Mer spritångor
Lever lite farligt idag och bloggar på arbetstid (!). Inte för att jag har nåt särskilt sensationellt att skriva om, men behöver skingra tankarna lite.
I samma rum som jag sitter, sitter till och från en patolog. Hon är himla rolig. Och allt blir ännu mer himla roligt när hon packar upp sina små försändelser som ska undersökas i mikroskop och sättas diagnos på. De små glasen och proverna har nämligen badat i lösningsmedel. Så framåt eftermiddagen får sig alla som inträder i rummet en billig fylla. Trots att jag suttit här så lite, har jag redan vant mig. De som kommer in utifrån brukar stanna som om de gick in i en vägg strax innanför dörröppningen, medan jag sitter längre in i ångorna utan att känna nåt. Där kanske vi har förklaringen till lördagens dåliga omdöme? Jag är liksom avdomnad... Eller "avomdömnad"?
Har äntligen tagit tag i några små puckar som lurpassat på mig ett tag - vilket känns skönt. Skrev lite i ett par dokument och skickade över det till någon annans knä...
Och kanske det blir intervju snart igen. Kan ju också bli intressant.
Lillfröken ska till stallet som vanligt, och kompis ska vara med hem och kolla på kattungarna som vanligt. Allt som vanligt. Och när vi kommer hem ska vi fundera över vad vi ska äta och om det ska göras några läxor och tjatas barn i säng och tömma diskmaskinen och fylla diskmaskinen och rensa marsvinsburen och... Ja. Det där vanliga. Det där vanliga som man måste bestämma sig för att tycka om.
Och igår anfölls jag av en massa "måste" och "borde" i trädgården. Och alla såna känslor är förödande och "big no-no". För när de kommer övergår trädgårdspysslet från just terapeutiskt pyssel till att vara ytterligare en börda, ett "jobb". Farligt. Så jag måste affirmera bort de där bordena och måstena. "Det går bra att vänta till nästa vår." "Det är OK att inte allt ser tipp-topp ut efter första sommaren." "Vi har trädgård för VÅR skull - inte för någon annans." Så det så. Inse det nu.
I samma rum som jag sitter, sitter till och från en patolog. Hon är himla rolig. Och allt blir ännu mer himla roligt när hon packar upp sina små försändelser som ska undersökas i mikroskop och sättas diagnos på. De små glasen och proverna har nämligen badat i lösningsmedel. Så framåt eftermiddagen får sig alla som inträder i rummet en billig fylla. Trots att jag suttit här så lite, har jag redan vant mig. De som kommer in utifrån brukar stanna som om de gick in i en vägg strax innanför dörröppningen, medan jag sitter längre in i ångorna utan att känna nåt. Där kanske vi har förklaringen till lördagens dåliga omdöme? Jag är liksom avdomnad... Eller "avomdömnad"?
Har äntligen tagit tag i några små puckar som lurpassat på mig ett tag - vilket känns skönt. Skrev lite i ett par dokument och skickade över det till någon annans knä...
Och kanske det blir intervju snart igen. Kan ju också bli intressant.
Lillfröken ska till stallet som vanligt, och kompis ska vara med hem och kolla på kattungarna som vanligt. Allt som vanligt. Och när vi kommer hem ska vi fundera över vad vi ska äta och om det ska göras några läxor och tjatas barn i säng och tömma diskmaskinen och fylla diskmaskinen och rensa marsvinsburen och... Ja. Det där vanliga. Det där vanliga som man måste bestämma sig för att tycka om.
Och igår anfölls jag av en massa "måste" och "borde" i trädgården. Och alla såna känslor är förödande och "big no-no". För när de kommer övergår trädgårdspysslet från just terapeutiskt pyssel till att vara ytterligare en börda, ett "jobb". Farligt. Så jag måste affirmera bort de där bordena och måstena. "Det går bra att vänta till nästa vår." "Det är OK att inte allt ser tipp-topp ut efter första sommaren." "Vi har trädgård för VÅR skull - inte för någon annans." Så det så. Inse det nu.
Kommentarer