om vad jag har röstat på. Med lite flin på rösten. Som om det är lite gulligt och roligt att jag röstat som jag gjort. Som om min velighet och mitt beslut över huvud taget behöver vara någon annans angelägenhet. Blev lite snopen minst sagt, men hakade på för att vifta bort det.
Och visst. Det är ju skit samma. F är förlåten. Klart att jag står för det. Och i det här fallet gjorde det väl inget. Men andra går inte och berättar för mig vad de röstar på. Och absolut inte vad någon i deras närhet röstar på. Och jag hatar verkligen att diskutera politik med mina vänner. Jag är så rädd för att upptäckten att den man gillar så mycket, ska tycka något om något, som sätter sig fast i en, och förstör vänskapen. Då kan man ju säga att "då är den vänskapen inget att hänga i nån gran ändå", men jag umgås inte med mina vänner utifrån vilka politiska ideal de har. Jag vill inte veta allt. Och jag vill inte att alla ska veta allt om mig. Jag vill umgås för att det känns bra. För att jag mår bra i deras närhet. Jag vill inte veta detaljer som kan stå i vägen för den känslan.
Kommentarer