Ilskebyttan

Det händer grejer. Det gör ju det. Men det har ännu inte blivit så att jag har fått lust att skriva ner vad som händer. Den lusten kommer. Det gör den. När det händer är okänt, dock. Å snart är det jul.

Jag är en sån som inte kan se på Mr Bean för att jag skäms. Jag vrider mig av obehag när jag hör busringningar på radion. Jag bara väntar på att de ska berätta för den stackars lurade att det är på skoj. Antar att det är min överdrivna empati som spökar. Jag skäms å de bortgjordas vägnar och mår dåligt å de lurades. Så det här är ju lite på gränsen för min del. Jag klarar bara lite i taget. Men det är ju ändå Mike och det är otroligt roligt skrivet. Men gaaahh...! Det är lite jobbigt. Det är det.

Jag gillar verkligen mitt jobb. Trots att jag bara varit anställd i några månader. Det har aldrig hänt förut att det har känts så bra så fort. Men man blir ju snurrig. JAG blir snurrig. Tänk att man såhär - medelålders å allt - fortsätter att lära sig nya saker varje dag. Och varje ny grej snurrar till det lite i min skalle tills jag har gjort samma grej en gång till och den inte är ny längre. Men gah! vad trött och matt jag blir efter såna här dagar när allt kan gå fel och jag kan behöva stå till svars lite här och där. Inte så att jag bär hela ansvaret - såpass mycket längre har jag kommit i min syn på mitt jobb och liv - men vissa kunder kan få hela dagen förstörd om jag inte tänker i rätt ordning och sen gör saker lika kronologiskt. Då är det så skönt att man har kollegor som man kan be om hjälp. Och som tar hand om en och ger hjälp när man ber. Bra ställe det här. Jag ber och jag får. Nästan som vore jag religiös.

Ja. Ja. Ja. Jag SKA. Jag börjar väl på gym. Jag poängterar att jag inte vill, men jag gör det väl ändå då.

Samlade vuxenpoäng igår. Föräldramöte på dotterns gymnasie-(ja, är det inte ofattbart!?)-skola. Powerpointpresentation med projektor i taket. Regler om att man måste stänga datorn när läraren pratar. Eller nä. Mentorn heter det ju. Föräldrarna får inloggning till sjukanmälan online. Ungarna ska åka på skidresa. Och ha nerd-dag. Och mobiltelefonerna måste vara tysta och helst inte ha Wifi enablat eftersom det suger bandbredd. Vad hände med svarta tavlan, tuggummiförbud, friluftsdag med höjdhopp och suddgummikastning? Vi var lika gamla allihop därinne. Och mattelärarn var bara knapert äldre än våra barn. Vik hädan, åldersnoja.

Prestige. Är det nåt ord som retar mina kräkreflexer så är det just det. Prestige. Jag förknippar det (kanske felaktigt) med osäkerhet, tuppfäktning, revirpinkeri och konflikträdsla. Jag har nog fortfarande inte träffat nån som agerar färgad av prestige, utan att också visa något av de där extra tillbehören. Det tar ett tag innan man ser mönstren, hör tonläget och ser gesterna. Anar fulspelet. Spelet som pågår trots snack om kollegialitet, lojalitet och takhöjd. Nu börjar jag skönja något. Absolut mycket mindre än jag har varit med om förut, men konturerna blir skarpare på vissa, lite för varje dag. Det är intressant att observera människor i samspel. SÅ intressant. Nu ska jag bara se till att hantera mig själv i samma samspel.

Är så fascinerad över dem som måste tala om vad de INTE tycker om. Har kommit till en punkt i livet där jag uppskattar det glada och positiva. Det ska inte blandas ihop med glättighet, ytlighet eller rädsla för att prata om det som är dåligt. Men när något är bra, trevligt eller roligt, ger det bra energi och det är lätt att sprida den bra energin till andra genom att hinta om det som är bra. Det som JAG tycker är bra, märk väl. De flesta tar tacksamt emot presenten, öppnar den och bedömer sen om de ska använda den, eller låta den ligga kvar och kanske ge den vidare till någon annan som kan uppskatta den bättre. Det intressanta är att det då ALLTID finns människor runt mig som verkar ha ett starkt behov av att berätta att de inte håller med, att de tycker tvärtom, att de tycker att det är dåligt. I de lägena blir jag ibland (onödigt nog - men det är ju så det funkar) smittad av surheten och fräser lite. Och då tolkas det ALLTID som att jag inte tillåter andras åsikter. Oavsett vad ja...

Han Mats han blev ju frisk dåra. Och jag kom dit. Och han intervjuade mig och sen fick jag klä nästan av mig och sen skulle jag sprattla omkring på britsen. Han tryckte på fötterna och bände i mina ben och undrade hur långt jag kunde böja här och där och hit och dit. Efter de värsta böjningarna pratade vi mest och det tog en bra stund innan han frågade om det var OK att fortsätta prata utan kläder. Det var det ju, för det var ju liksom redan kört och gjort och inget att tänka på längre. Han tyckte nog såhär: Jag ska tänka på hur jag lyfter saker. Och hur jag sitter. Och på att jag ska gå rakt. Och att jag ska ha svankstöd. Och att jag behöver hjälp av en ergonom. Och att jag ska röra på mig varje dag. Och att det är bra med promenader. Och simning. Och så ville han att jag skulle gå på gym också. Och göra de fyra ryggövningarna hemma också då. Och det är osmart att springa. Och just då kändes det väl som att det var det jag kunde förvänta mig. Men nu känns det mer som stress. Sk...

Efter det lilla krogbesöket på den helt normala AW'n igår köpte jag för en gångs skull nattamat på vägen hem. Det är väldigt ovanligt. Till skillnad från alla andra brukar jag inte alls vara sugen på nåt mitt i natten efter lite alkoholintag. Men nu hamnade jag hos Lasse på Heden och svamlade lite i luckan för jag visste bara ATT jag ville ha nåt. Inte vad. Så råkade det ju stå en så himla gullig tjej i luckan som förstod mig precis. Hon brukade minsann inte heller vilja ha korv och hamburgare å sånt, men mozzarellasticks kanske? ÅÅÅH vad gott och perfekt det var. Tre friterade oststänger och lite vitlökssås att doppa i. Och så slog jag till med en Dajmstrut efteråt. Satan i gatan vad smaskigt och onyttigt och onödigt och dyrt och supert. Nu gäller det bara att inte trilla i ost- och glassfällan VARJE natt på stan... Det blev extra roligt när vännen B blev påmind om gamla tider när hon såg min anrättning. Vår gemensamma vän A blev omtalad av många anledningar, men just det ...

Kollade in Howie igår. Den gamle (ja!) synth-hjälten från min ungdoms åttital. Det var jag och några till... Man kan säga att jag har sett större publik framför Lisebergs stora scen. Så kan man säga. Man kan också säga att jag har varit med om större konsertupplevelser helt klart, men det var ju grymt roligt att få vara med. Blir en del "allra sista konserten med den här artisten i mitt liv" det här året tydligen. Jag lär ju aldrig se Howard Jones igen... Jag förstår inte de medlyssnare som tyckte att detta var WOW. Det förstår jag inte. Han är en smårund, tunnhårig gubbe nu. Som försöker te sig som en yngre version av sig själv. Men lite gullig. Och trygg. Han spelade alla låtar så som de lät på skivorna. Det var bara vinylknastret som saknades. Scenshowen var väl...typ knappt en show. Det var en trummis, en "data"-spelare och Howard själv som stod på en torftigt upplyst scen med en bakgrundsfilm, som inte var i mitten och som mest visade nån typ av gammal sk...

Doktorns favorit-sjukgymnast Mats är sjuk. Vad är det för ett sätt? När man äntligen tagit ett redigt tag och masat sig iväg. Och är taggad. Ta-tag-taggad. Nåväl. Skönt att inte ens han är perfekt. Nu kan jag göra "stålmannen" hemma i sovrummet för att gå händelserna i förväg. Så att duktig-flicka-imagen upprätthålls som sig bör.

"Du är för svag och nu måste du göra JOBBIGA saker, kanske VARJE DAG", sa doktorn barskt. Men snällt ändå. Kanske att jag har ett litet diskbråck som "bråckar" med mig lite extra efter springning. Kanske. Buktar gör de i a f, diskdummisarna. Det har jag bild på. Men DET går inte att göra nåt åt. Nä, för att DET måste tränas! Jag är en vekling. "Appappapp! Inte belasta utan att stärka!" sa doktorn också. Är det inte konstigt att jag måste gå in i patientrollen och höra det, det som jag egentligen vet, för att lyda? Och är det inte bra att jag ska få gå till doktorns favorit-Mats? Hoppas att han är snäll. Men bara lagom snäll. Lite barsk är nog bra. Här ska tränas. På bål...

Undrar för det första varför ingen kommenterade min felstavade (nu korrigerade) rubrik i förra inlägget. Såna påpekanden brukar ju komma relativt pronto från min bekantskapskrets i språkpoliskåren. Hur som haver. Idag har jag tagit tag. Åtminstone i telefonen och bokat en tid för syning av min rygg av nån medicinutbildad person. Och springa tänker jag inte göra förrän jag antingen har fått ett utlåtande som tillåter det eller har ett mindre smärtstillarpillerlager hemma. Så det kanske dröjer...

Så ligger man här i soffan. Och har ont och är ynklig. Igår var det annorlunda. Jag åkte en aning motvilligt till stan i regnet, sprang en mil och intalade mig själv under loppet att allt jag klarade av var bra. Om jag så hade brutit, hade det varit rätt OK eftersom jag ändå försökte. Nu var det inte SÅ jobbigt. Trots att jag inte sprungit en enda mil det här året. Snarare nästan inte sprungit alls, eftersom min rygg har krånglat. Trots detta, klarade jag att springa det mesta av loppet. Och eftersom jag gick lite mer än jag gjort andra år och ändå kom in på ungefär samma tid, borde jag ju ha sprungit lite fortare än tidigare t o m, när jag väl sprang. Det är bra. Det är verkligen skitbra för att vara mig. Men scheisse vad jag har ont nu. Kunde knappt komma ur sängen i morse. Är det verkligen värt det? Är det kört nu? Ska jag inte kunna springa mer? Man blir ju förbannad. På sin egen gamla kropp. Ska den inte vara med längre? Jag går omkring som en stapplig gammal skrutt. Nu är d...

Den rosa dagen blev en rosa helg. Eftersom "alla" verkar tycka mindre synd om mig för min onda rygg än jag själv så länge jag inte ser till att ha rätt skor, så var det väl bara att lyda... Lite småsnurrig efter lördagkvällens promenad med avslutande rosérace, körde jag lite söndagsshopping för en gångs skull. Och jag var helt i händerna på skosäljargrabben. Han fick för sig att jag var ASICS-addict vilket ju kan ses som lite märkligt...eftersom jag hade mina gamla insvettade ASICS i en ICA-kasse och babblade om dotterns enda möjlighet att rätta till sin pronation medelst sina svarta ASICS. Det kunde nog se ut som att jag inte kunde tänka mig nåt annat "brand" i hela världen. Så han var nog rätt nöjd när han hade omvänt mig i min skoreligiositet. Vandrade ut med ett par gräsligt helrosa Adidas istället. Jag vet inte vad som är på gång. Jag har aldrig haft ett rosa plagg i hela mitt liv. Nu har jag kört rosa tröja, regnjacka och springpjucks, under en och samma h...

Sitter hemma och avslutar kvällen efter en rosa promenad på stan. Goodiebagarna fanns inte mer. Och inte innehållet heller. Smaskade i mig en banan och en choklad. Priset jag vann åkte i soporna tillsammans med resterna av det sistnämnda. Några tidningar fick vi också (som jag har burit på hela kvällen). Sen en skön uteserveringsplacering under ett träd, som skydd mot regn och annat onödigt. Med sköna människor. Jag tror jag älskar allihop. Det kom och gick folk under kvällen och en del rosé rann i struparna, men shit vad trevligt det var. Är. Att få vara med om såna kvällar. Såna vänner. Sånt liv. Jag gillar t o m bussfärden hem. Hade diverse i öronen (Pet Shop Boys å sånt) så jag hörde inte vad folk sa, men efter mer än halva livet i den här stan, känner man (jag) sig ganska trygg på nåt sätt. Man är en av dem. Man är. Bland dem. Det är nåt med det...

Ja, jo, jag skulle jobba på arbetstid och blogga på oarbetstid och allt det där, men nu har det hänt nåt. Nåt stort. Måste ju få ur mig detta innan jag spricker. Kolla kommentaren på förra inlägget. Asså? Hur gick det till? Här sitter man och längtar efter skrivna ord inknackade av vissa speciella personer (och deras livskamrater ibland), så har HAN läst MIN blogg? Säkert pga av nån slumpartad (urartad) googling som egentligen gick ut på att hitta nåt väldigt intressant och viktigt och så halkade klickeriet in på fel länk, men ändå! Jag niger så djupt jag kan med min stela gamla tantkropp. Plötsligt händer det!

Sålde den nyss. Mitt livs första egna motorcykel. Det är ju bara en motorcykel. Men det känns konstigt. Jag är lättad över att slippa tänka på att jag borde köra den oftare och att jag inte har nåt garage, men sorgsen över att jag inte kan ta en tur när jag faktiskt känner för det. Men i ärlighetens namn har jag inte kört så ofta som jag ville och tänkte. Jag har inte gjort plats för den i mitt liv - och mycket beror det kanske på att jag aldrig hann skaffa MC-vänner. Nån att dra omkring med och fika med och åka på småresor med. Att dra iväg ensam är inte lika kul. Och hade jag behållit den kanske jag hade skaffat det där gänget och åkt på de där träffarna, men prognosen var sådär. Bättre att nån som verkligen vill ha den och använder den nu, har den. Och världen är väl full av bågar. Både av ost och med motor. Bara att köpa när man vill ha.

Nu verkar det vara meningen att jag ska jobba på arbetstid. Märkligt. Och bloggning ingår inte i jobbning. Inte i min sort i alla fall. Så ska det skrivas, ska det skrivas på ledig tid. Så är det med det. Det kan vara helt normalt. Det kan det.

Har haft en härlig helg med musik, prat och vin. Jag tror att jag skulle kunna ägna mig åt det jämt. Lyssna på musik, prata om allt och dricka vin. Synd bara att man blir så trött och måste sova ibland. Men vi höll ut länge. Tills orden kom ut långsamt och i fel ordning och ögonen gick i kors. Vissa människors öden blir verkligen mer ofattbara än andras. Och ofta beror det nog mest på vem de umgås med och när och hur. I "rätt" ögonblick, när mottagningen är inställd och sårbarheten är hög, kan en person rycka undan marken och mattorna och grunden för allt, för en annan. Fascinerande. Läskigt. Men, som allting annat, oerhört lärorikt. Lärorikt... under förutsättning att den drabbade kommer ut på andra sidan. Och sakta, sakta, sakta verkar det i det här fallet som att det håller på att hända. Det finns hopp. Och jag, personligen, är så tacksam för den här helgen. För förtroenden, skratt och upplevelser. Jag blir mer och mer tacksam för varje dag som går, och bara att skriva...