Ilskebyttan

Fick ju på tafsen för min vågteori i förra inlägget. Lyckomängden är nog inte konstant. Det finns nog inte en lyckopott som fördelas över mänskligheten. Min lycka kan öka oberoende av andras. Min lycka åsamkar inte medmänniskorna avdrag på lyckokontot. Det känns som en tröst. Det måste betyda att jag får vara hur lycklig som helst. Det kan jag stå ut med.

Måste ha ett rätt tråkigt liv eftersom jag inte har nåt roligt att skriva om. Eller. Jag HAR ju det. Det kanske är det som är kruxet. Jag kanske skriver mest och bäst i depp-mode. Som de stora artisterna gör. I intervjuerna står det ofta att de skriver de bästa verken när de är låga och deppiga... Det är nog min artistådra som spökar. Eller. Så är det brist på inspiration. Brist på sol. Brist på pengar. Brist på nya upplevelser. Eller. Nä. Jag har ju upplevt massor den senaste tiden. Vissa saker bubblar ju därinne och vill ut. Men det kanske är för privat. Kanske jag vill behålla det för mig själv. Eller. Det kanske handlar om respekt. En rädsla att såra i onödan. En obekväm känsla av att må för bra. För ibland är det som att det finns en lyckovåg. Och som att det krävs lika mycket lycka på båda sidor för att få balans. Och att min egen lycka väger tyngre än andras och automatiskt förvandlar motsatt vågskål till olycka. Eller?

Hade en gäst igår. En gäst som ibland kan vilja stänga in sig och inte påtvingas social samvaro. En gäst som kan vara lite försynt. En gäst som är lite lågmäld och "inte-ska-väl-jag". Kände mig lite påstridig när jag bjöd hem personen ifråga och fick direkt bekräftat att det hade varit liiiite jobbigt. MEN va bra det blev! Avslappnat. Glatt. Varmt. Allvarligt. Pratigt. Vi åt och drack och babblade i flera timmar. Vi tog avsked med ett stort leende på läpparna och en varm känsla i bröstet. Och jag är så glad att jag tog tag i det. Tjatade lite. Tog mig tid. För det var det SÅ värt. Kommer att leva på det mötet länge. Människomöten är ju själva livet.

Har funderat en del på människans intresse i andra människor. Vi pratade en del om det på psykologikursen vill jag minnas. Om att vi som människor ÄR intresserade av varandra och BEHÖVER skvallra för att känna samhörighet och det är för det mesta bra och viktigt. Men ibland är "intresset" dåligt. Ibland tar det sig fula uttryck. Fula i det avseendet att det sårar. Vi sprider skit om varandra. Om saker som vi inte har med att göra whatsoever. Om saker som bara berör den vi pratar om men ändå beter vi oss som att vårt eget liv skulle påverkas av vederbörandes val eller beslut eller relationer eller åsikter eller livsstil eller vad det nu är. Vi är ofta bra och snabba på att döma utan att veta vad vi dömer om. Vet inte vad det handlar om egentligen - men enklast (tycker jag) är att se det som ett uttryck för avundsjuka. Och att vi vill framstå som bättre själva? Jag hamnar ofta i skitpratarträsket själv. Men jag VILL inte. Jag vill inte ner där. Jag vill kunna se från olik...

Känner att jag har kommit över nåt slags tröskel idag. Jobbmässigt. Det är lite skönt när det suddiga och otydliga får skarpare konturer och när känslan av total maktlöshet och "jag-kan-inte", förvandlas (om så bara tillfälligt) till "jag-kommer-att-klara-detta". Styrkan i att känna att detta är jobbigt, men jag har min position i laget och den behövs. Jag är inte Zlatan än, men det tar sig. Jag har bestigit det största och första berget hittills. Snubblat och halkat ner några gånger, men kravlat mig över toppen och ner på andra sidan. Jag är inte riktigt nere än, men jag ser marken. Nästa berg kommer att vara högre och jag kommer att klara det också. Och det är klart. Det hade inte funkat om jag inte känt stödet. Nån som säger "jag tror på dig". OJ, vad man klarar mycket då...

Söker efter nåt käckt o roligt att skriva om, men är inte i det flödet än. Hamnar nog där tids nog. Har inte med mitt eget status att göra, utan om uttrycksbehovet. Ibland skiljer de sig åt. Har överraskande nog återupptagit kontakten med en person som var väldigt viktig för mig på olika sätt under nästan hela min tonårsperiod. Vi har levt våra liv under åren, har inte haft någon anledning att korsa våra vägar och har egentligen inte det nu heller. Men vissa händelser och sammanträffanden det senaste året har gjort att vi har koll på varann igen. Måste vara nån mening med det. Nu är det läge. Nu har vi andra erfarenheter och jag känner att jag kanske kan "betala tillbaka". Nu är det min tur att vara viktig. En annan roll i en annan relation med samma person. Häftigt. Att få kontakt med det tidigare livet sådär, väcker ju en del minnen. Minnen av mig själv som en annan. En liten osäker tjej som då inte kunde ana hur livet skulle bli. Det är som att få kontakt med henne ige...

Det har lugnat sig lite på jobbet. Jag kan tänka och läsa och andas och fundera och blir inte totalt utmattad av press och ångest över att inte prestera. Skönt. OK för att prestera men det ska göras med omdöme. Inte ackompanjerat av strupsnörpande stresspåslag. - Ja, det är jag själv som går igång. Ingen tvingar mig. Men det är jobbigt nog. I veckan har det skrivits rätt mycket om herr kapten. Herr brunbränd italienare med stort ego. Ego med extra allt. Är det människans rätta natur han visar upp, månne? En glajdare som vill imponera och skiter i allt hyfs och alla regler, för egen vinning? Ibland tror jag det. Ibland tror jag att alla sympatiska och generösa människor spelar ett spel. För att vi har bestämt att människan är god. Det är cyniskt tänkt, väl? Är det inte? Samtidigt har jag en tendens att vara godtrogen och lita på människor tills motsatsen är bevisad. Här stämmer ju ingenting... Men ändå. Våra handlingar utgår från oss själva. I lägre eller högre grad. Ibland så h...

Jag har alltid varit en engagerad person. Engagerad i min prestation. (Ja, jag har gått i terapi för det och lite annat...) Engagemanget är bra...tills det tar över mig. Tills det suger ut min kraft. Tills tårarna kommer. När jag blir min prestation och varken jag eller prestationen duger för min inre kritiker - då har det gått lite för långt. Igår blev det så. Visst 17 finns det lite annat som trycker där inuti mig just nu, men min dåliga vana att låta jobbet ta över mig själv, är bara mitt eget fel. Jag har jobbat (!) på det i flera år, och det kommer tydligen att ta några år till innan jag kan vara cool. Ha distans. Leva först och jobba sen. Har genom åren haft så många fina kollegor och på varje arbetsplats har det funnits någon extra fin som sagt "Hörru, det är bara ett jobb". Igår upptäckte jag dem på den här arbetsplatsen också. De där som ser. Som ger en kram när de ser att det behövs och säger "För fan. (Lite grövre jargong här än på tidigare jobb... ) Se på...

Att ta in själva döden är svårt. För mig. Fortfarande. Svårt att förstå att det är på riktigt. Finns hela tiden en aspekt av magi i tankarna. Önskan. Hopp. Det måste gå. Men när jag hör sorgen i rösten på mina närmaste människor. Min familj. Då blir det verkligt. Det känns. Och det känns oerhört tungt. Jag kan inte trösta. Jag kan inte laga. Jag kan bara stå där när livet ger dem en käftsmäll.  Jag kan bara lyssna på oron. Det ledsna. När hoppet rinner ur dem. När styrseln försvinner. När det inte finns något mer att göra. Jag vill inte. Den delen av livet vill jag inte ha.

Har svårt att fokusera på jobbet idag. Livet tränger sig på. Vill ha uppmärksamhet innan det är för sent. Fick veta att en mig närstående person är sjukare än vi ville tro. Och jag har svårt att fatta. Svårt att ta in det. Vill inte förstå. Vill inte. Kan inte. Vill fortsätta att inbilla mig att det går att fixa. Att livet ska fortsätta som vanligt - möjligen bara lite långsammare. Nu är det inte så. Ingen vet vad som händer nu. En dag i taget är det enda vi kan ta. När jag precis hade börjat bearbeta den informationen, reste sig en nära kollega och bad om skjuts till akuten. Han kände obehag i bröstet. Surr i fingrarna. Tryck. Oro. Är det nån som vet hur det där känns - är det undertecknad. Kastade mig i bilen med honom. Körde fel och vilse på vägar som jag kört tusentals gånger. Det är så lätt att säga att man ska fånga dagen och nuet. Det är så lätt att tänka. Men när man ska göra det har man fullt upp med att leva... och glömmer bort att det kommer en tid när det inte f...

Ja tänk om jag plötsligt är det? Tänk om bloggsuget kom tillbaka igår? Jag vågar som vanligt inte lova nåt, men plötsligt var det nåt som släppte. Nåt som gav mig luft igen. Gillar ju det här ju. Men har inte haft rum för det på ett tag. Inte låtit det få tränga sig på, ordbehovet. Skrivlusten. OK för att jag är en fanatisk statusuppdaterare i ett visst känt socialt medium - men det är inte riktigt samma sak. Här får orden plats. Och tankarna. Jag hoppas att de vill ta den platsen igen fr o m nu.

Och när jag ändå är på nostalgitripp: Man is the animal that draws lines which he himself then stumbles over.

När jag var ung och grubblig(are), samlade jag på ord. Enstaka eller i rader efter varann. En favorittext hade jag länge sparad. På en post-it-lapp. Orden noggrant plitade med silverpenna (modernt då). Jag kan fortfarande höra den ibland när den tar plats och överröstar hjärnvindlingarnas tankesnurror. Idag finns the internetz. Idag kan man hitta vad man vill, även om silverlapparna för länge sen är bortslarvade. Såhär stod det: Husk at glemme bagateller.  Husk at nemme hvad det gælder.  Husk at elske, mens du tør det.  Husk at leve, mens du gør det. Piet Hein, hette han.

Det händer grejer. Det gör ju det. Men det har ännu inte blivit så att jag har fått lust att skriva ner vad som händer. Den lusten kommer. Det gör den. När det händer är okänt, dock. Å snart är det jul.

Jag är en sån som inte kan se på Mr Bean för att jag skäms. Jag vrider mig av obehag när jag hör busringningar på radion. Jag bara väntar på att de ska berätta för den stackars lurade att det är på skoj. Antar att det är min överdrivna empati som spökar. Jag skäms å de bortgjordas vägnar och mår dåligt å de lurades. Så det här är ju lite på gränsen för min del. Jag klarar bara lite i taget. Men det är ju ändå Mike och det är otroligt roligt skrivet. Men gaaahh...! Det är lite jobbigt. Det är det.

Jag gillar verkligen mitt jobb. Trots att jag bara varit anställd i några månader. Det har aldrig hänt förut att det har känts så bra så fort. Men man blir ju snurrig. JAG blir snurrig. Tänk att man såhär - medelålders å allt - fortsätter att lära sig nya saker varje dag. Och varje ny grej snurrar till det lite i min skalle tills jag har gjort samma grej en gång till och den inte är ny längre. Men gah! vad trött och matt jag blir efter såna här dagar när allt kan gå fel och jag kan behöva stå till svars lite här och där. Inte så att jag bär hela ansvaret - såpass mycket längre har jag kommit i min syn på mitt jobb och liv - men vissa kunder kan få hela dagen förstörd om jag inte tänker i rätt ordning och sen gör saker lika kronologiskt. Då är det så skönt att man har kollegor som man kan be om hjälp. Och som tar hand om en och ger hjälp när man ber. Bra ställe det här. Jag ber och jag får. Nästan som vore jag religiös.

Ja. Ja. Ja. Jag SKA. Jag börjar väl på gym. Jag poängterar att jag inte vill, men jag gör det väl ändå då.

Samlade vuxenpoäng igår. Föräldramöte på dotterns gymnasie-(ja, är det inte ofattbart!?)-skola. Powerpointpresentation med projektor i taket. Regler om att man måste stänga datorn när läraren pratar. Eller nä. Mentorn heter det ju. Föräldrarna får inloggning till sjukanmälan online. Ungarna ska åka på skidresa. Och ha nerd-dag. Och mobiltelefonerna måste vara tysta och helst inte ha Wifi enablat eftersom det suger bandbredd. Vad hände med svarta tavlan, tuggummiförbud, friluftsdag med höjdhopp och suddgummikastning? Vi var lika gamla allihop därinne. Och mattelärarn var bara knapert äldre än våra barn. Vik hädan, åldersnoja.

Prestige. Är det nåt ord som retar mina kräkreflexer så är det just det. Prestige. Jag förknippar det (kanske felaktigt) med osäkerhet, tuppfäktning, revirpinkeri och konflikträdsla. Jag har nog fortfarande inte träffat nån som agerar färgad av prestige, utan att också visa något av de där extra tillbehören. Det tar ett tag innan man ser mönstren, hör tonläget och ser gesterna. Anar fulspelet. Spelet som pågår trots snack om kollegialitet, lojalitet och takhöjd. Nu börjar jag skönja något. Absolut mycket mindre än jag har varit med om förut, men konturerna blir skarpare på vissa, lite för varje dag. Det är intressant att observera människor i samspel. SÅ intressant. Nu ska jag bara se till att hantera mig själv i samma samspel.

Är så fascinerad över dem som måste tala om vad de INTE tycker om. Har kommit till en punkt i livet där jag uppskattar det glada och positiva. Det ska inte blandas ihop med glättighet, ytlighet eller rädsla för att prata om det som är dåligt. Men när något är bra, trevligt eller roligt, ger det bra energi och det är lätt att sprida den bra energin till andra genom att hinta om det som är bra. Det som JAG tycker är bra, märk väl. De flesta tar tacksamt emot presenten, öppnar den och bedömer sen om de ska använda den, eller låta den ligga kvar och kanske ge den vidare till någon annan som kan uppskatta den bättre. Det intressanta är att det då ALLTID finns människor runt mig som verkar ha ett starkt behov av att berätta att de inte håller med, att de tycker tvärtom, att de tycker att det är dåligt. I de lägena blir jag ibland (onödigt nog - men det är ju så det funkar) smittad av surheten och fräser lite. Och då tolkas det ALLTID som att jag inte tillåter andras åsikter. Oavsett vad ja...