Ilskebyttan

Doktorns favorit-sjukgymnast Mats är sjuk. Vad är det för ett sätt? När man äntligen tagit ett redigt tag och masat sig iväg. Och är taggad. Ta-tag-taggad. Nåväl. Skönt att inte ens han är perfekt. Nu kan jag göra "stålmannen" hemma i sovrummet för att gå händelserna i förväg. Så att duktig-flicka-imagen upprätthålls som sig bör.

"Du är för svag och nu måste du göra JOBBIGA saker, kanske VARJE DAG", sa doktorn barskt. Men snällt ändå. Kanske att jag har ett litet diskbråck som "bråckar" med mig lite extra efter springning. Kanske. Buktar gör de i a f, diskdummisarna. Det har jag bild på. Men DET går inte att göra nåt åt. Nä, för att DET måste tränas! Jag är en vekling. "Appappapp! Inte belasta utan att stärka!" sa doktorn också. Är det inte konstigt att jag måste gå in i patientrollen och höra det, det som jag egentligen vet, för att lyda? Och är det inte bra att jag ska få gå till doktorns favorit-Mats? Hoppas att han är snäll. Men bara lagom snäll. Lite barsk är nog bra. Här ska tränas. På bål...

Undrar för det första varför ingen kommenterade min felstavade (nu korrigerade) rubrik i förra inlägget. Såna påpekanden brukar ju komma relativt pronto från min bekantskapskrets i språkpoliskåren. Hur som haver. Idag har jag tagit tag. Åtminstone i telefonen och bokat en tid för syning av min rygg av nån medicinutbildad person. Och springa tänker jag inte göra förrän jag antingen har fått ett utlåtande som tillåter det eller har ett mindre smärtstillarpillerlager hemma. Så det kanske dröjer...

Så ligger man här i soffan. Och har ont och är ynklig. Igår var det annorlunda. Jag åkte en aning motvilligt till stan i regnet, sprang en mil och intalade mig själv under loppet att allt jag klarade av var bra. Om jag så hade brutit, hade det varit rätt OK eftersom jag ändå försökte. Nu var det inte SÅ jobbigt. Trots att jag inte sprungit en enda mil det här året. Snarare nästan inte sprungit alls, eftersom min rygg har krånglat. Trots detta, klarade jag att springa det mesta av loppet. Och eftersom jag gick lite mer än jag gjort andra år och ändå kom in på ungefär samma tid, borde jag ju ha sprungit lite fortare än tidigare t o m, när jag väl sprang. Det är bra. Det är verkligen skitbra för att vara mig. Men scheisse vad jag har ont nu. Kunde knappt komma ur sängen i morse. Är det verkligen värt det? Är det kört nu? Ska jag inte kunna springa mer? Man blir ju förbannad. På sin egen gamla kropp. Ska den inte vara med längre? Jag går omkring som en stapplig gammal skrutt. Nu är d...

Den rosa dagen blev en rosa helg. Eftersom "alla" verkar tycka mindre synd om mig för min onda rygg än jag själv så länge jag inte ser till att ha rätt skor, så var det väl bara att lyda... Lite småsnurrig efter lördagkvällens promenad med avslutande rosérace, körde jag lite söndagsshopping för en gångs skull. Och jag var helt i händerna på skosäljargrabben. Han fick för sig att jag var ASICS-addict vilket ju kan ses som lite märkligt...eftersom jag hade mina gamla insvettade ASICS i en ICA-kasse och babblade om dotterns enda möjlighet att rätta till sin pronation medelst sina svarta ASICS. Det kunde nog se ut som att jag inte kunde tänka mig nåt annat "brand" i hela världen. Så han var nog rätt nöjd när han hade omvänt mig i min skoreligiositet. Vandrade ut med ett par gräsligt helrosa Adidas istället. Jag vet inte vad som är på gång. Jag har aldrig haft ett rosa plagg i hela mitt liv. Nu har jag kört rosa tröja, regnjacka och springpjucks, under en och samma h...

Sitter hemma och avslutar kvällen efter en rosa promenad på stan. Goodiebagarna fanns inte mer. Och inte innehållet heller. Smaskade i mig en banan och en choklad. Priset jag vann åkte i soporna tillsammans med resterna av det sistnämnda. Några tidningar fick vi också (som jag har burit på hela kvällen). Sen en skön uteserveringsplacering under ett träd, som skydd mot regn och annat onödigt. Med sköna människor. Jag tror jag älskar allihop. Det kom och gick folk under kvällen och en del rosé rann i struparna, men shit vad trevligt det var. Är. Att få vara med om såna kvällar. Såna vänner. Sånt liv. Jag gillar t o m bussfärden hem. Hade diverse i öronen (Pet Shop Boys å sånt) så jag hörde inte vad folk sa, men efter mer än halva livet i den här stan, känner man (jag) sig ganska trygg på nåt sätt. Man är en av dem. Man är. Bland dem. Det är nåt med det...

Ja, jo, jag skulle jobba på arbetstid och blogga på oarbetstid och allt det där, men nu har det hänt nåt. Nåt stort. Måste ju få ur mig detta innan jag spricker. Kolla kommentaren på förra inlägget. Asså? Hur gick det till? Här sitter man och längtar efter skrivna ord inknackade av vissa speciella personer (och deras livskamrater ibland), så har HAN läst MIN blogg? Säkert pga av nån slumpartad (urartad) googling som egentligen gick ut på att hitta nåt väldigt intressant och viktigt och så halkade klickeriet in på fel länk, men ändå! Jag niger så djupt jag kan med min stela gamla tantkropp. Plötsligt händer det!

Sålde den nyss. Mitt livs första egna motorcykel. Det är ju bara en motorcykel. Men det känns konstigt. Jag är lättad över att slippa tänka på att jag borde köra den oftare och att jag inte har nåt garage, men sorgsen över att jag inte kan ta en tur när jag faktiskt känner för det. Men i ärlighetens namn har jag inte kört så ofta som jag ville och tänkte. Jag har inte gjort plats för den i mitt liv - och mycket beror det kanske på att jag aldrig hann skaffa MC-vänner. Nån att dra omkring med och fika med och åka på småresor med. Att dra iväg ensam är inte lika kul. Och hade jag behållit den kanske jag hade skaffat det där gänget och åkt på de där träffarna, men prognosen var sådär. Bättre att nån som verkligen vill ha den och använder den nu, har den. Och världen är väl full av bågar. Både av ost och med motor. Bara att köpa när man vill ha.

Nu verkar det vara meningen att jag ska jobba på arbetstid. Märkligt. Och bloggning ingår inte i jobbning. Inte i min sort i alla fall. Så ska det skrivas, ska det skrivas på ledig tid. Så är det med det. Det kan vara helt normalt. Det kan det.

Har haft en härlig helg med musik, prat och vin. Jag tror att jag skulle kunna ägna mig åt det jämt. Lyssna på musik, prata om allt och dricka vin. Synd bara att man blir så trött och måste sova ibland. Men vi höll ut länge. Tills orden kom ut långsamt och i fel ordning och ögonen gick i kors. Vissa människors öden blir verkligen mer ofattbara än andras. Och ofta beror det nog mest på vem de umgås med och när och hur. I "rätt" ögonblick, när mottagningen är inställd och sårbarheten är hög, kan en person rycka undan marken och mattorna och grunden för allt, för en annan. Fascinerande. Läskigt. Men, som allting annat, oerhört lärorikt. Lärorikt... under förutsättning att den drabbade kommer ut på andra sidan. Och sakta, sakta, sakta verkar det i det här fallet som att det håller på att hända. Det finns hopp. Och jag, personligen, är så tacksam för den här helgen. För förtroenden, skratt och upplevelser. Jag blir mer och mer tacksam för varje dag som går, och bara att skriva...

Vaknade i en varm säng - som jag delade med en svart utsträckt katt - och insåg att jag var på fel ställe vid fel tid... I morse. Hade snoozat ihjäl klockradion, drömt att jag fastnat i en hiss (som krympte runt mig och tryckte över bröstet) och att jag inte fick ta brorsans köttbullar. Men nu är jag på rätt ställe. I chefens ögon, åtminstone...

Nej. Jag är inte på väg in i väggen. Alls. Jag är ju glad ju. Och lyssnar på mig själv ju. Eller...nåja. Jag håller ett mentalt stetoskop mot hjärtat och försöker lyssna genom bruset på utsidan. Och ibland hör jag. Det är bra nog. Men tankarna kör ju allt som oftast minst parallellslalom och störtlopp och ibland tar de liften upp bara för att kolla hur backen som jag åkte utför för ett tag sen, faktiskt såg ut. (Wow... nån har sagt att jag måste träna på bildspråk... och det märks kanske att jag tränar...). Och då kommer de fram till olika saker. Som i mitt förra inlägg. Men det betyder inte att det är så nu. Det är bara jag som funderar på vad jag ser i backspegeln. Och förvisso genom vindrutan också. Men det är inte mig jag ser då...

(Inte mycket tjo och tjim i det här inlägget, men ibland måste tankarna ut.) Är en person som har nära till stress. Skillnaden nu mot förr, är att jag är medveten om det och kan (oftast) hantera det. Jag har jobbat med det, på det, för det, under rätt lång tid och börjar ha koll på vad som gör mig stressad och hur jag ska hejda de värsta fysiska attackerna. Jag tror att vi alla som går in i väggen, blir utmattningsdeprimerade, livströtta och får panikångest, egentligen inte alls kan skylla på omständigheter eller arbetsmiljö eller chefer i särskilt många av fallen. (Ja, i vissa, självklart, men nu pratar jag generellt). Jag tror att vi kan skylla oss själva. Och det är ju inte stressande...alls... Jag tror att vi som hamnar där är av samma skrot och korn. Vi är en sort som lyssnar utåt, men aldrig inåt. Vi är en sort som struntar i vår egen kropps eviga hojtande, för att istället lyssna på alla andra kroppars röster. Och det värsta är att de andra rösterna ibland är påhittade...

Efter att ha vänt ut och in och upp och ner och bak och fram på ett rum igår såpass att en Billy-hylla helt gav vika och rasade ihop och jag tryckte ihop den och lutade den mot en annan och fyllde den med böcker igen...pust... så blev det ju ytterst rörigt därinne och tre flyttlådor stod fortfarande kvar i röran. Så idag skulle de anfallas. Så jag vände ut och in och upp och ner och bak och fram på lådorna. Hur mycket skit kan man ha? Och hur mycket kan man kasta? Och hur skönt är det att verkligen bli av med det? Själslig tvagning. I like. Och det enklaste är nog att kasta materiella ting och använda det som surrogat för mental börda. Och det här blogginlägget var väl inte av den djupare sorten. Och jag blev väldigt glad när jag upptäckte att en "gammal" bloggföljare faktiskt är vän med en vän på fejjan och nätverket byggde ihop sig och hon ska läsa min blogg igen. Och min bror ska hyra ett hus. Och jag ska snart få träffa "min" vovva igen. Och viss...

Den här helgen går ju till historien, av fruktansvärda skäl. Det är svårt att skriva om något annat än det som hände fredagen den 22/7 2011 i Norge. Och det är fortfarande svårt att ta in. Att förstå. Jag blir trött på rapporteringen stundtals men inser att detaljer och berättelser kan hjälpa oss alla att börja begripa en liten, liten del av den skräck som så många människor har upplevt. Samtidigt som jag själv även idag, känner en lust att tänka på nåt annat. Tänka på min egen lilla värld med mina små problem. Låtsas som att det aldrig skulle kunna hända mig eller min dotter. En stor frustration finns också för att man inte kan göra nåt. Jag kan inte göra ett enda dugg för att hjälpa någon eller lösa "problemet". Det brukar annars vara mitt sätt att hantera kriser. Ställa frågan "vad kan jag göra?" och sen agera. I övrigt fyllde jag ju år igår och fick så oändligt många gratulationer och tankar via telefon, facebook och sms. Klart att en del av fb-vännerna skic...

Jag vet att jag retar upp en del när jag hävdar att idrotten får ge utrymme för överdrivna reaktioner, testosteronstinn ilska och en hel del våld, och att det (i min värld) är inskränkt, manligt (!) och farligt. Det visar människans primitiva natur. Det är snudd på tillåtet att bedriva hetsjakt och önska livet ur folk, i idrottens namn. Idag tänker jag närmast på Kevin som sprang ut på plan under en fotbollsmatch och knuffade till en spelare. De personangrepp och de hot och hämndyttringar som speglades då, var grova. En 19-årig, hög (?) grabb skulle i princip hängas. Han hade förstört så mycket för så många människor, sades det, och skulle straffas. Jämför det med vad som skrivs om Anders Behring Breivik idag...och med vad han gjorde. Är dessa mäns handlingar jämförbara på det sätt som hämndlystnaden verkar vara? Perspektivet... Var är det?

Soffjäveln är borta. Bilen är lagad. Dyrt blev det, men i mitt liv drivs ofta numera det dåliga mot något bättre. Tids nog. Men det är svårt att tillåta sig att tänka på sina, i jämförelse, futtiga orosmoment och "bryn", när Oslo står i lågor. Och ändå jag måste säga att jag har väldigt svårt att ta in det. Jag dras mot det lättsamma, det tramsiga, det vardagliga, för att jag inte kan - eller orkar - ta in det som händer. Jag klarar inte att dela sorgen. Trots att Norge ligger så nära. Trots att jag har flera norska vänner. Trots att det lika gärna kunde ha hänt här. Men nu gjorde det ju inte det. Och jag är glad för min egen skull. Jag kan tända ett ljus för offren, men vad hjälper det? Det som är gjort är gjort. Och jag sitter här i lugn och ro, mätt och nöjd, och försöker fånga känslan av panik, rädsla, kris, olycka, ilska. Som alla andra verka kunna. Men jag kan inte. Jag vill fly från det hemska. Fly från empatin. Fly från skräcken. Jag vill sitta här och kura och ...

Nu är ilskebyttan ilsken. Hur i hela h-e kan en människa köra till en helt annan gatuadress än den angivna, maila om att jag ska ringa, och sen ringa 1,5 timme senare för att man köpt en annan soffa. Jag exploderar snart. Det är andra gången jag sitter här och väntar och soffan har stått mitt på golvet i en vecka. Skulle ha tagit med den till ÅVC i morse. Den ska tydligen inte köpas härifrån.

De regler vi sätter upp för att hantera vårt umgänge, intresserar mig lite extra sen några dagar tillbaka. Om var och en sätter upp egna regler - vems ska man följa? Och vems ansvar är det att justera dem? Den som har bestämt dem eller de som berörs/störs? Om omgivningen tiger (i väntan på ett aktivt hänsynstagande från regelsättaren) - är omgivningen martyr då? Är det alltid upp till "offret" att sätta gränserna? Är det alltid upp till långivaren att kräva tillbaka det lånade? Gör sig inte "makthavaren" till offer då? Det är väl också martyrskap i så fall?

Firade bronshjältinnorna på Götaplatsen igår och traskade pga hunger sen iväg till Ankis favorithak Caleo. Vi var två och vi ville såklart sitta ute - som svar på hovmästarinnans frågor. Jag tyckte att hon var liiite tveksam, men det var inte förrän efteråt som polletten föll ner med ett klonk. Hon ledde oss längre in på uteserveringsytan, och pekade på tre bordsändar där det fanns plats för två. Nu var jag ju med Anki och då måste man försöka tänka och spana som Anki. Så jag spanade efter de snyggaste killarna. I samma ögonblick som jag la ögonen på den tveklöst snyggaste grabben i lokalen, valde Anki platserna på bordet bakom... honom. Som grabbarna på mitt hjärnkontor först då - sekunden efter snyggnoteringen - kopplade ihop med ett namn. Men då var det för sent. För sent att vända. För sent att byta bord. Anki hade redan valt. Och jag böjer mig fram (har inte hunnit sätta mig än) och väser "Men Anki!!! Du kunde ha fått sitta bredvid... ...Henke Lundqvist!!!" Giss...